Åpen kirke vann kyrkovalet i Norge förra året med HBTQ-frågan som en viktig fråga. Nu slog det igenom i Oslo bispedømmeråd. Rådet beslutade att "støtte, anerkjenne og likebehandle lesbiske, homofile, bifile og transpersoner både i kirken og i samfunnet för øvrig". Det är inte mycket att säga om. Skulle man kunna besluta om att inte ge medmänniskor stöd? Men glidningen från sak till person är viktig. Det är när frågan om personen kommer upp som saken inte längre kan diskuteras. Och frågan kan med ett antal goda skäl ställas om man verkligen kan diskutera en sak som styr på person utan att diskutera personen. Jag antar att svaret borde vara "ja". Om jag blir förkyld, borde man kunna diskutera saken - förkylning - utan att jag skulle behöva ta illa upp eller känna mig personligt påhoppad av den diskussionen. Jag jämför inte sexuell läggning med förkylning. Jag försöker reda i frågan om sak och person. I denne klassen är det bäst att vara tydlig! Ett ihåligt rör, alltså.
Bispedømmerådet inbjuder alla oavsett sexuell läggning att söka tjänster i stiftet. "Alle som ønsker å arbeide i bispedømmet oppfordres til å søke ledige stillinger." Det vore värdefullt om detsamma skulle gälla till exempel teologiska minoriteter av typ "kvinnoprästmotståndare". Men nu ska vi inte vara gnälliga. I Oslo men kanske inte i andra stift känner sig HBTQ-folket välkommet att få tjänster. Det blir inte helt utan konsekvenser och det är inte heller avsikten.
Sedan kommer det intressantaste:
"Oslo bispeømmeråd oppforder menigheter i bispedømmet til å engasjere seg og synliggjøre Den norske kirkes tillstedeværelse under årets Oslo Pride." Församlingarna ska alltså uppmanas att ställa upp på Oslo Pride.
Jag säger inte att detta är ungefär som Deutsche Christen i Hitlers Tyskland där en byggsten i den totalitära staten är uppställningar av detta slag. Jag frågar mest hur det som nu beslutats avviker från uppställningsbeslut till exempel av Deutsche Christen. Det är ingen illvillig fråga. Moltmann konstaterade ju att folkkyrkor inte kan stå emot politiskt just med exemplet kyrkor i Tredje riket. Men själva allvaret borde då vara värt ett samtal. Gard Sandaker-Nielsen var valets segerherre om nu bispedømmerådets ordförande. Om Oslo Pride säger han: "Det er en viktig arbeid nå også Oslo bispedømmeråd oppfordrer menighetene till å angasjere seg i."
Alltså: först kyrkopolitisk makt genom ett kyrkoval där valdeltagandet ökar och den gamla regimen pressas tillbaka. Den gamla regimen hade antagligen som vana att gå i kyrkan och de som röstade på den gjorde sammaledes. Den nya regimen fick ett bredare folkligt stöd - men kanske inte kyrkfolket. Så använder den nya regimen sin makt till ett ideologiskt beslut och vinner med röstsiffrorna 8-3 (biskopen röstade emot) och kan sedan i sina kommentarer och i följdbeslut luta sig mot detta goda beslut, som är viktigt och torgförs som viktigt. Vem kan säga emot?
Biskopen kommenterar: "Jeg tar till efterretning vedtaket som ble gjort" och har inget behov av att fortsätta diskussionen.
Han borde kanske tagit upp frågan om hur "Åpen kirke" inte blir fullt så öppen för en hel del av kristenfolket, som uppfattar fulspel, dvs kyrkopolitisk maktutövning. Här är en annan hållning än den där man övertygar varandra med goda argument, bibliska, kyrkliga mm mm. Ska han själv få i Prideparaden? Vad ska han svara sina församlingar när de undrar vad stiftet tycker de ska göra - "gå i paraden, ha stand eller noe helt annet".
Kyrkan används som ideologisk apparat.
Intressegrupper ställer upp för att ta över beslutsapparaten i eget intresse.
Att bli en ideologisk apparat är för en kristen kyrka ett livshotande tillstånd.
Men detta tillstånd inleds med gillande i media, kan man anta. Världen kan visa sig välvillig, liksom.
Rmligtvis skapar dock"vedtak" av detta slag distans till dem som tänker annorlunda, dvs tänker på det kyrkliga sättet. De kan komma att dra slutsatsen att de inte hör hemma i Den norske kirke längre och de vill inte ha en upslitande HBTQ-debatt i sin församling, men den måste förstås komma efter bispedømmerådets vedtak. Det lilla problemet är möjligtvis att när de drar sig tillbaka, kommer de som röstade på den nya regimen inte att bli kyrkgängare. Kvar står biskopen, han som inte har behov av att fortsätta diskussionen. Det borde han ha.
Det är inte lätt för den öppna kyrkan när den i praxis stänger andra, de opinionsmässigt svaga, ute.
Nu till Svenska kyrkan.
En lantpastor ringde. Han hade fått klart för sig varför Den heliga familjen inte kunde övernatta i värdshuset utan hänvisades till stallet. Det handlar om försäkringen. Försäkringen gäller inte om en flykting får övernatta i församlingshemmet och det börjar brinna. Kommer en svensk, går det bra. Men prästen ska alltså fråga efter flyktingstatus och finns den, måste flyktingen avvisas, eftersom försäkringen annars inte gäller för församlingshemmet eller kyrkan.
Vi talar om den öppna och diakonala kyrkan. och vet nu att för uteliggare och nödställda gäller sångens ord "Jag är så glad att jag är svensk".
Hur visste lantpastorn detta om den försäkringskomplikation som gäller andra än svenskar?
Han hade läst tidskriften Ducatus.
Hans bekymmer kanske var att församlingen inte har något stall, eftersom församlingen inte ens har en oxe och en åsna? Fast flyktingar finns i församlingen - och försäkrade lokaler...
Bispedømmerådet inbjuder alla oavsett sexuell läggning att söka tjänster i stiftet. "Alle som ønsker å arbeide i bispedømmet oppfordres til å søke ledige stillinger." Det vore värdefullt om detsamma skulle gälla till exempel teologiska minoriteter av typ "kvinnoprästmotståndare". Men nu ska vi inte vara gnälliga. I Oslo men kanske inte i andra stift känner sig HBTQ-folket välkommet att få tjänster. Det blir inte helt utan konsekvenser och det är inte heller avsikten.
Sedan kommer det intressantaste:
"Oslo bispeømmeråd oppforder menigheter i bispedømmet til å engasjere seg og synliggjøre Den norske kirkes tillstedeværelse under årets Oslo Pride." Församlingarna ska alltså uppmanas att ställa upp på Oslo Pride.
Jag säger inte att detta är ungefär som Deutsche Christen i Hitlers Tyskland där en byggsten i den totalitära staten är uppställningar av detta slag. Jag frågar mest hur det som nu beslutats avviker från uppställningsbeslut till exempel av Deutsche Christen. Det är ingen illvillig fråga. Moltmann konstaterade ju att folkkyrkor inte kan stå emot politiskt just med exemplet kyrkor i Tredje riket. Men själva allvaret borde då vara värt ett samtal. Gard Sandaker-Nielsen var valets segerherre om nu bispedømmerådets ordförande. Om Oslo Pride säger han: "Det er en viktig arbeid nå også Oslo bispedømmeråd oppfordrer menighetene till å angasjere seg i."
Alltså: först kyrkopolitisk makt genom ett kyrkoval där valdeltagandet ökar och den gamla regimen pressas tillbaka. Den gamla regimen hade antagligen som vana att gå i kyrkan och de som röstade på den gjorde sammaledes. Den nya regimen fick ett bredare folkligt stöd - men kanske inte kyrkfolket. Så använder den nya regimen sin makt till ett ideologiskt beslut och vinner med röstsiffrorna 8-3 (biskopen röstade emot) och kan sedan i sina kommentarer och i följdbeslut luta sig mot detta goda beslut, som är viktigt och torgförs som viktigt. Vem kan säga emot?
Biskopen kommenterar: "Jeg tar till efterretning vedtaket som ble gjort" och har inget behov av att fortsätta diskussionen.
Han borde kanske tagit upp frågan om hur "Åpen kirke" inte blir fullt så öppen för en hel del av kristenfolket, som uppfattar fulspel, dvs kyrkopolitisk maktutövning. Här är en annan hållning än den där man övertygar varandra med goda argument, bibliska, kyrkliga mm mm. Ska han själv få i Prideparaden? Vad ska han svara sina församlingar när de undrar vad stiftet tycker de ska göra - "gå i paraden, ha stand eller noe helt annet".
Kyrkan används som ideologisk apparat.
Intressegrupper ställer upp för att ta över beslutsapparaten i eget intresse.
Att bli en ideologisk apparat är för en kristen kyrka ett livshotande tillstånd.
Men detta tillstånd inleds med gillande i media, kan man anta. Världen kan visa sig välvillig, liksom.
Rmligtvis skapar dock"vedtak" av detta slag distans till dem som tänker annorlunda, dvs tänker på det kyrkliga sättet. De kan komma att dra slutsatsen att de inte hör hemma i Den norske kirke längre och de vill inte ha en upslitande HBTQ-debatt i sin församling, men den måste förstås komma efter bispedømmerådets vedtak. Det lilla problemet är möjligtvis att när de drar sig tillbaka, kommer de som röstade på den nya regimen inte att bli kyrkgängare. Kvar står biskopen, han som inte har behov av att fortsätta diskussionen. Det borde han ha.
Det är inte lätt för den öppna kyrkan när den i praxis stänger andra, de opinionsmässigt svaga, ute.
Nu till Svenska kyrkan.
En lantpastor ringde. Han hade fått klart för sig varför Den heliga familjen inte kunde övernatta i värdshuset utan hänvisades till stallet. Det handlar om försäkringen. Försäkringen gäller inte om en flykting får övernatta i församlingshemmet och det börjar brinna. Kommer en svensk, går det bra. Men prästen ska alltså fråga efter flyktingstatus och finns den, måste flyktingen avvisas, eftersom försäkringen annars inte gäller för församlingshemmet eller kyrkan.
Vi talar om den öppna och diakonala kyrkan. och vet nu att för uteliggare och nödställda gäller sångens ord "Jag är så glad att jag är svensk".
Hur visste lantpastorn detta om den försäkringskomplikation som gäller andra än svenskar?
Han hade läst tidskriften Ducatus.
Hans bekymmer kanske var att församlingen inte har något stall, eftersom församlingen inte ens har en oxe och en åsna? Fast flyktingar finns i församlingen - och försäkrade lokaler...