Fascinerande är det alltid när någon gör sig en föreställning om hur någon annan är och sedan tar fram "bevis" för att det förhåller sig just så. Det är inte ett ovanligt fenomen, inte i världen och inte i det kyrkliga. Men det är fascinerande. Detta sagt, är inget sagt om vem som lurar vem. Än så länge.
Dagens tema ska väl vara biskopar, biskopsvigningsdag som det är.
I gryningen såg jag att DN presenterar 100 kända svenskar som uppropar till oss. Den som vill kan ansluta sig. Riktigt vad - förutom det högstämda - uppropet förpliktar oss till fattade jag inte men morgonen var tidig. Till de kända hörde Antje Jaktelén, ärkebiskop.
Jaktelén, endast den mycket ohelgade kan uppskatta att en kändis inte är - känd.
För egen del är jag den förste att beklaga. Skaran av idrottsmän och artister hade fått sina rätta namn, tycks det dock. Men än en gång: Vad är det att "dela sin medmänsklighet" genom att skriva på en lista? Och innefattas därmed en syndabekännelse eftersom listan är till för "alla som inte längre vill tiga still"? Vi som faktiskt inte hållit käft, ska väl inte skriva på då. Men vad är det de som skriver på, skriver under på?
Fjorton biskopar från Tanzania hade glädjen att få möta biskoparna i Svenska kyrkan i Rättvik och sedan följa med ut i stiften. Mötet i Rättvik födde ett gemensamt uttalande. Jag har läst det och funderar över kyrkodiplomatin. Det är något undanglidande med texten. För hur eller hur är ju de evangeliska i Tanzania inte riktigt lyckliga över en del beslut Svenska kyrkan fattat.
Programmet innefattade ett besök i Falu koppargruva och Återvinningscentralen i Falun. På så vis fick biskoparna en påminnelse "om vårt ansvar att förvalta skapelsen och planetens resurser". Varför kan jag inte ha vett att förhålla mig allvarlig inför detta besked? Jag vet svaret: syndafallet! Jag kanske ändå ska vara tacksam över att syndafallet inte berövat mig insikten om vad som blir humoristiskt.
Vad kom biskoparna fram till?
Särskilt viktig är dialogen och den vänskapliga samexistensen mellan kristna och muslimer. Det vill väl ingen bestrida. Men hade det inte varit en nyttig komplikation att nu lyfta in de just nu pågående massakrerna av kristna? De pågår ju också på de tanzaniska biskoparnas kontinent och kanske Boko Haram är bekant, för at inte tala om IS?
Att biskoparna uppmanar våra kyrkor till att främja kvinnors ledarskap, noterar jag. Och det är väl alldeles i sin ordning, särskilt i Svenska kyrkan, denna kvinnliga domän. Det där att vi ska lära ömsesidigt genom att t ex personal kan få resa till Tanzania kan visa sig vara ett lyckokast. "Res du, vi betalar"-konceptet måste väl vara en lockelse.
Inför ett par av biskoparnas åtaganden kan den som vill studsa.
"Att ge näring åt lärjungaskap och den kallelse som gäller alla döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer." En disputerad präst ringde för att rådfråga inför predikan denna Enhetens söndag. "Vilka är de som är döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer?" Jag hade inget bra svar. Jag hade inget svar alls.
"Att dela och respektera den teologi som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i." Dela är väl i sin ordning, evangeliska emellan. Men vad betyder "respektera"? Att inte kritisera? Vad skulle Martin Luther sagt om kyrkoledningar, som sagt att de ska respektera det som formats av våra traditioner - vad nu detta är? Och formats av heter det. Man kunde annars tänkt sig att teologi formats i våra traditioner och de sammanhang vi lever i. Problemet kanske rätteligen skulle beskrivas som att teologin, den vi ska respektera, dessvärre är formad av de sammanhang vi lever av. Moltmann skulle i vart fall ställa den frågan som en kritisk fråga just till en folkkyrka.
Kunde vi kanske få de svenska biskoparna att berätta för oss fåkunniga hur den teologi ser ut som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i för Svenska kyrkans del - och därmed få veta lite mer precist vad de tanzaniska biskoparna förklarat sig skola respektera? På vilket sätt ska de alltså respektera enkönade vigslar och förklara den saken hemma i Tanzania?
Eller minns de vad som står i uttalandet? Det heter i den engelska versionen "Joint statement". Joint - men så illa kan det väl ändå inte vara? En lutheran tolkar och tyder allt till det bästa, minns det.
Jag hoppas verkligen inte att bloggläsarna nu uppfattar att jag varit neslig mot 28 fina biskopar, när jag undrat över texten och funderat vilka som lurat vilka. Biskopar är fina. Och positiva.
Jag såg Modéus II skriva på Facebook sedan han träffat komministrar i stiftet och lagt ut en bild på ett stiligt grupparbete:
"Hoppfull efter bra samrådsmöte med stiftets komministrar. Kloka och engagerade präster! Tillsammans bygger vi morgondagens kyrka i Växjö stift."
Sådana budskap läser jag inte utan rörelse. Huruvida i hjärtat eller mungiporna, lämnar jag osagt.
Däremot sa jag till någon av kamraterna: "Den roliga uppgiften att vara förbandsinstruktör (stridsdomare eller "blågul") i Krigsmakten betydde, att vi skulle se hur det egentligen var. Min vän pansarmajoren Roger och jag for runt i södra Sverige. De chefer som sa något i stil med det Modéus II sa, ägnade vi särskild uppmärksamhet. De som berättade om problem, lovordade vi inför övningsledningen."
Kan ni räkna ut varför?
Nu ska jag denna enhetens söndag fundera över lurendrejeriet som kyrkodiplomatisk metod och kanske låta en tanke snudda vid problemet med ord som inte uppenbarar utan beslöjar. Ska inte ekumeniskt arbeta vara att komma åt den enhet som Gud gav, alltså en verksamhet i Sanningsbranschen?
Dagens tema ska väl vara biskopar, biskopsvigningsdag som det är.
I gryningen såg jag att DN presenterar 100 kända svenskar som uppropar till oss. Den som vill kan ansluta sig. Riktigt vad - förutom det högstämda - uppropet förpliktar oss till fattade jag inte men morgonen var tidig. Till de kända hörde Antje Jaktelén, ärkebiskop.
Jaktelén, endast den mycket ohelgade kan uppskatta att en kändis inte är - känd.
För egen del är jag den förste att beklaga. Skaran av idrottsmän och artister hade fått sina rätta namn, tycks det dock. Men än en gång: Vad är det att "dela sin medmänsklighet" genom att skriva på en lista? Och innefattas därmed en syndabekännelse eftersom listan är till för "alla som inte längre vill tiga still"? Vi som faktiskt inte hållit käft, ska väl inte skriva på då. Men vad är det de som skriver på, skriver under på?
Fjorton biskopar från Tanzania hade glädjen att få möta biskoparna i Svenska kyrkan i Rättvik och sedan följa med ut i stiften. Mötet i Rättvik födde ett gemensamt uttalande. Jag har läst det och funderar över kyrkodiplomatin. Det är något undanglidande med texten. För hur eller hur är ju de evangeliska i Tanzania inte riktigt lyckliga över en del beslut Svenska kyrkan fattat.
Programmet innefattade ett besök i Falu koppargruva och Återvinningscentralen i Falun. På så vis fick biskoparna en påminnelse "om vårt ansvar att förvalta skapelsen och planetens resurser". Varför kan jag inte ha vett att förhålla mig allvarlig inför detta besked? Jag vet svaret: syndafallet! Jag kanske ändå ska vara tacksam över att syndafallet inte berövat mig insikten om vad som blir humoristiskt.
Vad kom biskoparna fram till?
Särskilt viktig är dialogen och den vänskapliga samexistensen mellan kristna och muslimer. Det vill väl ingen bestrida. Men hade det inte varit en nyttig komplikation att nu lyfta in de just nu pågående massakrerna av kristna? De pågår ju också på de tanzaniska biskoparnas kontinent och kanske Boko Haram är bekant, för at inte tala om IS?
Att biskoparna uppmanar våra kyrkor till att främja kvinnors ledarskap, noterar jag. Och det är väl alldeles i sin ordning, särskilt i Svenska kyrkan, denna kvinnliga domän. Det där att vi ska lära ömsesidigt genom att t ex personal kan få resa till Tanzania kan visa sig vara ett lyckokast. "Res du, vi betalar"-konceptet måste väl vara en lockelse.
Inför ett par av biskoparnas åtaganden kan den som vill studsa.
"Att ge näring åt lärjungaskap och den kallelse som gäller alla döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer." En disputerad präst ringde för att rådfråga inför predikan denna Enhetens söndag. "Vilka är de som är döpta i enlighet med den lutherska reformationens principer?" Jag hade inget bra svar. Jag hade inget svar alls.
"Att dela och respektera den teologi som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i." Dela är väl i sin ordning, evangeliska emellan. Men vad betyder "respektera"? Att inte kritisera? Vad skulle Martin Luther sagt om kyrkoledningar, som sagt att de ska respektera det som formats av våra traditioner - vad nu detta är? Och formats av heter det. Man kunde annars tänkt sig att teologi formats i våra traditioner och de sammanhang vi lever i. Problemet kanske rätteligen skulle beskrivas som att teologin, den vi ska respektera, dessvärre är formad av de sammanhang vi lever av. Moltmann skulle i vart fall ställa den frågan som en kritisk fråga just till en folkkyrka.
Kunde vi kanske få de svenska biskoparna att berätta för oss fåkunniga hur den teologi ser ut som formats av våra traditioner och de sammanhang vi lever i för Svenska kyrkans del - och därmed få veta lite mer precist vad de tanzaniska biskoparna förklarat sig skola respektera? På vilket sätt ska de alltså respektera enkönade vigslar och förklara den saken hemma i Tanzania?
Eller minns de vad som står i uttalandet? Det heter i den engelska versionen "Joint statement". Joint - men så illa kan det väl ändå inte vara? En lutheran tolkar och tyder allt till det bästa, minns det.
Jag hoppas verkligen inte att bloggläsarna nu uppfattar att jag varit neslig mot 28 fina biskopar, när jag undrat över texten och funderat vilka som lurat vilka. Biskopar är fina. Och positiva.
Jag såg Modéus II skriva på Facebook sedan han träffat komministrar i stiftet och lagt ut en bild på ett stiligt grupparbete:
"Hoppfull efter bra samrådsmöte med stiftets komministrar. Kloka och engagerade präster! Tillsammans bygger vi morgondagens kyrka i Växjö stift."
Sådana budskap läser jag inte utan rörelse. Huruvida i hjärtat eller mungiporna, lämnar jag osagt.
Däremot sa jag till någon av kamraterna: "Den roliga uppgiften att vara förbandsinstruktör (stridsdomare eller "blågul") i Krigsmakten betydde, att vi skulle se hur det egentligen var. Min vän pansarmajoren Roger och jag for runt i södra Sverige. De chefer som sa något i stil med det Modéus II sa, ägnade vi särskild uppmärksamhet. De som berättade om problem, lovordade vi inför övningsledningen."
Kan ni räkna ut varför?
Nu ska jag denna enhetens söndag fundera över lurendrejeriet som kyrkodiplomatisk metod och kanske låta en tanke snudda vid problemet med ord som inte uppenbarar utan beslöjar. Ska inte ekumeniskt arbeta vara att komma åt den enhet som Gud gav, alltså en verksamhet i Sanningsbranschen?