Det går back för de kyrkliga finanserna i Emmaboda.
Budgeten 2016 har antagits med ett minus på 820 000:- "Ekvationen går inte ihop", säger kyrkoherden Annette Geyer. Fungerar det med bara fyra präster och behövs alla fastigheter? - det är frågan.
Jag kan återge mer från de båda lokaltidningarna, bara jag får göra en utvikning först.
Barometern och Östra Småland har gemensamma sidor för det provinsiella. Nybro, Öland, Mönsterås, Emmaboda och Torsås - och mer kanske, som jag inte just nu kommer på. Lokalbevakningen har reducerats till hälften, en omständighet att fundera mycket på, för det blir färre röster som beskriver det lokala, kommunala och kyrkliga, livet. Livet i Emmaboda har alltid tyckts viktigt eftersom yngsta dottern heter Emma, efter Emma Goldman förstås. Det var hon som sa: "The most violent element in society is ignorance." Det kunde man fundera över - inte bara i Emmaboda. Men där också!
Förr i världen - för 8-10 år sedan alltså - tänkte jag att personalreduktionerna skulle börja med församlingsassistenter/pedagoger. Det är den senast tillkomna kategorin och i arbetet med barn och ungdomar handlar det oftast om små grupper. Talar man ofta om stora grupper på dagis, så talar ingen om små barngrupper i det kyrkliga och skulle någon drista sig att göra det, blir det alltid mothugg från någon församlingspedagog som har många. Sådana finns också. Men torde inte normalfallet vara små grupper för barn i förskoleåldern om församlingen inte har ett kyrkligt dagis? I många församlingar finns inte det som förr hette miniorer, juniorer och ungdomsverksamhet. Dom kommer inte, ungarna. Och för dem som kommer blir det mest ett punktuellt nedslag som endast de skickliga kan hämta hem vid konfirmationsläsningen. Man kunde förstå om nedskärningarna kom först där. Likväl är barn och unga den kyrkliga paradgrenen. Församlingspedagogerna sitter säkrare nu än tidigare. Barnkonsekvensanalysarbetet understryker hur viktig denna icke-verksamhet är.
Så var skär man ner? Präster eller diakoner?
I Emmaboda finns ingen diakon.
Prästerna sköter diakonin. "Det är tufft när många behöver vår hjälp. Vi har aldrig haft så många som bett om bidrag före jul som 2015."
Det torde prästerna inte ha kompetens till - alldeles bortsett från mottot "never mix priests and money". Nu finns det en uppsättning diakoner som inte heller ska hantera bidrag före jul till människor de aldrig träffar annars och om vars livsituation de föga vet (bara det som berättas för dem, kanske). Det är som upplagt för att bli fel. Och det blir det. En socialsekreterare kan ge rådet att vända sig till kyrkan för där finns pengar i överflöd - och så söks bidrag från verksamhetspengar och fonder. De kyrkliga blir glada eftersom de nu är efterfrågade. Så kanske prästerna ska dela ut julblommor också, socknarna runt. Eller har den verksamheten upphört?
Diakoni på allvar är förstås inte detta. Men tufft är det. Dock inte värre än att en prästtjänst kanske kan dras in. Om man haft en diakontjänst, hade diakonen suttit säkert. Diakonin har blivit fin, nämligen. Men om folk inte ränner i kyrkan vareviga söndag och vi ser en åldrande avfolkningsbygd, ja då kanske prästtjänster kan dras in? Som i Emmaboda pastorat, ett modellpastorat för vad som kommer att övergå Svenska kyrkan?
Finns det fem prästtjänster och de blir fyra talar vi väl om 20%-iga neddragningar?
Kan det hanteras? Jag har en matrikel från 2014 men inte äldre än att jag där ser församlingarna och antalet kyrkotillhöriga:
Emmaboda 2618, Långasjö 772, Vissefjärda 2318 och Algutsboda 1215.
Det blir fyra gudstjänstplatser.
På söndag ser det ut så här:
Två gudstjänster 11 (församlingshemmet i Emmaboda och högmässa i Vissefjärda), en 14 (gudstjänst med små och stora) och en 16 (mässa).
Det skulle räcka med två präster för dessa insatser - och det är så räknenissarna tänker. Men vart tar då den pastorala närvaron vägen om man med "pastoral närvaro" menar att det är en präst på plats, en som vi känner och kanske till och med tycker om? Hur blir det med den själavård som är en följd av predikandet? "Jag vill prata med dig om en sak du sa i söndags..."Är det verkliga problemet inte att vi har för många präster utan att vi får för lite prästerligt av de präster vi har? Gudstjänst, själavård, undervisning.
Stafettläkare vill vi visst inte ha.
Det är tryggare att komma till en läkare som träffat oss förut och har någon liten aning om oss. Nu införs ett system i Svenska kyrkan med präster som reser runt. De har inte en chans att bygga långsiktiga relationer, för det tar tid och kräver närvaro, just det de inte kan prestera! Det borde förstås vara teoretiskt möjligt att i stordriftens kyrka få rum för det småskaliga - praktiken är en annan med chefer och mellanchefer som fungerar som produktionsledare och produktionsansvariga. I ett pastorat tillsattes en tjänst som controller också.
Inte i Emmaboda, som inte har någon controller, dock.
Där kastas blickar också mot fastighetsinnehavet. Så sker på många ställen. Hus kostar. Ska vi spara pengar är det bra att göra sig av med fastigheter. På norra Öland skänktes en fastighet till den lokala byföreningen som fick 100 000:- som medskick. Det tyckte man var väl använda kyrkliga medel. Och de många kvadratmetrarna behöver vi fundera över - men lika mycket kreativt tänka över vad våra resurser egentligen skulle kunna användas till. Finns det visioner att återerövra, de visioner som en gång byggde husen?
Jag saknar nämligen något.
Jag saknar en pastoral målsättning för att skapa den framtid som vi vill leva i.
Vad vill vi egentligen i det kyrkliga? Vilka resurser har vi och vilka resurser i människor tar vi inte till vara? Om detta kan inte utredas. Det kan bara utrönas. Och sannolikt bara på ett andligt sätt. Men det är det som behövs.
Jag är lite trött på reträtternas mästare, mest trött därför att de oftast inte är skickliga nog att genomföra reträtter, den svåraste operationen av alla. Men mycket tid läggs ner på att lägga ner. Det vore värt en fundering. Vad vill ni egentligen, innerst inne? Finns det spännande Guds kallelser som det just nu inte blir något av.
I Emmaboda och annorstädes.
Budgeten 2016 har antagits med ett minus på 820 000:- "Ekvationen går inte ihop", säger kyrkoherden Annette Geyer. Fungerar det med bara fyra präster och behövs alla fastigheter? - det är frågan.
Jag kan återge mer från de båda lokaltidningarna, bara jag får göra en utvikning först.
Barometern och Östra Småland har gemensamma sidor för det provinsiella. Nybro, Öland, Mönsterås, Emmaboda och Torsås - och mer kanske, som jag inte just nu kommer på. Lokalbevakningen har reducerats till hälften, en omständighet att fundera mycket på, för det blir färre röster som beskriver det lokala, kommunala och kyrkliga, livet. Livet i Emmaboda har alltid tyckts viktigt eftersom yngsta dottern heter Emma, efter Emma Goldman förstås. Det var hon som sa: "The most violent element in society is ignorance." Det kunde man fundera över - inte bara i Emmaboda. Men där också!
Förr i världen - för 8-10 år sedan alltså - tänkte jag att personalreduktionerna skulle börja med församlingsassistenter/pedagoger. Det är den senast tillkomna kategorin och i arbetet med barn och ungdomar handlar det oftast om små grupper. Talar man ofta om stora grupper på dagis, så talar ingen om små barngrupper i det kyrkliga och skulle någon drista sig att göra det, blir det alltid mothugg från någon församlingspedagog som har många. Sådana finns också. Men torde inte normalfallet vara små grupper för barn i förskoleåldern om församlingen inte har ett kyrkligt dagis? I många församlingar finns inte det som förr hette miniorer, juniorer och ungdomsverksamhet. Dom kommer inte, ungarna. Och för dem som kommer blir det mest ett punktuellt nedslag som endast de skickliga kan hämta hem vid konfirmationsläsningen. Man kunde förstå om nedskärningarna kom först där. Likväl är barn och unga den kyrkliga paradgrenen. Församlingspedagogerna sitter säkrare nu än tidigare. Barnkonsekvensanalysarbetet understryker hur viktig denna icke-verksamhet är.
Så var skär man ner? Präster eller diakoner?
I Emmaboda finns ingen diakon.
Prästerna sköter diakonin. "Det är tufft när många behöver vår hjälp. Vi har aldrig haft så många som bett om bidrag före jul som 2015."
Det torde prästerna inte ha kompetens till - alldeles bortsett från mottot "never mix priests and money". Nu finns det en uppsättning diakoner som inte heller ska hantera bidrag före jul till människor de aldrig träffar annars och om vars livsituation de föga vet (bara det som berättas för dem, kanske). Det är som upplagt för att bli fel. Och det blir det. En socialsekreterare kan ge rådet att vända sig till kyrkan för där finns pengar i överflöd - och så söks bidrag från verksamhetspengar och fonder. De kyrkliga blir glada eftersom de nu är efterfrågade. Så kanske prästerna ska dela ut julblommor också, socknarna runt. Eller har den verksamheten upphört?
Diakoni på allvar är förstås inte detta. Men tufft är det. Dock inte värre än att en prästtjänst kanske kan dras in. Om man haft en diakontjänst, hade diakonen suttit säkert. Diakonin har blivit fin, nämligen. Men om folk inte ränner i kyrkan vareviga söndag och vi ser en åldrande avfolkningsbygd, ja då kanske prästtjänster kan dras in? Som i Emmaboda pastorat, ett modellpastorat för vad som kommer att övergå Svenska kyrkan?
Finns det fem prästtjänster och de blir fyra talar vi väl om 20%-iga neddragningar?
Kan det hanteras? Jag har en matrikel från 2014 men inte äldre än att jag där ser församlingarna och antalet kyrkotillhöriga:
Emmaboda 2618, Långasjö 772, Vissefjärda 2318 och Algutsboda 1215.
Det blir fyra gudstjänstplatser.
På söndag ser det ut så här:
Två gudstjänster 11 (församlingshemmet i Emmaboda och högmässa i Vissefjärda), en 14 (gudstjänst med små och stora) och en 16 (mässa).
Det skulle räcka med två präster för dessa insatser - och det är så räknenissarna tänker. Men vart tar då den pastorala närvaron vägen om man med "pastoral närvaro" menar att det är en präst på plats, en som vi känner och kanske till och med tycker om? Hur blir det med den själavård som är en följd av predikandet? "Jag vill prata med dig om en sak du sa i söndags..."Är det verkliga problemet inte att vi har för många präster utan att vi får för lite prästerligt av de präster vi har? Gudstjänst, själavård, undervisning.
Stafettläkare vill vi visst inte ha.
Det är tryggare att komma till en läkare som träffat oss förut och har någon liten aning om oss. Nu införs ett system i Svenska kyrkan med präster som reser runt. De har inte en chans att bygga långsiktiga relationer, för det tar tid och kräver närvaro, just det de inte kan prestera! Det borde förstås vara teoretiskt möjligt att i stordriftens kyrka få rum för det småskaliga - praktiken är en annan med chefer och mellanchefer som fungerar som produktionsledare och produktionsansvariga. I ett pastorat tillsattes en tjänst som controller också.
Inte i Emmaboda, som inte har någon controller, dock.
Där kastas blickar också mot fastighetsinnehavet. Så sker på många ställen. Hus kostar. Ska vi spara pengar är det bra att göra sig av med fastigheter. På norra Öland skänktes en fastighet till den lokala byföreningen som fick 100 000:- som medskick. Det tyckte man var väl använda kyrkliga medel. Och de många kvadratmetrarna behöver vi fundera över - men lika mycket kreativt tänka över vad våra resurser egentligen skulle kunna användas till. Finns det visioner att återerövra, de visioner som en gång byggde husen?
Jag saknar nämligen något.
Jag saknar en pastoral målsättning för att skapa den framtid som vi vill leva i.
Vad vill vi egentligen i det kyrkliga? Vilka resurser har vi och vilka resurser i människor tar vi inte till vara? Om detta kan inte utredas. Det kan bara utrönas. Och sannolikt bara på ett andligt sätt. Men det är det som behövs.
Jag är lite trött på reträtternas mästare, mest trött därför att de oftast inte är skickliga nog att genomföra reträtter, den svåraste operationen av alla. Men mycket tid läggs ner på att lägga ner. Det vore värt en fundering. Vad vill ni egentligen, innerst inne? Finns det spännande Guds kallelser som det just nu inte blir något av.
I Emmaboda och annorstädes.