Det kommer sura kommentarer i anledning av Johan Dalmans stora glädje. Först blev han biskop och då var han så glad att han darrade i benen, sa han. Så blev han överhovpredikant, Überhauptprediger. Det måtte väl ha darrat då också. Allt har gått honom väl i händer. Jag skulle vilja att kommentatorer håller undan sin surhet och i stället delar och fröjdas av den glädje som fyller Dalman. Varför skulle min själ bedrövas när en adelsman får dväljas i Konungens närhet, vid behov sova mellan de konungsliga lakana och se fram emot vad som komma skall.
Tanken när det stadgades att bara en biskop skulle kunna bli Överhovpredikant var den, att kalamiteter sådana som den när CH Martling utnämndes, skulle undvikas. Det uppskattades inte av kyrkosystemet, läs Hammar och hans entourage, att en präst av det icke önskvärda slaget skulle få sola sig i den konungsliga glansen och få s k legitimitet av detta. Alltså skulle kungen bara få utnämna biskopar - och biskopar är ju sedan länge sådana som är approberade.
Tanken då, vid utarbetandet av Kyrkoordningen, var att detta var en lämplig syssla för en nyligen pensionerad biskop. Som Johansson t ex. Men han kom inte till. Det gjorde en stiftsbiskop, som rimligen skulle ha full gärning i sitt stift. Nu är det med Strängnäs stift så, att det är adelstätt och biskop Aulén hann på sin tid både med att umgås med adeln och vara preses i Musikaliska Akademien så överhovpredikantsysslan ska nog Dalman klara av. Det är ett pyssel, det begriper vi. Men om adeln inte klarar av pyssel av det slaget, vad ska vi ha den till då?
Nu till en skön själs bekännelse.
När vi i arbetet med kyrkoordningen kom till punkten om vilka som Konungen skulle äga utnämna till Överhovpredikanter fann jag förslaget om inskränkningar dumt, men fann också att just jag knappast hade någon anledning att stå upp för detta konungsliga oinskränkta privilegium. Han kunde gott få hålla till godo med de vanliga biskoparna. Det får vi andra göra. Delad sorg är halv sorg. Med Dalman blir det ingen sorg. Det blir roligt och Dalman vet att föra sig i salongerna. Han kan sitta så länge att han har goda chanser att komma i tv vid solenna tillfällen med många statschefer närvarande.
Men Lönnermark då? Jag gillade hans sätt att hantera de gudstjänster och kyrkliga handlingar som jag såg i bilderburken. Han avslöjade sig som den församlingspräst han är. Han var omtänksam i sitt sätt att se på den kungliga familjen och det var församlingsprästens omsorgsblick jag såg. Må vara att han var Överhovpredikant, men först och främst var han familjens präst. Det som dög för Skövde-borna, dög för hovet.
Biskoparna är våra professionella optimister. Biskop Jonson var, såg jag, tacksam över alla flyktingar som kommer. Nu kunde Kyrkans omsorg bli konkret; hjärta, hjärna och hand.
Han har nog rätt. De äro många som går i spinn vid tanken på att vara efterfrågade. Inte bara Dalman. Här är förstås ett problem. Saklig omsorg är en sak. Det kommer flyktingar och då är det en kallelse att göra vad vi kan. Språkcafé, mänskliga möten med medkristna i gudstjänst och vid kyrkkaffe, handfast grannhjälp och en hållning som är respektfull och inser att den människa vi möter är en medmänniska, som vill vara till nytta och inte bara ett objekt för beskäftig omsorg. Hjälpismen bannlyser vi. Men det är risk att just beskäftig hjälpism blir hållning. Nu får vår fina tro också bli hand. Gud give att den kunde blivit hjärna och hjärta först, då.
Jag har sett dem, de många som präglas av saklig omsorg. Men jag vet att de andra också finns. Hjälpisterna. Jag hör till dem som menar att det är något konstigt med en kristen tro som blir glad över att det kommer flyktingar. Jag skulle vilja att de fick leva i fred i sitt land och att Syrien blev ett anständigt land.
Jag undrar fortfarande vad ärkebiskop Wejryd hade hos president Assad att göra. Vilka ingick i delegationen och vad sas från Svenska kyrkans håll då?
Stör nu inte Dalmans glädje. Det är opassande.
Lika opassande som att antyda att SD:s påpekanden om flyktingsituationen, de alla tog avstånd från, nu tycks bli regeringens politik. och lika opssande som att nu fråga de kristliga vart Merkels helgonstatus tagit vägen, för nu tycks det inte vara så mycket bevänt med tyska folket beredvillighet att ta emot människor på flykt och när det är så, återstår Schweden. Eller vad? De uppgifter som når mig är väldigt motstridiga och svåra att värdera. Av journalisterna får jag föga hjälp. Men vi ska nog inte störa deras glädje heller.
Utom, förstås, när det gäller Kyrkans Tidnings insats att förklara konflikten i Härnösands stift för oss. Det utlovades i en bloggkommentar något uttömmande och klargörande. Det kom inte mer än vad som kunde inhämtas på Bloggardag. Alla har inte anledning att vara glada.
Jag är.
Läser ni sandahlcitaten på Twitter?
Kloka citat. Man nästan svimmar.
Tanken när det stadgades att bara en biskop skulle kunna bli Överhovpredikant var den, att kalamiteter sådana som den när CH Martling utnämndes, skulle undvikas. Det uppskattades inte av kyrkosystemet, läs Hammar och hans entourage, att en präst av det icke önskvärda slaget skulle få sola sig i den konungsliga glansen och få s k legitimitet av detta. Alltså skulle kungen bara få utnämna biskopar - och biskopar är ju sedan länge sådana som är approberade.
Tanken då, vid utarbetandet av Kyrkoordningen, var att detta var en lämplig syssla för en nyligen pensionerad biskop. Som Johansson t ex. Men han kom inte till. Det gjorde en stiftsbiskop, som rimligen skulle ha full gärning i sitt stift. Nu är det med Strängnäs stift så, att det är adelstätt och biskop Aulén hann på sin tid både med att umgås med adeln och vara preses i Musikaliska Akademien så överhovpredikantsysslan ska nog Dalman klara av. Det är ett pyssel, det begriper vi. Men om adeln inte klarar av pyssel av det slaget, vad ska vi ha den till då?
Nu till en skön själs bekännelse.
När vi i arbetet med kyrkoordningen kom till punkten om vilka som Konungen skulle äga utnämna till Överhovpredikanter fann jag förslaget om inskränkningar dumt, men fann också att just jag knappast hade någon anledning att stå upp för detta konungsliga oinskränkta privilegium. Han kunde gott få hålla till godo med de vanliga biskoparna. Det får vi andra göra. Delad sorg är halv sorg. Med Dalman blir det ingen sorg. Det blir roligt och Dalman vet att föra sig i salongerna. Han kan sitta så länge att han har goda chanser att komma i tv vid solenna tillfällen med många statschefer närvarande.
Men Lönnermark då? Jag gillade hans sätt att hantera de gudstjänster och kyrkliga handlingar som jag såg i bilderburken. Han avslöjade sig som den församlingspräst han är. Han var omtänksam i sitt sätt att se på den kungliga familjen och det var församlingsprästens omsorgsblick jag såg. Må vara att han var Överhovpredikant, men först och främst var han familjens präst. Det som dög för Skövde-borna, dög för hovet.
Biskoparna är våra professionella optimister. Biskop Jonson var, såg jag, tacksam över alla flyktingar som kommer. Nu kunde Kyrkans omsorg bli konkret; hjärta, hjärna och hand.
Han har nog rätt. De äro många som går i spinn vid tanken på att vara efterfrågade. Inte bara Dalman. Här är förstås ett problem. Saklig omsorg är en sak. Det kommer flyktingar och då är det en kallelse att göra vad vi kan. Språkcafé, mänskliga möten med medkristna i gudstjänst och vid kyrkkaffe, handfast grannhjälp och en hållning som är respektfull och inser att den människa vi möter är en medmänniska, som vill vara till nytta och inte bara ett objekt för beskäftig omsorg. Hjälpismen bannlyser vi. Men det är risk att just beskäftig hjälpism blir hållning. Nu får vår fina tro också bli hand. Gud give att den kunde blivit hjärna och hjärta först, då.
Jag har sett dem, de många som präglas av saklig omsorg. Men jag vet att de andra också finns. Hjälpisterna. Jag hör till dem som menar att det är något konstigt med en kristen tro som blir glad över att det kommer flyktingar. Jag skulle vilja att de fick leva i fred i sitt land och att Syrien blev ett anständigt land.
Jag undrar fortfarande vad ärkebiskop Wejryd hade hos president Assad att göra. Vilka ingick i delegationen och vad sas från Svenska kyrkans håll då?
Stör nu inte Dalmans glädje. Det är opassande.
Lika opassande som att antyda att SD:s påpekanden om flyktingsituationen, de alla tog avstånd från, nu tycks bli regeringens politik. och lika opssande som att nu fråga de kristliga vart Merkels helgonstatus tagit vägen, för nu tycks det inte vara så mycket bevänt med tyska folket beredvillighet att ta emot människor på flykt och när det är så, återstår Schweden. Eller vad? De uppgifter som når mig är väldigt motstridiga och svåra att värdera. Av journalisterna får jag föga hjälp. Men vi ska nog inte störa deras glädje heller.
Utom, förstås, när det gäller Kyrkans Tidnings insats att förklara konflikten i Härnösands stift för oss. Det utlovades i en bloggkommentar något uttömmande och klargörande. Det kom inte mer än vad som kunde inhämtas på Bloggardag. Alla har inte anledning att vara glada.
Jag är.
Läser ni sandahlcitaten på Twitter?
Kloka citat. Man nästan svimmar.