Modéus II skickade en bön till media. Den publicerades på insändarplats den 8 sept både i Barometern och Östra Småland. Nu ska böner aldrig recenseras, men de ska tåla en teologisk analys. Här är ett sådant försök.
Modéus II ber konsekvent till "Gud".
Men ber inte Kyrkan till Fadern genom Sonen i Anden? Att Gud är Fader har avslöjats och ingen kommer till Fadern om inte genom Sonen. Avslöjar språkbruket att vi inte är ense? Varför inte säga "Gud, vår Far, du som ..." och så just därför att det är så en bön. En barnslig bön för så får Guds barn be.
Därefter är modéusbönen uppbyggd så, att vi ber för människor på flykt, för oss själva, för politiker och beslutsfattare, för alla människor av god vilja, hjälporganisationer och enskilda initiativ. Gott så, kan man tycka. Vi brukar väl be ungefär så.
Modéus II tackar också: "Tack för den våg av godhet som nu flödar fram."
Här blev jag mer osäker. Är det vi som är goda, som sticker åt EU-migranten en peng eller som skickar in ett litet belopp till flyktinghjälp? Är godheten att skicka ett fartyg från Kustbevakningen till Medelhavet eller att öppna bostäder? Vad exakt avses med vågen av godhet? Att den mediala uppställningen är påfallande - är det godheten? Det var den här sortens hållningar som Sören Krarup skrev böcker mot och uppfattade som egenrättfärdighet. Det är väl inte helt klarlagt om det riktas hat mot godheten eller om hatet riktas mot hycklande posörer i medievärlden? Här skulle nog en analys behövas.
Bönen "gör oss uppfinningsrika i vår solidaritet" tycks berätta för "Gud" att vi verkligen är solidariska men solidariteten, den grundläggande som vi har, kan alltid göras lite kvalitativt bättre.
Men är vi solidariska? Hur syns det? Jag är mest bekymrad. Och jag saknar vreden över det som händer.
Till sist ber Modéus än en gång för människor på flykt, nämligen "de människor som knackar på vår dörr" men han ber också för kyrkan: "Gör din kyrka till ett hoppets tecken, sänd oss med bud om barmhärtighet." Det kan man alltid be, men vad betyder detta konkret? ÄR inte Kyrkan i sig ett hoppets tecken och ÄR hon inte sänd ut i världen med budskapet om Guds barmhärtighet? Jag varsnar en fara att i de fromma orden försvinner viktiga insikter.
Böner ska inte recenseras. Själva formen Modéus II använder känns igen från fri bön. Nu är den nedskriven och offentliggjord för att bes i det offentliga rummet, dit insändarsidor räknas. Denna bön, som inte ska recenseras, är en finstämd och välvillig bön, men jag saknar som sagt vreden.
Psalmisten ber inte så här. Där ska ondskan krossas och de ondsinta förgås. Det ber Psalmisten om, belåten med att Faraos här gått under, alltså att liv tagit slut i vattenmassorna. Psaltaren är Kyrkans bönbok. Våra små välvilliga böner är en sak, men jag undrar om inte bönboken Jesus använde ska betraktas som the real stuff.
Psaltaren är en vital del av Kyrkans böneliv, det som är trinitariskt byggt.
Kan man inte be till Jesus? Jo, det kan man. Men de erfarna själasörjarna brukade påpeka att det måste finnas balans, så att bönelivet inte blir för sött eller sentimentalt. "Söte Jesus", liksom. Jag undrar vad dessa Soul Friends skulle tycka om böner som inleds med "Gud". Kanske skulle de fråga efter en vokativ: "O Gud" och det där jag nämnde "du som..." Inte vet jag. Jag vet ju inte ens hur vi rätteligen ska bedja. Bra att vi har Hjälparen då och en bönetradition där bönen är en bön till Fadern genom Sonen i Anden.
Detta sagt, blir bönen aldrig fromsint. Den blir radikalare än så. Det är själva poängen.
Modéus II ber konsekvent till "Gud".
Men ber inte Kyrkan till Fadern genom Sonen i Anden? Att Gud är Fader har avslöjats och ingen kommer till Fadern om inte genom Sonen. Avslöjar språkbruket att vi inte är ense? Varför inte säga "Gud, vår Far, du som ..." och så just därför att det är så en bön. En barnslig bön för så får Guds barn be.
Därefter är modéusbönen uppbyggd så, att vi ber för människor på flykt, för oss själva, för politiker och beslutsfattare, för alla människor av god vilja, hjälporganisationer och enskilda initiativ. Gott så, kan man tycka. Vi brukar väl be ungefär så.
Modéus II tackar också: "Tack för den våg av godhet som nu flödar fram."
Här blev jag mer osäker. Är det vi som är goda, som sticker åt EU-migranten en peng eller som skickar in ett litet belopp till flyktinghjälp? Är godheten att skicka ett fartyg från Kustbevakningen till Medelhavet eller att öppna bostäder? Vad exakt avses med vågen av godhet? Att den mediala uppställningen är påfallande - är det godheten? Det var den här sortens hållningar som Sören Krarup skrev böcker mot och uppfattade som egenrättfärdighet. Det är väl inte helt klarlagt om det riktas hat mot godheten eller om hatet riktas mot hycklande posörer i medievärlden? Här skulle nog en analys behövas.
Bönen "gör oss uppfinningsrika i vår solidaritet" tycks berätta för "Gud" att vi verkligen är solidariska men solidariteten, den grundläggande som vi har, kan alltid göras lite kvalitativt bättre.
Men är vi solidariska? Hur syns det? Jag är mest bekymrad. Och jag saknar vreden över det som händer.
Till sist ber Modéus än en gång för människor på flykt, nämligen "de människor som knackar på vår dörr" men han ber också för kyrkan: "Gör din kyrka till ett hoppets tecken, sänd oss med bud om barmhärtighet." Det kan man alltid be, men vad betyder detta konkret? ÄR inte Kyrkan i sig ett hoppets tecken och ÄR hon inte sänd ut i världen med budskapet om Guds barmhärtighet? Jag varsnar en fara att i de fromma orden försvinner viktiga insikter.
Böner ska inte recenseras. Själva formen Modéus II använder känns igen från fri bön. Nu är den nedskriven och offentliggjord för att bes i det offentliga rummet, dit insändarsidor räknas. Denna bön, som inte ska recenseras, är en finstämd och välvillig bön, men jag saknar som sagt vreden.
Psalmisten ber inte så här. Där ska ondskan krossas och de ondsinta förgås. Det ber Psalmisten om, belåten med att Faraos här gått under, alltså att liv tagit slut i vattenmassorna. Psaltaren är Kyrkans bönbok. Våra små välvilliga böner är en sak, men jag undrar om inte bönboken Jesus använde ska betraktas som the real stuff.
Psaltaren är en vital del av Kyrkans böneliv, det som är trinitariskt byggt.
Kan man inte be till Jesus? Jo, det kan man. Men de erfarna själasörjarna brukade påpeka att det måste finnas balans, så att bönelivet inte blir för sött eller sentimentalt. "Söte Jesus", liksom. Jag undrar vad dessa Soul Friends skulle tycka om böner som inleds med "Gud". Kanske skulle de fråga efter en vokativ: "O Gud" och det där jag nämnde "du som..." Inte vet jag. Jag vet ju inte ens hur vi rätteligen ska bedja. Bra att vi har Hjälparen då och en bönetradition där bönen är en bön till Fadern genom Sonen i Anden.
Detta sagt, blir bönen aldrig fromsint. Den blir radikalare än så. Det är själva poängen.