Jag har forslats till Berlin av AirBerlin och ska forslas hem idag. Sedan dröjer det, innan det blir Kastrup igen. Bildande i Berlin? Jag har i vart fall lärt mig vad Kitaär. Det är på vanlig svenska "Dagis". Vad man lär sig.
På avstånd har jag förstått att Antjes uppdrag i Sälen var att på Folk & Försvar tala om tillit. I Kyrkans Tidning deprimerades jag av påståendet att "tillit"är en teologisk fråga. Det tror jag egentligen inte. Den är psykologisk, kanske existentiell och möjligtvis existentialfilosofisk. Allt ska inte förvandlas till teologi.
Jag menar: teologi handlar om Gud, Fan och i någon mån hans moster, det kan jag väl förstå. Men det är inte mostern som ska ha uppmärksamheten och all god mänsklig verksamhet ska inte gälla för att vara teologi.
Den där tendensen, att religionsvetare älskar att målas ut som de teologer som ska ta hand om hela tillvaron, är illavarslande. De kristna/Kyrkan finns till som jordens salt, men för mycket salt förstör hela anrättningen. Kyrkohistorien (men också den politiska historien) ger besked.
Är då inte allt mänskligt teologi?
Vad då? Teologi handlar främst om Gud, läran om Gud. Dena koncentration har mänskliga implikationer, men utgångspunkten är given. Annars blir en sådan mänsklig aktivitet som toalettbesök också teologi och vem vill göra teologi av skit?
Är då inte frågan om tillit en viktig fråga?
Tja, NATO skeppade in sig i Bremerhaven och urlastade ett pansarförband (var det en brigad?) på tåg till Polen. Förbandet lastades ur och inkvarterade i veckan, alltså samma vecka som Antje talar om tillit. Det uppskattas säkert i de klerikala kretsarna. Andra undrar i stället om det inte är annat än tal om tillit som analytiskt klart måste sägas. Kanske hur klokt det är att vara vaksam och se till att försäkringen är betald?
Men frågan om tillit är självfallet viktig.
För Antje kanske den bristande tilliten i Svenska kyrkan och tilliten till Svenska kyrkan dock skulle vara prio 1. Det är inte riktigt så att folk i tider av oro (som nu?) vänder sig till Svenska kyrkan. Det behövs en plats för ljuständning, men här i Berlin tänds ljusen på platsen där lastbilen plöjde ner folk. Och vad ska Svenska kyrkan säga i tider av oro om det inte finns en gemensam tro att hantera situationen utifrån?
Det finns en risk med detta att den kyrkliga överheten rör sig i de högre skikten för detta kan skymma sikten och mest skapa illusioner. De gammalkyrkliga visste att, omvändelse i tider av nöd är omvändelse utan allvar och varaktighet. I det svenska militära systemet lärde den israeliske armépsykologen Ben Shalit somliga av oss en del om detta. Inte för att jag vill skryta och det gör jag inte heller. Men...
Överstarna Olofsson och Salander kan intyga att jag har en god militär utbildning, som begynte för mer än 50 år sedan, mitt under det kalla kriget och strax efter Kubakrisen.
Zygmunt Baumans bok Die Angst vor den anderen (ed Suhrkamp 2016) köpte jag och kände mig som en posör, när jag just på ett näringsställe i Berlin började läsa honom vid ett glas Glühwein. Det var uppseendeväckande råkallt så glaset, serverat i ett teglas, behövdes. En man som just dött och som tagit pulsen på samtid och samhälle är inte oviktig. Boken kom på engelska, men finns alltså nu på tyska och eftersom jag var i Berlin högg jag den å det lokala tungomålet. Die Angst vor den anderenär en essä om migrationen. Man ska inte göra det för enkelt för sig, säger jag, och lämnar öppet om jag avser Bauman eller mig själv.
"Mehr kann man da gar nicht sagen", som vi säger här.
Jo, ett.
Årets "Unwort", ett ord man inte ska använda alltså, har i Tyskland förklarats vara "Volksverräter", folkförrädare. Det är "ein starkes politisches Schimpfwort", då använt av naziregimen men nu av vanliga medborgare. Hur detta fula ord kunnat få nya användare måste undersökas. Men ett "Unwort"är det. Unwort var ordet. Vad det nu är för tankesystem som gör skillnad på orden och stämplar somliga som oanvändbara.
Sådant kan också få sina konsekvenser.
Kunde en fingervisning vara att kolla vilket Wort som är Unwort för att därefter bruka det? Agere contra, liksom.
Jag lovar inte men känner igen en utmaning när jag möter den.
På avstånd har jag förstått att Antjes uppdrag i Sälen var att på Folk & Försvar tala om tillit. I Kyrkans Tidning deprimerades jag av påståendet att "tillit"är en teologisk fråga. Det tror jag egentligen inte. Den är psykologisk, kanske existentiell och möjligtvis existentialfilosofisk. Allt ska inte förvandlas till teologi.
Jag menar: teologi handlar om Gud, Fan och i någon mån hans moster, det kan jag väl förstå. Men det är inte mostern som ska ha uppmärksamheten och all god mänsklig verksamhet ska inte gälla för att vara teologi.
Den där tendensen, att religionsvetare älskar att målas ut som de teologer som ska ta hand om hela tillvaron, är illavarslande. De kristna/Kyrkan finns till som jordens salt, men för mycket salt förstör hela anrättningen. Kyrkohistorien (men också den politiska historien) ger besked.
Är då inte allt mänskligt teologi?
Vad då? Teologi handlar främst om Gud, läran om Gud. Dena koncentration har mänskliga implikationer, men utgångspunkten är given. Annars blir en sådan mänsklig aktivitet som toalettbesök också teologi och vem vill göra teologi av skit?
Är då inte frågan om tillit en viktig fråga?
Tja, NATO skeppade in sig i Bremerhaven och urlastade ett pansarförband (var det en brigad?) på tåg till Polen. Förbandet lastades ur och inkvarterade i veckan, alltså samma vecka som Antje talar om tillit. Det uppskattas säkert i de klerikala kretsarna. Andra undrar i stället om det inte är annat än tal om tillit som analytiskt klart måste sägas. Kanske hur klokt det är att vara vaksam och se till att försäkringen är betald?
Men frågan om tillit är självfallet viktig.
För Antje kanske den bristande tilliten i Svenska kyrkan och tilliten till Svenska kyrkan dock skulle vara prio 1. Det är inte riktigt så att folk i tider av oro (som nu?) vänder sig till Svenska kyrkan. Det behövs en plats för ljuständning, men här i Berlin tänds ljusen på platsen där lastbilen plöjde ner folk. Och vad ska Svenska kyrkan säga i tider av oro om det inte finns en gemensam tro att hantera situationen utifrån?
Det finns en risk med detta att den kyrkliga överheten rör sig i de högre skikten för detta kan skymma sikten och mest skapa illusioner. De gammalkyrkliga visste att, omvändelse i tider av nöd är omvändelse utan allvar och varaktighet. I det svenska militära systemet lärde den israeliske armépsykologen Ben Shalit somliga av oss en del om detta. Inte för att jag vill skryta och det gör jag inte heller. Men...
Överstarna Olofsson och Salander kan intyga att jag har en god militär utbildning, som begynte för mer än 50 år sedan, mitt under det kalla kriget och strax efter Kubakrisen.
Zygmunt Baumans bok Die Angst vor den anderen (ed Suhrkamp 2016) köpte jag och kände mig som en posör, när jag just på ett näringsställe i Berlin började läsa honom vid ett glas Glühwein. Det var uppseendeväckande råkallt så glaset, serverat i ett teglas, behövdes. En man som just dött och som tagit pulsen på samtid och samhälle är inte oviktig. Boken kom på engelska, men finns alltså nu på tyska och eftersom jag var i Berlin högg jag den å det lokala tungomålet. Die Angst vor den anderenär en essä om migrationen. Man ska inte göra det för enkelt för sig, säger jag, och lämnar öppet om jag avser Bauman eller mig själv.
"Mehr kann man da gar nicht sagen", som vi säger här.
Jo, ett.
Årets "Unwort", ett ord man inte ska använda alltså, har i Tyskland förklarats vara "Volksverräter", folkförrädare. Det är "ein starkes politisches Schimpfwort", då använt av naziregimen men nu av vanliga medborgare. Hur detta fula ord kunnat få nya användare måste undersökas. Men ett "Unwort"är det. Unwort var ordet. Vad det nu är för tankesystem som gör skillnad på orden och stämplar somliga som oanvändbara.
Sådant kan också få sina konsekvenser.
Kunde en fingervisning vara att kolla vilket Wort som är Unwort för att därefter bruka det? Agere contra, liksom.
Jag lovar inte men känner igen en utmaning när jag möter den.