Jag fick ett odaterat/oidentifierat pressklipp.
Jan-Olof Johansson var värd vid en gemenskapsdag i Växjö och Jan Arvid Hellström måste vara nytillträdd biskop. Samtal fördes i Församlingshemmet på Nygatan i Växjö under ledning av änkebiskopinnan (det står så! DS) Gudrun Lindquist. Prosten Ragnar Nordh inledde ett samtal om framtiden med denna uppsättning pensionerade präster, prästfruar och prästänkor. Samtalet "präglades av frimodighet och optimism om kyrkans möjligheter."
På bild ser man också prosten Olov Olosson och biskop em Sven Lindegård. Det var en samling. Och värd för dessa framtidsoptimistiska var alltså, jag ber att få upprepa mig mest för att illustrera vilken värld det var, Jan-Olof Johansson. Vad sa Strindberg? "Förbannat vare skönljugeriet!"
Men för att förfalla till förståelse:
1. Vad annat kunde de tänka och säga?
och
2. Vad hade de sagt nu omkring 15 år senare
Detta vänliga sätt att fråga förtar inte denna prästgenerations moraliska ansvar.
Pensionerade präster, prästfruar och prästänkor samlas fortfarande. Växjö stift anslår medel för deras trivsel. Jag antar att de fortfarande ägnar sig åt att tala om framtiden och att deras samtal präglas av frimodighet och optimism över kyrkans möjligheter. Antar och antar. Jag har just fått två brev, dels från kretsen i Kronobergs län, dels från Kalmar. I Kalmar var det tydligen inte riktigt ordning på adressarkivet. I Kronobergs län var det missionstema av klassiskt slag, om jag läste rätt, och i Kalmar län ska just Jan-Olof Johansson tala om Växjö stift i historiskt- och framtidsperspektiv. Var får dom allt ifrån? Jo, lunchen vet jag. Den bjuder Växjö stift på.
Ska Johansson bli något annat än framtidsoptimistisk? Det vore nästan värt att åka dit för att höra. Kommer han att säga vad sant är om Svenska kyrkans innevarande kris - nu, för första gången öppet? Eller ska han fullgöra en biskops uppgift i Svenska kyrkan och uppträda som professionell optimist?
Det är så mycket tal om rasism nuförtiden. Jag tog å lantegendomens bibliotek fram J.H. Oldhams bok Christianity and the Race Problem, Student Christian Movement, SCM London 1924. Den kom på svenska året efter, utgiven avSveriges Kristliga Studentrörelses Bokförlag, Kristendomen och rasproblemet. Här illustreras studentrörelsens betydelse för mission och ekumenik och en rörelse som kvickt hämtar hem internationella impulser. Oldham återger ett poem för att illustrera också möten för pensionerade, tror jag..
The toad beneath the harrow knows
Exactly where each tooth-point goes.
The butterfly beside the road
Preaches contentment to that toad.
(aa s 173)
Paddan under harven vet var varje pigg går fram, medan fjärilen vid vägkanten predikar förnöjsamhet för paddan. Lär er inte dikten utantill nödvändigtvis, men minns dess sensmoral.
Man kunde ju, om man inte erfarenhetsmässigt vetat bättre, kunnat tänka att de erfarna prästerna samman med makar och änkor av båda könen, skulle komma med kritiska analyser av det kyrkliga läget och funnit en situation som den innevarande jämmerlig. Man kunde med J.H. Oldham tänkt att kyrkokritiken skulle handlat om att stå i livets mitt, i livsströmmen. Det bristande missionssinnet gör att det kyrkliga inte finns mitt i verkligheten: "In consequence of the lack of missionary spirit the Church is not today, as it ought to be, in the midstream of the world's life. It is not suffiently in touch of many points with real life." (aa s 257)
Är inte detta en orättvis anklagelse?
Oldhams kapitel heter "Universal Community of the Loyal". Jag tror han är ute efter det radikala lärjungaskapet, av det där slaget som Bonhoeffer kunde skriva om i Efterföljelse. Det är ju samma intellektuella studentrörelse vi talar om, där det kan talas om den dyrbara nåd, som kräver efterföljarens liv. Så vad av detta ser och hör vi i Svenska kyrkan? Jag säger ett, ett enda: Läs församlingsbladen. Där ser ni församlingslivet organiserat som PRO och SPF. Inget ont om den sortens verksamheter men är de in the midstream of life? Uttrycker de dyrbar och livsfarlig nåd?
Vi återvänder till pensionerade präster, prästfruar och prästänkor.
Är det obarmhärtigt att ställa frågan till oss om våra försummelser?
I den tävlingsgrenen var somliga mer framgångsrika än andra. Men det kanske inte ska påpekas. Allra minst när stiftet bjuder på lunch.
Madaro, ni vet. Och det är inte namnet på ett argentinskt vin till lunchen utan ett sinnestillstånd: Mat-ro.
Men det kan inte förnekas. Det är med tvesyn jag ser de som för mer än 20 år sedan var fylla av framtidsoptimism. Jag skulle gärna önska att de fått se vad vi ser. Eller inte. Vid vilken gräns hade deras optimism tagit slut? Enkönad vigsel - och Sven Lindegård som om homosexuell utlevnad fällde de klassiska orden: "Jag tycker närmast det verkar äckligt."
Och Olle Olsson!! Han var på många sätt en strikt moralisk person. En Midsommardag inledde han sin predikan med att rytande framslunga följande sanning: "Det står en stank av sprit och sperma över Öland denna dag." Johannes Döparen hade gett uppslaget, tror jag. För det var honom vi firade. Dåförtiden.
Nu antar jag att den här sortens repliker också ska betraktas som olämpliga. Inte bara när det handlar om pensionerade präster, prästfruar och prästänkor utan generellt. Jag tror jag förstår. Tur att denna blogg är pigg, käck och munter. Hur hade det annars gått?
Jan-Olof Johansson var värd vid en gemenskapsdag i Växjö och Jan Arvid Hellström måste vara nytillträdd biskop. Samtal fördes i Församlingshemmet på Nygatan i Växjö under ledning av änkebiskopinnan (det står så! DS) Gudrun Lindquist. Prosten Ragnar Nordh inledde ett samtal om framtiden med denna uppsättning pensionerade präster, prästfruar och prästänkor. Samtalet "präglades av frimodighet och optimism om kyrkans möjligheter."
På bild ser man också prosten Olov Olosson och biskop em Sven Lindegård. Det var en samling. Och värd för dessa framtidsoptimistiska var alltså, jag ber att få upprepa mig mest för att illustrera vilken värld det var, Jan-Olof Johansson. Vad sa Strindberg? "Förbannat vare skönljugeriet!"
Men för att förfalla till förståelse:
1. Vad annat kunde de tänka och säga?
och
2. Vad hade de sagt nu omkring 15 år senare
Detta vänliga sätt att fråga förtar inte denna prästgenerations moraliska ansvar.
Pensionerade präster, prästfruar och prästänkor samlas fortfarande. Växjö stift anslår medel för deras trivsel. Jag antar att de fortfarande ägnar sig åt att tala om framtiden och att deras samtal präglas av frimodighet och optimism över kyrkans möjligheter. Antar och antar. Jag har just fått två brev, dels från kretsen i Kronobergs län, dels från Kalmar. I Kalmar var det tydligen inte riktigt ordning på adressarkivet. I Kronobergs län var det missionstema av klassiskt slag, om jag läste rätt, och i Kalmar län ska just Jan-Olof Johansson tala om Växjö stift i historiskt- och framtidsperspektiv. Var får dom allt ifrån? Jo, lunchen vet jag. Den bjuder Växjö stift på.
Ska Johansson bli något annat än framtidsoptimistisk? Det vore nästan värt att åka dit för att höra. Kommer han att säga vad sant är om Svenska kyrkans innevarande kris - nu, för första gången öppet? Eller ska han fullgöra en biskops uppgift i Svenska kyrkan och uppträda som professionell optimist?
Det är så mycket tal om rasism nuförtiden. Jag tog å lantegendomens bibliotek fram J.H. Oldhams bok Christianity and the Race Problem, Student Christian Movement, SCM London 1924. Den kom på svenska året efter, utgiven avSveriges Kristliga Studentrörelses Bokförlag, Kristendomen och rasproblemet. Här illustreras studentrörelsens betydelse för mission och ekumenik och en rörelse som kvickt hämtar hem internationella impulser. Oldham återger ett poem för att illustrera också möten för pensionerade, tror jag..
The toad beneath the harrow knows
Exactly where each tooth-point goes.
The butterfly beside the road
Preaches contentment to that toad.
(aa s 173)
Paddan under harven vet var varje pigg går fram, medan fjärilen vid vägkanten predikar förnöjsamhet för paddan. Lär er inte dikten utantill nödvändigtvis, men minns dess sensmoral.
Man kunde ju, om man inte erfarenhetsmässigt vetat bättre, kunnat tänka att de erfarna prästerna samman med makar och änkor av båda könen, skulle komma med kritiska analyser av det kyrkliga läget och funnit en situation som den innevarande jämmerlig. Man kunde med J.H. Oldham tänkt att kyrkokritiken skulle handlat om att stå i livets mitt, i livsströmmen. Det bristande missionssinnet gör att det kyrkliga inte finns mitt i verkligheten: "In consequence of the lack of missionary spirit the Church is not today, as it ought to be, in the midstream of the world's life. It is not suffiently in touch of many points with real life." (aa s 257)
Är inte detta en orättvis anklagelse?
Oldhams kapitel heter "Universal Community of the Loyal". Jag tror han är ute efter det radikala lärjungaskapet, av det där slaget som Bonhoeffer kunde skriva om i Efterföljelse. Det är ju samma intellektuella studentrörelse vi talar om, där det kan talas om den dyrbara nåd, som kräver efterföljarens liv. Så vad av detta ser och hör vi i Svenska kyrkan? Jag säger ett, ett enda: Läs församlingsbladen. Där ser ni församlingslivet organiserat som PRO och SPF. Inget ont om den sortens verksamheter men är de in the midstream of life? Uttrycker de dyrbar och livsfarlig nåd?
Vi återvänder till pensionerade präster, prästfruar och prästänkor.
Är det obarmhärtigt att ställa frågan till oss om våra försummelser?
I den tävlingsgrenen var somliga mer framgångsrika än andra. Men det kanske inte ska påpekas. Allra minst när stiftet bjuder på lunch.
Madaro, ni vet. Och det är inte namnet på ett argentinskt vin till lunchen utan ett sinnestillstånd: Mat-ro.
Men det kan inte förnekas. Det är med tvesyn jag ser de som för mer än 20 år sedan var fylla av framtidsoptimism. Jag skulle gärna önska att de fått se vad vi ser. Eller inte. Vid vilken gräns hade deras optimism tagit slut? Enkönad vigsel - och Sven Lindegård som om homosexuell utlevnad fällde de klassiska orden: "Jag tycker närmast det verkar äckligt."
Och Olle Olsson!! Han var på många sätt en strikt moralisk person. En Midsommardag inledde han sin predikan med att rytande framslunga följande sanning: "Det står en stank av sprit och sperma över Öland denna dag." Johannes Döparen hade gett uppslaget, tror jag. För det var honom vi firade. Dåförtiden.
Nu antar jag att den här sortens repliker också ska betraktas som olämpliga. Inte bara när det handlar om pensionerade präster, prästfruar och prästänkor utan generellt. Jag tror jag förstår. Tur att denna blogg är pigg, käck och munter. Hur hade det annars gått?