Vi har ju arbetat hårt, 2 timmar, om det förvirrande i går. Tilläggsyrkandet fick vi egentligen inte debattera, det fanns inte tillgängligt för alla. Några visste att det skulle komma och hade sett ett utkast i förrgår, C t ex. Sedan skärptes skrivningarna från det C fått se i förrgår och, ja, jag har berättat. Dr Wedin liksom Jan G Nilsson påpekade att med formuleringen "vilka åtgärder som behövs vidtas" betyder ett ställningstagande. Klart det gör.
Eländet får presidiet ta på sig. Rätteligen skulle presidiet släppt fram Jesper Eneroth för att presentera tilläggsförslaget och så hade debatten gällt detta, inte reservationen i utskottsbetänkandet, det som tilläggsyrkandet ersätter. Bedömningen i Frimodig kyrka är att vi räknar 130-talet röster för tilläggsyrkandet mot 110 för utskottet (avslag). Ta och ge - 244 röstade i går och några kan tveka.
I går annonserade ärkebiskopen att frågan om särskild beslutsordning skulle biskoparna ta upp. Besked kom att biskoparna inte kräver särskild beslutsordning för tilläggsförslaget men väl för motionen. Det kan man fundera över. Är det något annat än politiskt kattrakande? Helt neutralt är ju inte tilläggsförslaget. Det syftar till just det som motionen syftade till. Naturligtvis handlar det om ett löftesbrott och när jag kommer hem, ska jag kanske lugna nerverna med Klemperers bok om det nazistiska språkbruket.
Jag skulle nämligen vilja fundera över det politiska språket och spelet. Signalorden talar om öppenhet, samtal och allt det andra är vackra men det är ord som döljer verkligheten och ord utan allvar. Detta borde för en kyrkokristen vara ett gigantisk problem. De undflyende orden och ord som döljer i stället för att uppenbara/avslöja har ett annat kännetecken än Frälsarens. Jag hörde i ett kyrkomöte för länge sedan Martin Lönnebo tala om hur hur ondskan och lögnen klär sig i änglakläder. Det politiska språket är så konstruerat. När folkrörelsedemokratin fungerar, demaskeras det pretentiösa och avslöjas lögnväsendet. Hoppas jag. När kommunikationsdemokratin - från oss här uppe eller inne till dom där nere eller utanför - praktiseras, fungerar det inte så. Skälet är enkelt. Det är aldrig avsikten. Det upprörande, om jag ska vara personligt introvert, är att det finns sådana som tror att vi hur enkelt som helst ska gå på detta. Jag gör inte det. Men jag får inte heller göra den kliniska analysen och diagnostisera de korkade, de som inte har vett att med politiskt skicklighet driva frågor. För det finns också ett bristande politiskt handlag i det kyrkopolitiska. Vi kan se vad som på går. Det är egentligen inte tanken att vi ska göra.
Yttrandefrihetsfrågor dök upp när Johanna Anderssons motion om yttrandefrihetsfrågorna kom upp. Det sas av utskottet att de initiativ som togs i våras alls inte var aktuella. När debatten fortgick stod det klart att utskottet for med osanning. Frågorna var visst kvar och ska aktualiseras när kyrkostyrelsens arbetsformer ska upp till behandling. Bloggardag är nu inte ur farozonen vad utskottet än förespeglat oss.
Fredrik Sidenvall mötte biskopen Dalevi, som för utskottets räkning tyckte att Luthers lilla skrift De Konciliis und Kirchen inte var så angelägen att studera. Det gjorde nog utskottet rätt i även om, det fattar ett barn på sju år, utskottet inte läst den aktuella skriften. Hade utskottet gjort det, hade det funnits än fler skäl att undvika denne okammade Luther, som talar sanning om Kyrkan. Om Luther gäller som om en hel del andra i den heliga historien, att de inte alltid tyckte att det var så viktigt att uttrycka sig ansvarsfullt på sociala medier. Hade Luther uttryckt sig så ansvarsfullt som den kyrkliga överheten ville, hade det inte blivit någon reformation. Slutsatsen blir nog den, att de lite mer upproriska beställer fram Luher och hetsar upp sig.
Årets kyrkomöte var inget stort möte. Egentligen är det lite underligt. Man kunde ju tänkt sig att det skulle samlats upp teman som kommer i valrörelsen. I det som inte är så storslaget syns dock ett mönster mycket tydligt: det politiska. Så tänks det. Så argumenteras det. Referenserna är inte till Kyrkans erfarenhet eller till de svenskkyrkliga markörerna utan till slagord som "alla människors lika värde" och sådant. Civilreligion, alltså.
Min slutsats är att den svenska civilreligionen, kombinationen av folktro och statsideologi, träffas till religionskongress under namn av "Kyrkomöte". Väktarna på Sions murar varsnar nog i flera fall att detta inte riktigt är vad de själva tror, men de förstår inte systematiken i det nya systemet.
Det blir en lite tidig morgon, men inte särskilt mycket att göra. Fundera över reservationer, förstås. Jag tänker fortfarande inte låta partipolitikerna ta min Kyrka ifrån mig men det behövs fler som bestämmer sig för att försvara Svenska kyrkan. Hon är något mer än det vi ser när religionskongressen sammanträder. Nu har jag uttryckt ringaktning för Kyrkomötet. Jag ville vara tydlig på den punkten.
Eländet får presidiet ta på sig. Rätteligen skulle presidiet släppt fram Jesper Eneroth för att presentera tilläggsförslaget och så hade debatten gällt detta, inte reservationen i utskottsbetänkandet, det som tilläggsyrkandet ersätter. Bedömningen i Frimodig kyrka är att vi räknar 130-talet röster för tilläggsyrkandet mot 110 för utskottet (avslag). Ta och ge - 244 röstade i går och några kan tveka.
I går annonserade ärkebiskopen att frågan om särskild beslutsordning skulle biskoparna ta upp. Besked kom att biskoparna inte kräver särskild beslutsordning för tilläggsförslaget men väl för motionen. Det kan man fundera över. Är det något annat än politiskt kattrakande? Helt neutralt är ju inte tilläggsförslaget. Det syftar till just det som motionen syftade till. Naturligtvis handlar det om ett löftesbrott och när jag kommer hem, ska jag kanske lugna nerverna med Klemperers bok om det nazistiska språkbruket.
Jag skulle nämligen vilja fundera över det politiska språket och spelet. Signalorden talar om öppenhet, samtal och allt det andra är vackra men det är ord som döljer verkligheten och ord utan allvar. Detta borde för en kyrkokristen vara ett gigantisk problem. De undflyende orden och ord som döljer i stället för att uppenbara/avslöja har ett annat kännetecken än Frälsarens. Jag hörde i ett kyrkomöte för länge sedan Martin Lönnebo tala om hur hur ondskan och lögnen klär sig i änglakläder. Det politiska språket är så konstruerat. När folkrörelsedemokratin fungerar, demaskeras det pretentiösa och avslöjas lögnväsendet. Hoppas jag. När kommunikationsdemokratin - från oss här uppe eller inne till dom där nere eller utanför - praktiseras, fungerar det inte så. Skälet är enkelt. Det är aldrig avsikten. Det upprörande, om jag ska vara personligt introvert, är att det finns sådana som tror att vi hur enkelt som helst ska gå på detta. Jag gör inte det. Men jag får inte heller göra den kliniska analysen och diagnostisera de korkade, de som inte har vett att med politiskt skicklighet driva frågor. För det finns också ett bristande politiskt handlag i det kyrkopolitiska. Vi kan se vad som på går. Det är egentligen inte tanken att vi ska göra.
Yttrandefrihetsfrågor dök upp när Johanna Anderssons motion om yttrandefrihetsfrågorna kom upp. Det sas av utskottet att de initiativ som togs i våras alls inte var aktuella. När debatten fortgick stod det klart att utskottet for med osanning. Frågorna var visst kvar och ska aktualiseras när kyrkostyrelsens arbetsformer ska upp till behandling. Bloggardag är nu inte ur farozonen vad utskottet än förespeglat oss.
Fredrik Sidenvall mötte biskopen Dalevi, som för utskottets räkning tyckte att Luthers lilla skrift De Konciliis und Kirchen inte var så angelägen att studera. Det gjorde nog utskottet rätt i även om, det fattar ett barn på sju år, utskottet inte läst den aktuella skriften. Hade utskottet gjort det, hade det funnits än fler skäl att undvika denne okammade Luther, som talar sanning om Kyrkan. Om Luther gäller som om en hel del andra i den heliga historien, att de inte alltid tyckte att det var så viktigt att uttrycka sig ansvarsfullt på sociala medier. Hade Luther uttryckt sig så ansvarsfullt som den kyrkliga överheten ville, hade det inte blivit någon reformation. Slutsatsen blir nog den, att de lite mer upproriska beställer fram Luher och hetsar upp sig.
Årets kyrkomöte var inget stort möte. Egentligen är det lite underligt. Man kunde ju tänkt sig att det skulle samlats upp teman som kommer i valrörelsen. I det som inte är så storslaget syns dock ett mönster mycket tydligt: det politiska. Så tänks det. Så argumenteras det. Referenserna är inte till Kyrkans erfarenhet eller till de svenskkyrkliga markörerna utan till slagord som "alla människors lika värde" och sådant. Civilreligion, alltså.
Min slutsats är att den svenska civilreligionen, kombinationen av folktro och statsideologi, träffas till religionskongress under namn av "Kyrkomöte". Väktarna på Sions murar varsnar nog i flera fall att detta inte riktigt är vad de själva tror, men de förstår inte systematiken i det nya systemet.
Det blir en lite tidig morgon, men inte särskilt mycket att göra. Fundera över reservationer, förstås. Jag tänker fortfarande inte låta partipolitikerna ta min Kyrka ifrån mig men det behövs fler som bestämmer sig för att försvara Svenska kyrkan. Hon är något mer än det vi ser när religionskongressen sammanträder. Nu har jag uttryckt ringaktning för Kyrkomötet. Jag ville vara tydlig på den punkten.