Domkapitelskonferens i Uppsala och Kyrkostyrelsen är inkallad.
I går avhandlades ämnet näthat och jag fick klart besked. Hade August Strindberg skrivit på nätet, hade alla hans skrifter betraktats om olämpliga och uttryck för näthat. Svarta Fanor, Röda rummet, Mäster Olof och Strindbergsfejden lika. Det var kanske att ta i att säga "alla", men kanske finns skäl att vara försiktig med näthatcensuren. Kulturarvet kan åka. För att inte tala om samtidskritiken.
Jag noterade att förtal hör till en av näthatskategorierna.
Det handlar om att utsätta någon för annans missaktning.
Jag tänkte, men sa inte, att Svenska kyrkan utgör ett utomordentligt exempel på förtalskulturen. Denna har helt slagit igenom, kodifierats i Kyrkoordningen, och resulterar i missaktning, förstås. Det är självklart att somliga kan beljugas hur enkelt som helst och framställas som något de i all mänsklig svaghet dock inte är. Jag sa inget. Hade jag sagt något, hade de goda medkristna inte förstått. I Svenska kyrkan är förtalskulturen självklar just därför att den är - kultur. Det är så här det ska gå till.
I en paus innan middagsätandet - och nu är vid middagar den principen genomförd att man får ett glas vin med påfyllning, inte två glas, det borde Frälsaren tänkt på vid bröllopet i Kana - såg jag att Antje varit på möte för religiösa ledare i Bryssel. EU!
Men varför?
Vill vi verkligen ha religiösa ledare som träffas för att tala om politiska frågor som intresserar de religiösa ledarna och poängen är att de 1. är religiösa och 2. hos politikerna i Bryssel?
Jag tänkte efter och kom fram till att detta vill jag alls inte. Symbioser av detta slag kan kompromettera tron. Historien vimlar av politiserande kyrkoledare.
Jag vill inte en kyrka som agerar politiskt.
Jag vill att kristna tar politiskt ansvar ihop med hedningar och folk av allsköns tro. Jag tror att detta både relativiserar och effektiviserar det politiska arbetet.
Vanliga kyrkokristna - inte i första hand kyrkoledare - ska vara jordens salt och världens ljus. När de religiösa ledarna stiger fram, tror jag detta ska påpekas. Det finns inget ställföreträdande politiskt förnuft bland präster eller biskopar. Och det är erfarenhetsmässigt farligt att vänslas med makten. De politiska ledarna bjuder in religiösa ledare av allsköns tro med ett syfte.
Antje tog svängen om Bryssel efter sitt besök med en delegation i Egypten. Cecilia Uddén intervjuade i P1.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6573705
Jag har svårt att förstå resonemanget varför det är fel att tala om morden på medkristna i Mellanöstern, men tydligen framställs de endast som offer och objekt för andra krafter när de egentligen inte är passiva offer som är medborgare inbäddade i relationer och samtidigt subjekt. Vi skulle inte odla ensidiga bilder och kritikerna har ofta inte kunnat ta till sig av komplikationerna, t ex den att "folkmord"är ett juridiskt begrepp som det inte är upp till Svenska kyrkan att definiera. Jag är inte säker på att jag fattar subtiliteterna.
Varför ska det vara så svårt att säga att vi är emot att våra medkristna särbehandlas, misshandlas, våldtas och dödas för sin tros skull? Och varför är och var det rätt att inte skriva till de svenskkyrkliga församlingarna och påtala att vi lever i en svår martyrtid med en uppmaning att de marterade medkristna i vart fall ska vara ett prioriterat förbönsämne i församlingarnas gudstjänster? Jag förstår helt enkelt inte. Kan jag inte vara emot att medkristna dödas utan att tänka att de är passiva offer och odla den bilden? Tänker jag inte snarast att de har modet att dö för sin tro?
Den koptiske påven liksom den romersk-katolske svarade diplomatiskt artigt på journalistfrågan om kvinnor i biskops-och prästämbetet. "Tack, men nej tack" var svaret. De svenska lyssnarkonsumenterna kan genom de journalistiska insatserna förstå hur Sverige går före också här. Några få kanske börjar undra varför det är sådant tjat om kvinnliga biskopar, när det är så självklart att vi ska ha dem och möjligtvis fundera över varför stora kyrkor lika självklart avvisar vår fina reform genom ett riksdagsbeslut våren 1958.
Är det roligt på domkapitelskonferenser?
Jodå, inte minst som befälseleven J kom och hälsade. Vi kämpade ihop 1967. Nu sitter han i ett domkapitel.
Och så fick vi lite mer om den där frågan om policy för sociala medier. Det tycks som om au-ledamöterna inte riktigt vet vad som pågår, det vet nog bara presidiet och tjänstemännen. Vad stort sker, sker tyst.
Jag glömde en sak förra veckan.
I torsdags var jag på Öland och där fanns översten Salander. Prostinnan P undrade hur han hade det. Jag frågade, och han har varit överlupen av ärenden i anledning av det försämrade säkerhetsläget. Han var dock lite belåten med att kunna bo i huset i Vedborm. Vi ringde oss emellan och träffades i Löttorp. Han kom i en sambandsbil (var det en Mercedes suv 2011?) med neddragen radioantenn och det ser riktigt macho ut. Han undrade om jag i god ordning får information från Bryssel och det får jag. Sedan bytte vi några ord om säkerhetsläget, men det är information jag inte får lägga ut på bloggen. Rikets säkerhet, ni vet.
I dag ska vi prata om biskopens roll i domkapitlet.
Att biskopsämbetet är ett apostoliskt ämbete med husfaderns roll kanske ingen säger. Är det just detta som är problemet? En pappa kan både uppmuntra sina barn, skälla på dem och serva dem - allt i ett. Hans uppgift är att älska dem. Samma för biskopen. Biskopen är ingen rådman i tingsrätten, som Lars Eckerdal fick för sig och därför inte kunde tala med sina präster eftersom han i domkapitlet skulle döma dem. Det var hur feltänkt som helst, men kanske en konsekvens av en undermålig ämbetssyn. Nog skulle präster och diakoner kunna fatta att en biskop har samma sammansatta roll som vilken pappa som helst? Det är ju inte för inte som biskopen i Rom kallas Holy Father. Jag säger ett: kyrklig förnyelse för att Kyrkan ska leva. Allt annat blir speglingar av samhället omkring oss och dess förhållanden.
Har det inte hänt något annat uppseendeväckande under domkapitelskonferensen än att vi nåddes av insikten att August Strindberg ska tacka sin lyckliga stjärna att han aldrig skrev på nätet? Jodå!
Spionen lägger pussel.
Jag plockade till mig Uppsala Missionsförsamlings Månadsblad 4/16. Där fanns en artikel om Svenska kyrkans internationelle chef Erik Lysén och hans hustru "numera medlemmar i Uppsala missionsförsamling".
Svenska kyrkans internationella chef är alltså medlem i en kyrka med vilken vi har ekumeniska förbindelser!
Jag fann det hela något uppseendeväckande. Men så är jag kyrkkänslig också. Alla är inte det. Vår internationelle chef hos PP Waldenström. Vad hade Nathan Söderblom, Einar Billing och JA Eklund haft för synpunkter på det förhållandet?
Och vad hade de tre sagt, och kanske Waldenström skulle sagt något också, om de läst om det elektromagnetiska märkvärdiga i Den Heliga Graven i Jerusalem?
https://www.ewtn.co.uk/news/latest/astonishing-discovery-at-christ-s-tomb-supports-turin-shroud
I går avhandlades ämnet näthat och jag fick klart besked. Hade August Strindberg skrivit på nätet, hade alla hans skrifter betraktats om olämpliga och uttryck för näthat. Svarta Fanor, Röda rummet, Mäster Olof och Strindbergsfejden lika. Det var kanske att ta i att säga "alla", men kanske finns skäl att vara försiktig med näthatcensuren. Kulturarvet kan åka. För att inte tala om samtidskritiken.
Jag noterade att förtal hör till en av näthatskategorierna.
Det handlar om att utsätta någon för annans missaktning.
Jag tänkte, men sa inte, att Svenska kyrkan utgör ett utomordentligt exempel på förtalskulturen. Denna har helt slagit igenom, kodifierats i Kyrkoordningen, och resulterar i missaktning, förstås. Det är självklart att somliga kan beljugas hur enkelt som helst och framställas som något de i all mänsklig svaghet dock inte är. Jag sa inget. Hade jag sagt något, hade de goda medkristna inte förstått. I Svenska kyrkan är förtalskulturen självklar just därför att den är - kultur. Det är så här det ska gå till.
I en paus innan middagsätandet - och nu är vid middagar den principen genomförd att man får ett glas vin med påfyllning, inte två glas, det borde Frälsaren tänkt på vid bröllopet i Kana - såg jag att Antje varit på möte för religiösa ledare i Bryssel. EU!
Men varför?
Vill vi verkligen ha religiösa ledare som träffas för att tala om politiska frågor som intresserar de religiösa ledarna och poängen är att de 1. är religiösa och 2. hos politikerna i Bryssel?
Jag tänkte efter och kom fram till att detta vill jag alls inte. Symbioser av detta slag kan kompromettera tron. Historien vimlar av politiserande kyrkoledare.
Jag vill inte en kyrka som agerar politiskt.
Jag vill att kristna tar politiskt ansvar ihop med hedningar och folk av allsköns tro. Jag tror att detta både relativiserar och effektiviserar det politiska arbetet.
Vanliga kyrkokristna - inte i första hand kyrkoledare - ska vara jordens salt och världens ljus. När de religiösa ledarna stiger fram, tror jag detta ska påpekas. Det finns inget ställföreträdande politiskt förnuft bland präster eller biskopar. Och det är erfarenhetsmässigt farligt att vänslas med makten. De politiska ledarna bjuder in religiösa ledare av allsköns tro med ett syfte.
Antje tog svängen om Bryssel efter sitt besök med en delegation i Egypten. Cecilia Uddén intervjuade i P1.
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6573705
Jag har svårt att förstå resonemanget varför det är fel att tala om morden på medkristna i Mellanöstern, men tydligen framställs de endast som offer och objekt för andra krafter när de egentligen inte är passiva offer som är medborgare inbäddade i relationer och samtidigt subjekt. Vi skulle inte odla ensidiga bilder och kritikerna har ofta inte kunnat ta till sig av komplikationerna, t ex den att "folkmord"är ett juridiskt begrepp som det inte är upp till Svenska kyrkan att definiera. Jag är inte säker på att jag fattar subtiliteterna.
Varför ska det vara så svårt att säga att vi är emot att våra medkristna särbehandlas, misshandlas, våldtas och dödas för sin tros skull? Och varför är och var det rätt att inte skriva till de svenskkyrkliga församlingarna och påtala att vi lever i en svår martyrtid med en uppmaning att de marterade medkristna i vart fall ska vara ett prioriterat förbönsämne i församlingarnas gudstjänster? Jag förstår helt enkelt inte. Kan jag inte vara emot att medkristna dödas utan att tänka att de är passiva offer och odla den bilden? Tänker jag inte snarast att de har modet att dö för sin tro?
Den koptiske påven liksom den romersk-katolske svarade diplomatiskt artigt på journalistfrågan om kvinnor i biskops-och prästämbetet. "Tack, men nej tack" var svaret. De svenska lyssnarkonsumenterna kan genom de journalistiska insatserna förstå hur Sverige går före också här. Några få kanske börjar undra varför det är sådant tjat om kvinnliga biskopar, när det är så självklart att vi ska ha dem och möjligtvis fundera över varför stora kyrkor lika självklart avvisar vår fina reform genom ett riksdagsbeslut våren 1958.
Är det roligt på domkapitelskonferenser?
Jodå, inte minst som befälseleven J kom och hälsade. Vi kämpade ihop 1967. Nu sitter han i ett domkapitel.
Och så fick vi lite mer om den där frågan om policy för sociala medier. Det tycks som om au-ledamöterna inte riktigt vet vad som pågår, det vet nog bara presidiet och tjänstemännen. Vad stort sker, sker tyst.
Jag glömde en sak förra veckan.
I torsdags var jag på Öland och där fanns översten Salander. Prostinnan P undrade hur han hade det. Jag frågade, och han har varit överlupen av ärenden i anledning av det försämrade säkerhetsläget. Han var dock lite belåten med att kunna bo i huset i Vedborm. Vi ringde oss emellan och träffades i Löttorp. Han kom i en sambandsbil (var det en Mercedes suv 2011?) med neddragen radioantenn och det ser riktigt macho ut. Han undrade om jag i god ordning får information från Bryssel och det får jag. Sedan bytte vi några ord om säkerhetsläget, men det är information jag inte får lägga ut på bloggen. Rikets säkerhet, ni vet.
I dag ska vi prata om biskopens roll i domkapitlet.
Att biskopsämbetet är ett apostoliskt ämbete med husfaderns roll kanske ingen säger. Är det just detta som är problemet? En pappa kan både uppmuntra sina barn, skälla på dem och serva dem - allt i ett. Hans uppgift är att älska dem. Samma för biskopen. Biskopen är ingen rådman i tingsrätten, som Lars Eckerdal fick för sig och därför inte kunde tala med sina präster eftersom han i domkapitlet skulle döma dem. Det var hur feltänkt som helst, men kanske en konsekvens av en undermålig ämbetssyn. Nog skulle präster och diakoner kunna fatta att en biskop har samma sammansatta roll som vilken pappa som helst? Det är ju inte för inte som biskopen i Rom kallas Holy Father. Jag säger ett: kyrklig förnyelse för att Kyrkan ska leva. Allt annat blir speglingar av samhället omkring oss och dess förhållanden.
Har det inte hänt något annat uppseendeväckande under domkapitelskonferensen än att vi nåddes av insikten att August Strindberg ska tacka sin lyckliga stjärna att han aldrig skrev på nätet? Jodå!
Spionen lägger pussel.
Jag plockade till mig Uppsala Missionsförsamlings Månadsblad 4/16. Där fanns en artikel om Svenska kyrkans internationelle chef Erik Lysén och hans hustru "numera medlemmar i Uppsala missionsförsamling".
Svenska kyrkans internationella chef är alltså medlem i en kyrka med vilken vi har ekumeniska förbindelser!
Jag fann det hela något uppseendeväckande. Men så är jag kyrkkänslig också. Alla är inte det. Vår internationelle chef hos PP Waldenström. Vad hade Nathan Söderblom, Einar Billing och JA Eklund haft för synpunkter på det förhållandet?
Och vad hade de tre sagt, och kanske Waldenström skulle sagt något också, om de läst om det elektromagnetiska märkvärdiga i Den Heliga Graven i Jerusalem?
https://www.ewtn.co.uk/news/latest/astonishing-discovery-at-christ-s-tomb-supports-turin-shroud