Biskop Anders Arborelius skrev en kommuniké till tidningen Dagen om Berget men vägrar konsekvent svara på frågor från Kyrkans Tidning, vet Pelle Söderbäck att berätta. Rom har alltså talat men har inget att tillägga. Svenska kyrkans biskopar står däremot till pressens förfogande, får vi veta. Pressekreteraren Pelle Söderbäck meddelar också att Peder Bergqvist hoppade av medverkan i P1-programmet Människor och tro "då han inte fick vara ensam i studion." Riktigt vad det betyder, går inte att förstå. Ville han sitta vid mikrofonen och lägga ut texten utan besvärande frågor? Eller ville han bli intervjuad men inte debattera?
Kom nu ihåg den gamle regementschefens ord: "Allt som kan gå fel, går fel vid sämsta möjliga tidpunkt." Det var instruktionen till officerarna att vara beredda på allt. Samma instruktion kan gälla för den som är på sjön - och för Kyrkans skepp.
Hur klok är den romerska mediestrategin?
Man kan förstå om biskopen i Stockholms katolska stift inte vill lägga sig i de svenskkyrkliga trätorna och han har sagt sitt i den artikel Dagen fick, som naturligtvis kan citeras. Hållningen kan uppfattas som nonchalant - i varje fall av folket på Kyrkans Tidning.
Å andra sidan, det biskopen inte lagt sig i, behöver han inte heller dra sig ur.
Var det inte egentligen Troskongregationens folk som reste till Rättvik och ställde till det, dvs ställde fram möjligheter och detta möjligtvis utan att förstå hur dessa möjligheter förde med sig andra problem? Alldeles bortsett från att ansträngningarna nu tycks vara att hålla media utanför de samtal som önskas. Men hur skulle egentligen en tillrest liten grupp från Troskongregationen kunna förstå en komplex situation i Svenska kyrkan, när informationen lämnas av dem som mest önskar att få vara en ekumenisk kommunitet och håller vår vän Frasse högt? De från Rom tillresta kom till Rättvik men tog en omväg tillbaka till sitt land likt andra vise män - dock med den skillnaden att de inte först tagit vägen till den stora staden där regenten satt, Jerusalem eller Västerås i detta avseende lika.
Det har inte heller, handen på hjärtat, Peder Bergqvist fattat.
Å andra sidan, för att uttrycka förståelse, hör till en föreståndares ansvar att också våga ta språng och våga misslyckas för att komma vidare. Friskt vågat, hälften vunnit. Men andra hälften förlorad? I så fall blir det ingen ekumenik. Detta är väl problemet.
Peder Bergqvist önskar samtal och en lösning. Vad ville Pelle Söderbäck?
Han ville säga att Berget fått svar på sina frågor. Det kan man nog ändå inte säga.
Att den ekumeniska kommuniteten skulle registreras som eget trossamfund var en idé som hämtats från Bjärka-Säby, har jag förstått. Peder Bergqvist förstod inte skillnaden att en präst i Svenska kyrkan skulle förestå ett annat trossamfund. Det kan pingstpastorer men inte präster. Ansökan återtogs, när Peder förstått detta. Men har Biskopsmötet i övrigt tagit i frågorna? Det framgår inte av materialet, som kan läsas på kyrkligdokumentation.nu
Hur kommer sig detta?
Biskop Söderberg ville ha en liten samtalsgrupp, men detta ledde inte någonstans. "Jag förstod att det inte fanns några omedelbara lösningar", säger biskopen. Kanske inte det - men det berodde väl på att huvudfrågan som drevs var den om kvinnliga präster som celebranter.
Detta är inget problem utan ett krav från Svenska kyrkans ledning.
Varför?
Det kan man fundera över. "Många" har känt det omöjligt att fortsätta besöka Berget, meddelar pressekreteraren Söderbäck. "Många" kan man alltid säga även om få begriper vad som inryms i begreppet. "Många" har också varit sakramentalt trygga på Berget. Självfallet är det, precis som vi lärt oss i romarriket, omöjligt med en liten by, som står hela systemet emot. Vi kan vår Asterix & Obelix.
Pelle Söderbäck formulerar frågan begripligt: "Kommer Berget även fortsättningsvis att vara stängt för prästvigda kvinnor som celebranter?" Frågan illustrerar hur det är ställt i Svenska kyrkan, kyrkan med framgångssagan, den som begynte med beslutet i riksdagen 1958. Mer av samma!!
Peder Bergqvist sätter förstås biskoparna på den berömda pottkanten när han påpekar, att i Taizé celebrerar inga kvinnor men biskoparna i Svenska kyrkan åker glatt dit och fler därtill. För att inte tala om entusiasmen att åka till Frasse och polarna där. Rom har sin charm.
Frågan om kvinnliga celebranter kunde, menar Peder, kanske lösas om man talar om saken. Det har inte skett. Fast det beror väl på. Kanske man inte talat om saken i Peders mening men nog har saken kommit på tal? Det har varit Facebook-kampanj och tv-inslag mm mm och krav har formulerats.
Kunde konflikten göras tydligare och mer hanterlig?
Kunde Berget säga till stiftet att visst ska vi ha kvinnliga celebranter, men då får ni
1, först teologiskt visa att detta är en ordning efter Herrens vilja och inte bara ett riksdagsbeslut och
2. visa att ni vill göra bot för er och det svenskkyrkliga etablissemangets icke-hantering av frågan och den skamliga hanteringen av de frågande under alla dessa år.
Det senare är enkel insikt, att när en majoritet fattat beslut är det nödvändigt att värna den uppkomna minoriteten. Annars blir det problem.
Kanske också insikten att pacta sunt servanda är viktig. Det kunde Rom passa på att säga i kritisk klartext till Svenska kyrkan. Men där gäller det diplomatiska. Utom när folket från Troskongregationen reser till Rättvik utan att stanna i Västerås på vägen, förstås.
Kan saken vara så enkel, att många visat sig inte vara byxade att ta itu med en problemhärva, som de på många men olika sätt själva åstadkommit?
Jag läser Vår Kyrka, nr 50 år 1959. Där ställs i spalten Frågelådan frågan om katolsk infiltration i Svenska kyrkan,. Frågan besvaras nekande.
Att "svenska universitetslärare och präster inplantar katolicism i unga präster, faller på sin egen orimlighet. Då skulle man ju nu och då ha anledning att misstänka: den där - han är lejd av påven! Inte ens de allra mest högkyrkliga kan misstänkas för det. Ett sådant rävspel är verkligen otänkbart. Jag tror knappast ens, att de högkyrkliga går omking med någon olycklig kärlek till den katolska kyrkan."
Det var en erfaren präst som i Frågelådan gav råd i andliga frågor, om livsproblem och andra väsentliga ämnen. Då kan vi väl lita på beskedet, ett besked för alla tider. Skönt att veta.
Och så stramar jag upp bland bloggkommentarerna. Ämnet och påhak men inga (alltför) fria utvikningar och inga imponerande konstruktioner, "tankefunder", beroende på bristande läsförståelse. Låter det bra?
Kom nu ihåg den gamle regementschefens ord: "Allt som kan gå fel, går fel vid sämsta möjliga tidpunkt." Det var instruktionen till officerarna att vara beredda på allt. Samma instruktion kan gälla för den som är på sjön - och för Kyrkans skepp.
Hur klok är den romerska mediestrategin?
Man kan förstå om biskopen i Stockholms katolska stift inte vill lägga sig i de svenskkyrkliga trätorna och han har sagt sitt i den artikel Dagen fick, som naturligtvis kan citeras. Hållningen kan uppfattas som nonchalant - i varje fall av folket på Kyrkans Tidning.
Å andra sidan, det biskopen inte lagt sig i, behöver han inte heller dra sig ur.
Var det inte egentligen Troskongregationens folk som reste till Rättvik och ställde till det, dvs ställde fram möjligheter och detta möjligtvis utan att förstå hur dessa möjligheter förde med sig andra problem? Alldeles bortsett från att ansträngningarna nu tycks vara att hålla media utanför de samtal som önskas. Men hur skulle egentligen en tillrest liten grupp från Troskongregationen kunna förstå en komplex situation i Svenska kyrkan, när informationen lämnas av dem som mest önskar att få vara en ekumenisk kommunitet och håller vår vän Frasse högt? De från Rom tillresta kom till Rättvik men tog en omväg tillbaka till sitt land likt andra vise män - dock med den skillnaden att de inte först tagit vägen till den stora staden där regenten satt, Jerusalem eller Västerås i detta avseende lika.
Det har inte heller, handen på hjärtat, Peder Bergqvist fattat.
Å andra sidan, för att uttrycka förståelse, hör till en föreståndares ansvar att också våga ta språng och våga misslyckas för att komma vidare. Friskt vågat, hälften vunnit. Men andra hälften förlorad? I så fall blir det ingen ekumenik. Detta är väl problemet.
Peder Bergqvist önskar samtal och en lösning. Vad ville Pelle Söderbäck?
Han ville säga att Berget fått svar på sina frågor. Det kan man nog ändå inte säga.
Att den ekumeniska kommuniteten skulle registreras som eget trossamfund var en idé som hämtats från Bjärka-Säby, har jag förstått. Peder Bergqvist förstod inte skillnaden att en präst i Svenska kyrkan skulle förestå ett annat trossamfund. Det kan pingstpastorer men inte präster. Ansökan återtogs, när Peder förstått detta. Men har Biskopsmötet i övrigt tagit i frågorna? Det framgår inte av materialet, som kan läsas på kyrkligdokumentation.nu
Hur kommer sig detta?
Biskop Söderberg ville ha en liten samtalsgrupp, men detta ledde inte någonstans. "Jag förstod att det inte fanns några omedelbara lösningar", säger biskopen. Kanske inte det - men det berodde väl på att huvudfrågan som drevs var den om kvinnliga präster som celebranter.
Detta är inget problem utan ett krav från Svenska kyrkans ledning.
Varför?
Det kan man fundera över. "Många" har känt det omöjligt att fortsätta besöka Berget, meddelar pressekreteraren Söderbäck. "Många" kan man alltid säga även om få begriper vad som inryms i begreppet. "Många" har också varit sakramentalt trygga på Berget. Självfallet är det, precis som vi lärt oss i romarriket, omöjligt med en liten by, som står hela systemet emot. Vi kan vår Asterix & Obelix.
Pelle Söderbäck formulerar frågan begripligt: "Kommer Berget även fortsättningsvis att vara stängt för prästvigda kvinnor som celebranter?" Frågan illustrerar hur det är ställt i Svenska kyrkan, kyrkan med framgångssagan, den som begynte med beslutet i riksdagen 1958. Mer av samma!!
Peder Bergqvist sätter förstås biskoparna på den berömda pottkanten när han påpekar, att i Taizé celebrerar inga kvinnor men biskoparna i Svenska kyrkan åker glatt dit och fler därtill. För att inte tala om entusiasmen att åka till Frasse och polarna där. Rom har sin charm.
Frågan om kvinnliga celebranter kunde, menar Peder, kanske lösas om man talar om saken. Det har inte skett. Fast det beror väl på. Kanske man inte talat om saken i Peders mening men nog har saken kommit på tal? Det har varit Facebook-kampanj och tv-inslag mm mm och krav har formulerats.
Kunde konflikten göras tydligare och mer hanterlig?
Kunde Berget säga till stiftet att visst ska vi ha kvinnliga celebranter, men då får ni
1, först teologiskt visa att detta är en ordning efter Herrens vilja och inte bara ett riksdagsbeslut och
2. visa att ni vill göra bot för er och det svenskkyrkliga etablissemangets icke-hantering av frågan och den skamliga hanteringen av de frågande under alla dessa år.
Det senare är enkel insikt, att när en majoritet fattat beslut är det nödvändigt att värna den uppkomna minoriteten. Annars blir det problem.
Kanske också insikten att pacta sunt servanda är viktig. Det kunde Rom passa på att säga i kritisk klartext till Svenska kyrkan. Men där gäller det diplomatiska. Utom när folket från Troskongregationen reser till Rättvik utan att stanna i Västerås på vägen, förstås.
Kan saken vara så enkel, att många visat sig inte vara byxade att ta itu med en problemhärva, som de på många men olika sätt själva åstadkommit?
Jag läser Vår Kyrka, nr 50 år 1959. Där ställs i spalten Frågelådan frågan om katolsk infiltration i Svenska kyrkan,. Frågan besvaras nekande.
Att "svenska universitetslärare och präster inplantar katolicism i unga präster, faller på sin egen orimlighet. Då skulle man ju nu och då ha anledning att misstänka: den där - han är lejd av påven! Inte ens de allra mest högkyrkliga kan misstänkas för det. Ett sådant rävspel är verkligen otänkbart. Jag tror knappast ens, att de högkyrkliga går omking med någon olycklig kärlek till den katolska kyrkan."
Det var en erfaren präst som i Frågelådan gav råd i andliga frågor, om livsproblem och andra väsentliga ämnen. Då kan vi väl lita på beskedet, ett besked för alla tider. Skönt att veta.
Och så stramar jag upp bland bloggkommentarerna. Ämnet och påhak men inga (alltför) fria utvikningar och inga imponerande konstruktioner, "tankefunder", beroende på bristande läsförståelse. Låter det bra?