Det ska inte bli en marxistisk grundkurs, om någon trodde eller fruktade det. Men kyrkofullmäktiges ordförande drar i härnad mot Torbjörn Lindahl därför att han rakt av skulle brista på samtliga punkter som handlar om lämplighet/välförhållande till arbetsgivaren. Ni hittar ordförandens skrivelse till domkapitlet på kyrkligdokumentation.nu, som ni förstår. Ni förstår förstås också att det som uttrycks där är en annan kyrkosyn än den som format Svenska kyrkan. Här gäller kongregationalismen, kanske till och med så att ordföranden tagit ett eget beslut, alls inte förankrat eller ännu inte förankrat i det kyrkofullmäktige vars ordförande (S) hon är. Hur är det med kyrkorådet? Hur med Torbjörn Lindahls chef? Visste Kondomprosten om detta? Vad händer nu bakom kulisserna?
Ordförande är Maria Johansson Berg, S. Hennes ideal är lydig, lojal personal. Jag måste säga att det socialdemokratiska partiet förfäats, om man nu minns hur det partiet förhöll sig till de uppstudsiga på 1920-talet. "Så förfäade att vi är eniga är vi inte", hette det då.
Nu tror inte jag att det lokala kyrkliga, som betalar lön mm, ska uppfattas vara arbetsgivaren. Här möter i stället en instans som köper tjänster, i detta fall komministern Lindahls tjänst. Den åsätts ett värde och detta värde betalas månatligen ut i pengar. Har han betalt för sin lojalitet? Jag vet inte vad facket säger, men rimligare är väl att tänka att han har betalt för arbete, det arbete församlingen köpt av honom. Maria Johansson Berg är representant för en kund, arbetsköparen.
Vem är arbetsgivaren i det kyrkliga? Gud själv, antar jag. Gud gav oss livet, försåg oss med begåvning och kallelser. Somliga fick sina kallelser bekräftade när de vigdes och denna vigning gav dem en nådegåva, charisma, att använda. För den gåvan, gåvan att bli präst, har kandidaten inte betalat något. Den är just en gåva och handen som viger kan ses vara biskopens hand, men är Guds hand. Så tänker Kyrkan.
Hur ska vi nu hantera att den som köpt något av prästen ställer krav på gåvan och dess givare? Genom en sinnrik anordning med biskopens tillsyn och ett domkapitel. Så markeras att prästen är Kyrkans präst. Kyrkans - inte bara Svenska kyrkans, för att bli noga. Löftena är givna i det sammanhanget. Inte som löften till kyrkofullmäktiges ordförande. Det kanske Luleå domkapitel ska göra brutalt klart? Och inget löfte handlar om lojalitet med arbetsköparen. Inget.
Nu är det intressant med Lindahl-ärendet för i anmälan sägs inte ett ord, inte ett enda, om Gud Fadern. Inte något om Sonen Jesus Kristus. Och alls inget om Anden, som vi lovats som Hjälparen. Anklagelsen gäller utskrivet bristande lojalitet och därvidlag brister Lindahl. Det är bra. Vi kan faktiskt inte hållas med lojala präster. Lojal av franskans loi, vän av den bestående ordningen. Ordförandens ideal är faktiskt alls inte kyrkliga. Läs själva vilka punkter Torbjörn Lindahl brister på och i anmälan heter att han brister i "alla". Ordföranden menar att Torbjörn Lindahl inte är lämplig som präst. Det säger i så fall mer om Svenska kyrkan än om Tobbe.
"Att vara anställd innebär att representera arbetsgivaren bland allmänhet, församlingsbor, kollegor och andra medarbetare.
Att vara anställd innebär att stå för, och förmedla, arbetsgivarens attityder och förhållningssätt.
Att vara anställd innebär att försöka vara så professionell, lojal och ansvarsfull som möjligt."
Jag kan återge ordförandens omdöme en gång till och feta texten. Torbjörn Lindahl brister på alla punkter. Det tycks vara en prestation i sig - och anledning för Hans Stiglund att inte huka utan ryta i. Mot ordföranden. Annars får vi ett kyrkosystem där ingen kan vara präst av flera skäl. Ett för att man inte kan vara kristen präst åt en civilreligion och ett annat för att en präst har förpliktelser genom sina vigningslöften. Att anklagelsen rimligtvis inte är sann, den är inte på något sätt bestyrkt, och ärerörig är en sak att ha i åtanke. En arbetsköpare får inte bete sig hur som helst mot tjänstehjonen, det brukade vara klassisk socialdemokratisk hållning.
Att ordföranden inte tycks ha sammanträtt eller följt gällande lagstiftning och tagit med facket i sin aktion kan man notera. Liksom att anmälan, registrerad 23 juli, inte gick att få fram förrän i går. Den fanns inte, hette det. Här är något lurt. Det ledde till att Torbjörn inte kunde kommentera anmälan när media frågade. Han hade inte sett den!
Till det problem som uppstår när domkapitelsledamoten Irene Gustavsson agerar mot Lindahl och uttrycker gillanden på Facebook med Evanne ska jag återkomma, tror jag. Eller kanske inte. Jag har ju långt tidigare påstått att det inte finns någon rättssäkerhet i Svenska kyrkan. Hade jag rätt eller hade jag rätt? Och så måste jag väl undersöka NSD, som inte riktigt varit med på banan. Kanske kan jag lära mig något nytt om socialdemokratisk arbetsköparhållning? Har inte riktiga socialdemokrater fått problem?
Ordförande är Maria Johansson Berg, S. Hennes ideal är lydig, lojal personal. Jag måste säga att det socialdemokratiska partiet förfäats, om man nu minns hur det partiet förhöll sig till de uppstudsiga på 1920-talet. "Så förfäade att vi är eniga är vi inte", hette det då.
Nu tror inte jag att det lokala kyrkliga, som betalar lön mm, ska uppfattas vara arbetsgivaren. Här möter i stället en instans som köper tjänster, i detta fall komministern Lindahls tjänst. Den åsätts ett värde och detta värde betalas månatligen ut i pengar. Har han betalt för sin lojalitet? Jag vet inte vad facket säger, men rimligare är väl att tänka att han har betalt för arbete, det arbete församlingen köpt av honom. Maria Johansson Berg är representant för en kund, arbetsköparen.
Vem är arbetsgivaren i det kyrkliga? Gud själv, antar jag. Gud gav oss livet, försåg oss med begåvning och kallelser. Somliga fick sina kallelser bekräftade när de vigdes och denna vigning gav dem en nådegåva, charisma, att använda. För den gåvan, gåvan att bli präst, har kandidaten inte betalat något. Den är just en gåva och handen som viger kan ses vara biskopens hand, men är Guds hand. Så tänker Kyrkan.
Hur ska vi nu hantera att den som köpt något av prästen ställer krav på gåvan och dess givare? Genom en sinnrik anordning med biskopens tillsyn och ett domkapitel. Så markeras att prästen är Kyrkans präst. Kyrkans - inte bara Svenska kyrkans, för att bli noga. Löftena är givna i det sammanhanget. Inte som löften till kyrkofullmäktiges ordförande. Det kanske Luleå domkapitel ska göra brutalt klart? Och inget löfte handlar om lojalitet med arbetsköparen. Inget.
Nu är det intressant med Lindahl-ärendet för i anmälan sägs inte ett ord, inte ett enda, om Gud Fadern. Inte något om Sonen Jesus Kristus. Och alls inget om Anden, som vi lovats som Hjälparen. Anklagelsen gäller utskrivet bristande lojalitet och därvidlag brister Lindahl. Det är bra. Vi kan faktiskt inte hållas med lojala präster. Lojal av franskans loi, vän av den bestående ordningen. Ordförandens ideal är faktiskt alls inte kyrkliga. Läs själva vilka punkter Torbjörn Lindahl brister på och i anmälan heter att han brister i "alla". Ordföranden menar att Torbjörn Lindahl inte är lämplig som präst. Det säger i så fall mer om Svenska kyrkan än om Tobbe.
"Att vara anställd innebär att representera arbetsgivaren bland allmänhet, församlingsbor, kollegor och andra medarbetare.
Att vara anställd innebär att stå för, och förmedla, arbetsgivarens attityder och förhållningssätt.
Att vara anställd innebär att försöka vara så professionell, lojal och ansvarsfull som möjligt."
Jag kan återge ordförandens omdöme en gång till och feta texten. Torbjörn Lindahl brister på alla punkter. Det tycks vara en prestation i sig - och anledning för Hans Stiglund att inte huka utan ryta i. Mot ordföranden. Annars får vi ett kyrkosystem där ingen kan vara präst av flera skäl. Ett för att man inte kan vara kristen präst åt en civilreligion och ett annat för att en präst har förpliktelser genom sina vigningslöften. Att anklagelsen rimligtvis inte är sann, den är inte på något sätt bestyrkt, och ärerörig är en sak att ha i åtanke. En arbetsköpare får inte bete sig hur som helst mot tjänstehjonen, det brukade vara klassisk socialdemokratisk hållning.
Att ordföranden inte tycks ha sammanträtt eller följt gällande lagstiftning och tagit med facket i sin aktion kan man notera. Liksom att anmälan, registrerad 23 juli, inte gick att få fram förrän i går. Den fanns inte, hette det. Här är något lurt. Det ledde till att Torbjörn inte kunde kommentera anmälan när media frågade. Han hade inte sett den!
Till det problem som uppstår när domkapitelsledamoten Irene Gustavsson agerar mot Lindahl och uttrycker gillanden på Facebook med Evanne ska jag återkomma, tror jag. Eller kanske inte. Jag har ju långt tidigare påstått att det inte finns någon rättssäkerhet i Svenska kyrkan. Hade jag rätt eller hade jag rätt? Och så måste jag väl undersöka NSD, som inte riktigt varit med på banan. Kanske kan jag lära mig något nytt om socialdemokratisk arbetsköparhållning? Har inte riktiga socialdemokrater fått problem?