Nog fattar jag hur svårt detta blir.
Den som i ämbetsfrågan tänker som Kyrkan alltid tänkt, en hållning som i Sverige och för Svenska kyrkan ändrades först efter ett par riksdagsbeslut år 1958, är körd på ett annat område än det om Kyrkans ämbete - nämligen jämställdhet och genus.
Detta var själva ljuget att förvandla en fråga till en annan eller att ta en fråga som en helt annan utan att ägna sig åt besvärliga komplikationer.
Vilken är lösningen för en sådan som jag är?
Anpassning så att genusfrågor inte tas upp, då? Eller friskt vågat i tanke att de som kan skilja frågorna från varandra - trots decennier av propaganda om att frågorna skulle vara en och densamma - kanske gör bäst i att fundera om kön. Friskt vågat!
För snart sagt 50 år sedan var det klass som gällde, inte kön.
Med Röda Bönor och en del andra, Grupp 8 t ex, ändrades saken och blev mer kön än klass. De cyniska skulle säga att detta skifte avspeglar medelklassens egenintresse. Jag vet inte. Jag har sett ärkebiskopen posera på en bild med andra kvinnliga kyrkoledare och påpeka att de just är - kvinnor. Jag tänkte på Morsan, men sa inget. Hon var alltså kvinna i yrkeslivet, den tolfte kvinnliga provinsialläkaren i landet (landets historia!). Jag hörde henne aldrig påpeka att tonvikten låg på det kvinnliga. Det låg på professionen. Jag såg henne aldrig ställa upp på bild med några andra kvinnliga provinsialläkare för att manifestera vad det nu är som manifesteras. Det är tänkvärt.
Nu är det inte så enkelt för kvinnliga biskopar eller ärkebiskopar från Sverige.
Det var väl i Estland Antje Jackelén fick sköta söndagsskolan när ny ärkebiskop skulle mottas? Det var en markering. Den skulle kunna uppfattas som kraftfull.
Lika illa nu när Eva Brunne var i Tanzania och ny Presiding Bishop skulle tas emot.
Det påpekades att Dodomadeklarationen skulle undergrävas om Brunne fick vara med vid handpåläggningen. Brunne fick vackert sitta kvar. Som episkopalt staffage, liksom. Vännerna i Tanzania rapporterade till Sverige att Brunne var mycket ilsken och som ett åskmoln under hela högtiden.
Detta har inte rapporterats i Sverige.
Nu vet ni och ni vet vem ni ska tacka för att ni vet.
Men om vi frågade i Baltikum eller i Afrika skulle nog svaret inte handla om genus utan om vad ämbetet är och hur ansvarig ekumenik kan bedrivas. Naturligtvis kan dessa utlänningar tillskrivas underliggande men dolda motiv, med risk att den som argumenterar så, kallas rasist. Jag pekar bara på svårigheten när det gäller med kristna i Afrika. Den svårigheten gäller inte här hemma, där de medkristna fritt och friskt kan beljugas.
Men lite roligt tycker jag att det är, när det inte är enkelt då Svenska kyrkan går före.
I Kalmar tycks det enkelt.
Där är det nämligen genussmart på fritidsgården. Det finns något som kallas "Kalmarmodellen". Den går ut på att killar och tjejer inte tillhör motsatta, homogena grupper och att lokalerna ska vara fräscha. Lokalerna görs om för att motverka rådande genusordningar. Personalen har utbildats för detta också.
Nu hör jag röster som säger att killar ska få vara killar, brottas och så och jag funderar över hundägare, som utan blygsel bestämmer sig för om de vill ha en tik eller en hanhund och menar att könet har betydelse. Hundägare är genussmarta på sitt sätt. Ännu har jag inte heller hört en hundinstruktör som ger kurser i hur hundar blir genussmarta och sätter sig över könsmaktsordningen. Det kanske kommer?
Marianne Dahlberg, S, är ordförande i kultur- och fritidsförvaltningen, meddelar Östra Småland, och jättestolt över fritidsledarna. Nu ska kommunens alla sju fritidsgårdar uppfylla samma standard och den är satt i syfte att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Vad gör man då?
Dahlberg berättar:
"Vi har till exempel gjort det förbjudet att skojbråka och att säga könsord eller liknande, det tar vi väldigt strikt på och jag tror att det kan göra en skillnad."
Skojbråka är väl sådant killar gör - och så könsord! Liknande betyder kanske svordomar? Men då är det absolut inget annat än vad som gällde i småskolan och folkskolan, ja kanske också på realskolan om jag tänker efter. Anpassligheten till frökens värderingar kallas nu "genussmart". Det är det hela. Så vad nytt har hänt? Den politiska målsättningen kokar ner i ett par förbud. Borde inte en sådan politisk satsning utsättas för en konstruktiv utvärdering?
Denna utvärdering kanske också skulle innefatta vad det betyder att fritidsledarna varit duktiga? Har de suttit stilla och hållit käften under den politiska upplysningskampanjen, som letts av några för uppgiften lämpliga kommissarier? Vill vi ha den sortens fritidsledare eller vill vi ha fritidsledare av mer vildsint sort? Inte vet jag. Fråga får man.
Jag undrar också över vilken framtid de pojkar går till mötes, som inte får skojbråka? Det är nog killarna det är lite synd om. Men de kanske inte måste gå till fritidsgården utan kan hitta på egna aktiviteter, som att anlägga eld i Berga centrum, ett par stenkast bort från närmaste fritidsgård?
Och om det genussmarta i kommunal regim borde frågan ställas om det kan finnas omtanke som inte tänkt efter utan styrs enkelspårigt ideologiskt. Med följdfrågan om resultatet av ideologiskt betingad blindhet.
Den som i ämbetsfrågan tänker som Kyrkan alltid tänkt, en hållning som i Sverige och för Svenska kyrkan ändrades först efter ett par riksdagsbeslut år 1958, är körd på ett annat område än det om Kyrkans ämbete - nämligen jämställdhet och genus.
Detta var själva ljuget att förvandla en fråga till en annan eller att ta en fråga som en helt annan utan att ägna sig åt besvärliga komplikationer.
Vilken är lösningen för en sådan som jag är?
Anpassning så att genusfrågor inte tas upp, då? Eller friskt vågat i tanke att de som kan skilja frågorna från varandra - trots decennier av propaganda om att frågorna skulle vara en och densamma - kanske gör bäst i att fundera om kön. Friskt vågat!
För snart sagt 50 år sedan var det klass som gällde, inte kön.
Med Röda Bönor och en del andra, Grupp 8 t ex, ändrades saken och blev mer kön än klass. De cyniska skulle säga att detta skifte avspeglar medelklassens egenintresse. Jag vet inte. Jag har sett ärkebiskopen posera på en bild med andra kvinnliga kyrkoledare och påpeka att de just är - kvinnor. Jag tänkte på Morsan, men sa inget. Hon var alltså kvinna i yrkeslivet, den tolfte kvinnliga provinsialläkaren i landet (landets historia!). Jag hörde henne aldrig påpeka att tonvikten låg på det kvinnliga. Det låg på professionen. Jag såg henne aldrig ställa upp på bild med några andra kvinnliga provinsialläkare för att manifestera vad det nu är som manifesteras. Det är tänkvärt.
Nu är det inte så enkelt för kvinnliga biskopar eller ärkebiskopar från Sverige.
Det var väl i Estland Antje Jackelén fick sköta söndagsskolan när ny ärkebiskop skulle mottas? Det var en markering. Den skulle kunna uppfattas som kraftfull.
Lika illa nu när Eva Brunne var i Tanzania och ny Presiding Bishop skulle tas emot.
Det påpekades att Dodomadeklarationen skulle undergrävas om Brunne fick vara med vid handpåläggningen. Brunne fick vackert sitta kvar. Som episkopalt staffage, liksom. Vännerna i Tanzania rapporterade till Sverige att Brunne var mycket ilsken och som ett åskmoln under hela högtiden.
Detta har inte rapporterats i Sverige.
Nu vet ni och ni vet vem ni ska tacka för att ni vet.
Men om vi frågade i Baltikum eller i Afrika skulle nog svaret inte handla om genus utan om vad ämbetet är och hur ansvarig ekumenik kan bedrivas. Naturligtvis kan dessa utlänningar tillskrivas underliggande men dolda motiv, med risk att den som argumenterar så, kallas rasist. Jag pekar bara på svårigheten när det gäller med kristna i Afrika. Den svårigheten gäller inte här hemma, där de medkristna fritt och friskt kan beljugas.
Men lite roligt tycker jag att det är, när det inte är enkelt då Svenska kyrkan går före.
I Kalmar tycks det enkelt.
Där är det nämligen genussmart på fritidsgården. Det finns något som kallas "Kalmarmodellen". Den går ut på att killar och tjejer inte tillhör motsatta, homogena grupper och att lokalerna ska vara fräscha. Lokalerna görs om för att motverka rådande genusordningar. Personalen har utbildats för detta också.
Nu hör jag röster som säger att killar ska få vara killar, brottas och så och jag funderar över hundägare, som utan blygsel bestämmer sig för om de vill ha en tik eller en hanhund och menar att könet har betydelse. Hundägare är genussmarta på sitt sätt. Ännu har jag inte heller hört en hundinstruktör som ger kurser i hur hundar blir genussmarta och sätter sig över könsmaktsordningen. Det kanske kommer?
Marianne Dahlberg, S, är ordförande i kultur- och fritidsförvaltningen, meddelar Östra Småland, och jättestolt över fritidsledarna. Nu ska kommunens alla sju fritidsgårdar uppfylla samma standard och den är satt i syfte att uppnå de jämställdhetspolitiska målen. Vad gör man då?
Dahlberg berättar:
"Vi har till exempel gjort det förbjudet att skojbråka och att säga könsord eller liknande, det tar vi väldigt strikt på och jag tror att det kan göra en skillnad."
Skojbråka är väl sådant killar gör - och så könsord! Liknande betyder kanske svordomar? Men då är det absolut inget annat än vad som gällde i småskolan och folkskolan, ja kanske också på realskolan om jag tänker efter. Anpassligheten till frökens värderingar kallas nu "genussmart". Det är det hela. Så vad nytt har hänt? Den politiska målsättningen kokar ner i ett par förbud. Borde inte en sådan politisk satsning utsättas för en konstruktiv utvärdering?
Denna utvärdering kanske också skulle innefatta vad det betyder att fritidsledarna varit duktiga? Har de suttit stilla och hållit käften under den politiska upplysningskampanjen, som letts av några för uppgiften lämpliga kommissarier? Vill vi ha den sortens fritidsledare eller vill vi ha fritidsledare av mer vildsint sort? Inte vet jag. Fråga får man.
Jag undrar också över vilken framtid de pojkar går till mötes, som inte får skojbråka? Det är nog killarna det är lite synd om. Men de kanske inte måste gå till fritidsgården utan kan hitta på egna aktiviteter, som att anlägga eld i Berga centrum, ett par stenkast bort från närmaste fritidsgård?
Och om det genussmarta i kommunal regim borde frågan ställas om det kan finnas omtanke som inte tänkt efter utan styrs enkelspårigt ideologiskt. Med följdfrågan om resultatet av ideologiskt betingad blindhet.