Det finns tydligen något som kallas "sociala medier", har jag förstått. Betyder det att andra medier är asociala?
Hursomhelst, på dessa sociala medier diskuteras den artikel som Expressen beställde av Antje Jackelén. Det som väcker uppmärksamhet är tre ord: "yttrandefrihet kräver yttrandeansvar".När tänkande publicister läser sådant, känner de sig manade att slå larm. Lite yrvaket kanske. Hade de följt anmälningarna till domkapitlen mot några bloggare, hade de kunnat fatta detta långt tidigare.
Nu ska inte Antje jagas särskilt.
Hon kommer från ett land där böcker brändes 15-20 år innan hon föddes och där Gleichschaltung varit mode inte bara i det Tredje riket utan också i BRD och DDR.
Det var i BRD som brevbärare blev av med jobbet därför att de misstänktes vara kommunister när det var 1970-tal. Det var där Springerpressen dominerade och gav västtyskarna deras världsbild.
Vad Ulbricht och Hoenecker höll på med, är knappast obekant och Neues Deutschland levde upp till standarden. Deras DDR-standard. Inget är oss, som man säger, "unbekannt".
Tryckfriheten är annorlunda i Sverige. Det tackar vi Forsskål för. "Skål för Forsskål", som vi brukar utbrista när tillfälle ges. Kommer någon från ett land utan världsrekord i tryckfrihet, kan det vara lätt att börja tänka i termer som leder till inskränkningar.
Yttrandefrihet är en frihet. Hur kan friheter kräva någonting? Då är det begränsad frihet.
Vi talar alltså om självcensur.
Skribenter ska veta att det finns gränser och att dessa gränser möter långt innan lagstiftningen sätter gräns. Skribenter ska förstå hur deras inlägg kan komma att uppfattas. Det är självfallet så. I alla diktaturer. Och för alla som lärt sig tänka så anpassligt.
Antje ska inte jagas särskilt.
I Svenska kyrkan är de många som tänker att yttrandefrihet kräver yttrandeansvar. Det finns repliker dessa de många inte vill höra. De retar sig på kommentatorsfält och de upprörs över folk som tänker fel. "Om någon inte tänker som vi, ska denna någon hålla käft."
Ruhe muss Sein.
Detta är den svenskkyrkliga nomenklaturans hållning.
Den försvaras av den goda smakens bevarare.
Skulle man vilja hemfalla till sociologi eller politologi kanske man skulle säga att så här tänker borgerligheten. "Förargelseväckande beteende" var deras lag. "Lilla socialistlagen", som Hjalmar Branting kallade den.
Enligt min mening saknar den något i sin personliga utrustning, som inte dömts efter BrB 16:16.
Likväl är talet om yttrandeansvar viktigt - men på ett helt annat vis.
Yttrandeansvar är ansvaret att tala, genmäla, reagera på det som yttras, tycks och trycks. Det är ett gemensamt ansvar. Då men bara då kan man säga att yttrandefrihet kräver yttrandeansvar men då är också rollerna väl fördelade. Demokratins livsluft är det öppna samtalet och ansvaret att gå i dialog och hålla samtalet vid liv. Göra reda för resonemang, kunna förstå argument och veta något om fusk när det handlar om debatt.
Få församlingar har tränats i detta.
Det är konstigt med tanke på aposteln Paulus, som tog sitt yttrandeansvar på allvar, något man kan se i brevsamlingen. Och det är brev som av annonseras med orden "Så lyder Herrens ord."
Sug på den repliken. Det är då yttrandeansvaret tar sig form i orden: "Gud, vi tackar dig."
Hursomhelst, på dessa sociala medier diskuteras den artikel som Expressen beställde av Antje Jackelén. Det som väcker uppmärksamhet är tre ord: "yttrandefrihet kräver yttrandeansvar".När tänkande publicister läser sådant, känner de sig manade att slå larm. Lite yrvaket kanske. Hade de följt anmälningarna till domkapitlen mot några bloggare, hade de kunnat fatta detta långt tidigare.
Nu ska inte Antje jagas särskilt.
Hon kommer från ett land där böcker brändes 15-20 år innan hon föddes och där Gleichschaltung varit mode inte bara i det Tredje riket utan också i BRD och DDR.
Det var i BRD som brevbärare blev av med jobbet därför att de misstänktes vara kommunister när det var 1970-tal. Det var där Springerpressen dominerade och gav västtyskarna deras världsbild.
Vad Ulbricht och Hoenecker höll på med, är knappast obekant och Neues Deutschland levde upp till standarden. Deras DDR-standard. Inget är oss, som man säger, "unbekannt".
Tryckfriheten är annorlunda i Sverige. Det tackar vi Forsskål för. "Skål för Forsskål", som vi brukar utbrista när tillfälle ges. Kommer någon från ett land utan världsrekord i tryckfrihet, kan det vara lätt att börja tänka i termer som leder till inskränkningar.
Yttrandefrihet är en frihet. Hur kan friheter kräva någonting? Då är det begränsad frihet.
Vi talar alltså om självcensur.
Skribenter ska veta att det finns gränser och att dessa gränser möter långt innan lagstiftningen sätter gräns. Skribenter ska förstå hur deras inlägg kan komma att uppfattas. Det är självfallet så. I alla diktaturer. Och för alla som lärt sig tänka så anpassligt.
Antje ska inte jagas särskilt.
I Svenska kyrkan är de många som tänker att yttrandefrihet kräver yttrandeansvar. Det finns repliker dessa de många inte vill höra. De retar sig på kommentatorsfält och de upprörs över folk som tänker fel. "Om någon inte tänker som vi, ska denna någon hålla käft."
Ruhe muss Sein.
Detta är den svenskkyrkliga nomenklaturans hållning.
Den försvaras av den goda smakens bevarare.
Skulle man vilja hemfalla till sociologi eller politologi kanske man skulle säga att så här tänker borgerligheten. "Förargelseväckande beteende" var deras lag. "Lilla socialistlagen", som Hjalmar Branting kallade den.
Enligt min mening saknar den något i sin personliga utrustning, som inte dömts efter BrB 16:16.
Likväl är talet om yttrandeansvar viktigt - men på ett helt annat vis.
Yttrandeansvar är ansvaret att tala, genmäla, reagera på det som yttras, tycks och trycks. Det är ett gemensamt ansvar. Då men bara då kan man säga att yttrandefrihet kräver yttrandeansvar men då är också rollerna väl fördelade. Demokratins livsluft är det öppna samtalet och ansvaret att gå i dialog och hålla samtalet vid liv. Göra reda för resonemang, kunna förstå argument och veta något om fusk när det handlar om debatt.
Få församlingar har tränats i detta.
Det är konstigt med tanke på aposteln Paulus, som tog sitt yttrandeansvar på allvar, något man kan se i brevsamlingen. Och det är brev som av annonseras med orden "Så lyder Herrens ord."
Sug på den repliken. Det är då yttrandeansvaret tar sig form i orden: "Gud, vi tackar dig."