Rätt lite går Svenska kyrkans väg. Det begravningsväsende vi ska sköta tar staten nya tag i. Det blir en gemensam avgift om 25 öre, vilket, sägs det, betyder en helt annan kyrkogårdsstandard på de många öländska kyrkogårdarna. Stockholm med 7 öre ska inte med. En avgiftshöjning med 18 öre är politiskt omöjlig. Riksdagen tar beslutet och andra får hantera problemhärvan. Anders Wejryd skrev debattartikel i alla fall.
Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?
Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.
Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?
I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?
Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.
Och så kyrkoval, som vi satsar informationsresurser på men misstänker kommer att leda till en ny utträdesvåg. Ju mer vi berättar om medlemskapet, desto sämre går det. Samtidigt tycks det vara svårt att få ihop nomineringslistor trots att vi bantat organisationen. Ärrade ledamöter i kyrkoråden ställer inte upp utan lämnar ansvaret för den nya organisationen till nya krafter. Finns dessa nya krafter - och kommer de att få så rimliga uppgifter att de vill fortsätta eller hamnar de under ett lass med olösliga problem? Vem vårdar dem då?
Nu är det stilla vecka och det blir påsk. 6 miljoner kyrkomedlemmar kommer inte att söka sig till kyrkorna för att följa dramat.
Prästerna ska predika. Jag blir inte riktigt fri från tanken att vi är så inövade att säga väsentligheterna på ett så insäljande sätt att budskapet aldrig går fram. Vi underhåller men undervisar inte. Tron försöker inte förstå, den söker frraser och uttrycksformer. Teologi är inte det präster skolas i utan religionsvetenskap. Och jag minns ju vad som hände vid förra prästmötet i Växjö. Det yngre prästerskapet fann ingen anledning gå till minnesgudstjänsten över döda präster /"jag kände ingen"/ utan gick på den alternativa lovsångsgudstjänsten. Vi blir alltmer rotlösa också vi som står i den där berömda successionen. Förresten har Jan-Olof Johanssons minnesteckningar från förra prästmötet inte kommit än - kommer de?
I torsdags började den mentala avslutningsprocessen för mig. Det sattes ut två sammanträden för prästerna i pastoratet som jag inte behövde komma till. Ett i april och ett i augusti. Jag hade nog tänkt att fortsätta tills jag slutar. Det är inte möjligt, har det sagts mig. Är det den mentala nedmonteringsprocessen som får mig att undra om vi helt enkelt inte kan bättre än det som nu görs? Somliga ser att det inte är bra nog. Vad säger de som tror att det är bra?
Ärkebiskopsvalet kanske kan lyfta oss till nya visionära höjder. Jag får återkomma till detta ljus i mörkret i ett kommande inlägg, förstår jag.