I går kväll lärde jag mig uppskatta Theo Van Leeuwens verktygslåda för kritiska diskurser. Jag läste alltså skrattande Johanna Anderssons reflektioner på Kristen Opinion om hur twitterbudskap kan analyseras. Åskådningsexemplet var Helle Klein. Det kyrkliga livet visar sig ha underhållningsvärde. Det kan behövas i en dyster tid.
Dysterheten handlar inte minst om oviljan att komplicera. Polisen försöker i tunnelbanespärrarna fåp fatt på papperslösa. Det kan handla om 10 000 personer eller 50 000, ingen vet. Det har i den ordning vi har fattats beslut att de inte ska vistas i landet men de papperslösa gömmer sig. När polisen ska leta efter dem går de förstås på utseende. De flesta är mörkare i hyn - men kanske sämre klädda också. Blir poliserna rasister när de letar efter sämre klädda med mörkare hud? Ska de skämmas över sin arbetsuppgift?
Komplikationen är väl den, att det möjligtvis är det fattade beslutet som är fel. Men det vet vi inte heller. Några av oss har lite dystra erfarenheter av byråkratisk oförmåga när det kommer till flykting- och invandrarfrågor. Här kastas människor, som är välintegrerade i sitt lokalsamhälle, plötsligt ut - och här hanteras små barn på ett uppseendeväckande känslokallt sätt. Men har vi inte fri invandring finns det människor som inte ska vara här. När polisen leter efter dem, blir en misslyckad flyktingpolitik synlig för medborgarna - men felet ligger inte i spärrarna till tunnelbanan utan vid sammanträdes- och skriv-bord och handlar om politisk oförmåga och byråkratisk förmåga i sällsport olycklig kombination.
Jag har inte en aning om vad som ska göras mer än att debatten måste kompliceras. Det lokala exemplet är kravet på skolplatser för 300 barn på en campingplats, vintertid förvandlad till flyktingboende. De krav på skolgång som ställs kan Borgholms kommun inte fullt ut svara mot. Hur skulle man? 300 barn är fler barn än vad den närbelägna skolan har elever just nu. Hur många som får stanna och hur länge de blir kvar, vet ingen- det hör också till bilden. Det de kreativa lärarna gjorde, möttes av myndighetskritik. Eleverna fick äta hemma i tanke att det var bra att föräldrarna hade ansvar för maten i stället för att sitta sysslolösa (pengar till mat fick de). Det var fel. Eleverna fick också basal undervisning i några ämnen - inte alla. Det var också fel. Att kommunen fortfarande bryr sig om att ta emot flyktingar torde inte bero på någon filantropi utan på att kommunen får pengar för verksamheten. Men nog måste debatten kompliceras om vi alls menar att det finns ett ansvar för flyktingen. Då måste vi väl bygga en sådan värld att människor kan leva i den?
Jag frågar alltså efter den verktygslåda som ger möjlighet att förstå vad som händer så att vi kan förändra världen utan att förändringskraven blir anslående plakatpolitik och intet annat. Lite konstruktiva och kreativa analyser, med andra ord för jag vill hanteras som en medborgare och vill ha information om skeenden i det land där jag är medborgare. Det är inte komplikationerna jag rädes. Det är bristen på komplikationer som blir det farliga.
Dysterheten handlar inte minst om oviljan att komplicera. Polisen försöker i tunnelbanespärrarna fåp fatt på papperslösa. Det kan handla om 10 000 personer eller 50 000, ingen vet. Det har i den ordning vi har fattats beslut att de inte ska vistas i landet men de papperslösa gömmer sig. När polisen ska leta efter dem går de förstås på utseende. De flesta är mörkare i hyn - men kanske sämre klädda också. Blir poliserna rasister när de letar efter sämre klädda med mörkare hud? Ska de skämmas över sin arbetsuppgift?
Komplikationen är väl den, att det möjligtvis är det fattade beslutet som är fel. Men det vet vi inte heller. Några av oss har lite dystra erfarenheter av byråkratisk oförmåga när det kommer till flykting- och invandrarfrågor. Här kastas människor, som är välintegrerade i sitt lokalsamhälle, plötsligt ut - och här hanteras små barn på ett uppseendeväckande känslokallt sätt. Men har vi inte fri invandring finns det människor som inte ska vara här. När polisen leter efter dem, blir en misslyckad flyktingpolitik synlig för medborgarna - men felet ligger inte i spärrarna till tunnelbanan utan vid sammanträdes- och skriv-bord och handlar om politisk oförmåga och byråkratisk förmåga i sällsport olycklig kombination.
Jag har inte en aning om vad som ska göras mer än att debatten måste kompliceras. Det lokala exemplet är kravet på skolplatser för 300 barn på en campingplats, vintertid förvandlad till flyktingboende. De krav på skolgång som ställs kan Borgholms kommun inte fullt ut svara mot. Hur skulle man? 300 barn är fler barn än vad den närbelägna skolan har elever just nu. Hur många som får stanna och hur länge de blir kvar, vet ingen- det hör också till bilden. Det de kreativa lärarna gjorde, möttes av myndighetskritik. Eleverna fick äta hemma i tanke att det var bra att föräldrarna hade ansvar för maten i stället för att sitta sysslolösa (pengar till mat fick de). Det var fel. Eleverna fick också basal undervisning i några ämnen - inte alla. Det var också fel. Att kommunen fortfarande bryr sig om att ta emot flyktingar torde inte bero på någon filantropi utan på att kommunen får pengar för verksamheten. Men nog måste debatten kompliceras om vi alls menar att det finns ett ansvar för flyktingen. Då måste vi väl bygga en sådan värld att människor kan leva i den?
Jag frågar alltså efter den verktygslåda som ger möjlighet att förstå vad som händer så att vi kan förändra världen utan att förändringskraven blir anslående plakatpolitik och intet annat. Lite konstruktiva och kreativa analyser, med andra ord för jag vill hanteras som en medborgare och vill ha information om skeenden i det land där jag är medborgare. Det är inte komplikationerna jag rädes. Det är bristen på komplikationer som blir det farliga.