"Vet du vad Ekhem skrivit på tavlan när han tömt sitt rum och gått på dagen?" frågade överste Olofsson. Jag hade ingen aning, meddelade jag översten. "Matt 13:28." Jag blev ställd: "Hade syster Kerstin varit här, hade hon klippt bibelstället på studs, men jag är diskalkyliker. Kan det vara 'en ovän har gjort detta'?"Överste Olofsson blev nog lite impad, anade jag. För det var rätt på första.
Visst beundrar jag Anders Ekhems effektfulla sorti. Hans ésprit d'escalier blev ésprit de la salle i stället. Men slutrepliken, den effektfulla, ropar nu på en ordentlig analys av vad som hänt och då behöver vi tala sanning med varandra. Om det var så att Ekhems traktan till sällskapslivet i Almedalen fällde honom, kanske jag ska läsa om Erik Lewins bok Almedalen har fallit? Och om Ekhem fick för sig att spela i högsta divisonen, hur blir det då med högsta divisionens företrädare, de som oundgängligen för våra pengar ska fara till Almedalen. Här händer grejer! Kommer Malmö att medverka och hur blir det med Samhälle & Existens nu?
Mitt stalltips i övrigt är att stordriftsorganisationen inte kan fungera och att den likt Molok kräver offer. Till det kommer ambitiösa och/eller glada dribblare, som ger sig in i chefspositionerna. Tror någon att Frälsaren själv skulle vilja sätta sig som kyrkoherde i Malmö om han fick frågan? Så rinner ärkebiskop Eidem upp i minnet. Han talade med kung Gustaf V och berättade att han ville söka en kyrkoherdetjänst på landet. Konungen såg på ärkebiskopen, talade och sade: "Vem fan tror du inte skulle vilja det."
Nu tycks kyrkoherdetjänsterna på landet inte heller så attraktiva. Till skillnad från prästproletariatet komministrarna får i varje fall en kyrkoherde besluta då och då och under sig i staden finns det handgånget folk, pastoralchefer och arbetsledande komministrar. Ju längre från det vanliga sådant folk kommer, desto högre lön får de.
"Har du inget du kan kontra med? frågade överste Olofsson. Jag skrattade och sa att jag kan ge tillbaka att det ryktas att du och Salander inte finns. Det hade översten förstått. Jag fick frågan nyligen om namnen Olofsson och Salander var på riktigt och det är klart. Det korta budskapet är: De finns på riktigt. Hur ska de annars kunna bära så mycken kunskap till mig. Jag drog inte vår bakgrundshistoria, överstarnas och min, men överstar har en gång varit unga fänrikar och kämpat ihop med den allmoge som i olika befattningar utgjorde Sveriges försvar. Band of Brothers, alltså. Och detta i ett svenskt nyckelförband, som BrigC brukade upprepa. Vi fick också lära oss att spionen lägger pussel. "Behåll din bit", men underrättelseverksamheten var vi noga med och har utvecklat. Det finns alltid folk som inte har så noga reda på sina bitar. Vill man få veta, kan man få veta. Nu tyckte jag dock att den lilla nyheten att Olofsson inte skulle finnas till var klen motprestation så jag sa:
"Jag hart efter tips läst boken Haveriet. Den humanitära stormaktens fall. Red Andreas Svedberg, Realia Förlag. Stig-Björn Ljunggren analyserar högerpopulismen i en bok som nog kan kallas högerradikal, sa jag. "Det var sådana böcker som ihop med Grönköpings Veckoblad alltid införskaffades till mässbiblioteket förr", sa Olofsson. Rätt hade han i det. Det är inte ointressant för det.
"Jag kan bidra med mer", sa jag. "Lars Kagg-skolans elevstyrda feministsektion i Kalmar fick problemet med elever som inte identifierar sig som vare sig pojke eller flicka har problem med omklädningsrum i gymnastiken. Nu införs ett könsneutralt omklädningsrum. Det är, säger projektledaren för Kalmarsund Pride "ett stort kliv framåt för hela Kalmar". Den som vet sig vara kille eller tjej får också i fortsättningen duscha i bås utan draperi. Det behöver inte alla gilla och den som gjort lumpen såg att några kamrater inte var helt bekväma med att tvätta sig eller duscha gemensamt. Nu ideologiseras bristen i stället för att åtgärdas. Jag tror denna nyhet om det stora klivet kunnat platsa i boken Haveriet och jag försöker se kyrkeländet som en spegelbild av samhälle och samtid."
"Nu måste jag gå", sa översten. "En stridsbåt ska hämta upp mig i hamnen."
"Vilken hamn - var är du?"
"Limhamn", sa överste Olofsson med ett gapskratt. Svenska kyrkan medverkar till att folk får leva längre, för ett gott skratt förlänger livet. Missmod däremot förkortar livet. Alltså väljer överstarna och jag det frimodiga förhållningssättet.
Detta hände i går morse. På eftermiddagen inträffade attentatet i Stockholm. Som vid tidigare tillfällen var detta att förlora den svenska oskulden. Hur många gånger kan egentligen en oskuld förloras (minns att Groucho Marx kände Doris Day redan innan hon var oskuld) och hur många gånger ska journalister missbruka det förtroende deras tittare och läsare ger dem? Det är sannerligen mycket jag inte är övertygad om. Börja med att minska sändningstiden, fortsätt med att se uppgiften vara att bära fram relevant information och sluta snacka om sådant alla förstår att ni inte begriper bättre än alla vi andra men ändå ska försöka ta er igenom. "Helt enkelt" blev en journalists sammanfattande nonsens fyra gånger i en enda kommentar. Det var inte helt enkelt för en lyssnare att njuta av dessa insatser. För att inte tala om det bisarra när tv-tid anslås för att kommentera hur en lastbil bärgas och körs bort. Det händer ingenting att sända och då blir detta fordon som transporteras bot i sakta mak en riksnyhet.Är vi inte mer värda än en sådan journalistik?
Visst beundrar jag Anders Ekhems effektfulla sorti. Hans ésprit d'escalier blev ésprit de la salle i stället. Men slutrepliken, den effektfulla, ropar nu på en ordentlig analys av vad som hänt och då behöver vi tala sanning med varandra. Om det var så att Ekhems traktan till sällskapslivet i Almedalen fällde honom, kanske jag ska läsa om Erik Lewins bok Almedalen har fallit? Och om Ekhem fick för sig att spela i högsta divisonen, hur blir det då med högsta divisionens företrädare, de som oundgängligen för våra pengar ska fara till Almedalen. Här händer grejer! Kommer Malmö att medverka och hur blir det med Samhälle & Existens nu?
Mitt stalltips i övrigt är att stordriftsorganisationen inte kan fungera och att den likt Molok kräver offer. Till det kommer ambitiösa och/eller glada dribblare, som ger sig in i chefspositionerna. Tror någon att Frälsaren själv skulle vilja sätta sig som kyrkoherde i Malmö om han fick frågan? Så rinner ärkebiskop Eidem upp i minnet. Han talade med kung Gustaf V och berättade att han ville söka en kyrkoherdetjänst på landet. Konungen såg på ärkebiskopen, talade och sade: "Vem fan tror du inte skulle vilja det."
Nu tycks kyrkoherdetjänsterna på landet inte heller så attraktiva. Till skillnad från prästproletariatet komministrarna får i varje fall en kyrkoherde besluta då och då och under sig i staden finns det handgånget folk, pastoralchefer och arbetsledande komministrar. Ju längre från det vanliga sådant folk kommer, desto högre lön får de.
"Har du inget du kan kontra med? frågade överste Olofsson. Jag skrattade och sa att jag kan ge tillbaka att det ryktas att du och Salander inte finns. Det hade översten förstått. Jag fick frågan nyligen om namnen Olofsson och Salander var på riktigt och det är klart. Det korta budskapet är: De finns på riktigt. Hur ska de annars kunna bära så mycken kunskap till mig. Jag drog inte vår bakgrundshistoria, överstarnas och min, men överstar har en gång varit unga fänrikar och kämpat ihop med den allmoge som i olika befattningar utgjorde Sveriges försvar. Band of Brothers, alltså. Och detta i ett svenskt nyckelförband, som BrigC brukade upprepa. Vi fick också lära oss att spionen lägger pussel. "Behåll din bit", men underrättelseverksamheten var vi noga med och har utvecklat. Det finns alltid folk som inte har så noga reda på sina bitar. Vill man få veta, kan man få veta. Nu tyckte jag dock att den lilla nyheten att Olofsson inte skulle finnas till var klen motprestation så jag sa:
"Jag hart efter tips läst boken Haveriet. Den humanitära stormaktens fall. Red Andreas Svedberg, Realia Förlag. Stig-Björn Ljunggren analyserar högerpopulismen i en bok som nog kan kallas högerradikal, sa jag. "Det var sådana böcker som ihop med Grönköpings Veckoblad alltid införskaffades till mässbiblioteket förr", sa Olofsson. Rätt hade han i det. Det är inte ointressant för det.
"Jag kan bidra med mer", sa jag. "Lars Kagg-skolans elevstyrda feministsektion i Kalmar fick problemet med elever som inte identifierar sig som vare sig pojke eller flicka har problem med omklädningsrum i gymnastiken. Nu införs ett könsneutralt omklädningsrum. Det är, säger projektledaren för Kalmarsund Pride "ett stort kliv framåt för hela Kalmar". Den som vet sig vara kille eller tjej får också i fortsättningen duscha i bås utan draperi. Det behöver inte alla gilla och den som gjort lumpen såg att några kamrater inte var helt bekväma med att tvätta sig eller duscha gemensamt. Nu ideologiseras bristen i stället för att åtgärdas. Jag tror denna nyhet om det stora klivet kunnat platsa i boken Haveriet och jag försöker se kyrkeländet som en spegelbild av samhälle och samtid."
"Nu måste jag gå", sa översten. "En stridsbåt ska hämta upp mig i hamnen."
"Vilken hamn - var är du?"
"Limhamn", sa överste Olofsson med ett gapskratt. Svenska kyrkan medverkar till att folk får leva längre, för ett gott skratt förlänger livet. Missmod däremot förkortar livet. Alltså väljer överstarna och jag det frimodiga förhållningssättet.
Detta hände i går morse. På eftermiddagen inträffade attentatet i Stockholm. Som vid tidigare tillfällen var detta att förlora den svenska oskulden. Hur många gånger kan egentligen en oskuld förloras (minns att Groucho Marx kände Doris Day redan innan hon var oskuld) och hur många gånger ska journalister missbruka det förtroende deras tittare och läsare ger dem? Det är sannerligen mycket jag inte är övertygad om. Börja med att minska sändningstiden, fortsätt med att se uppgiften vara att bära fram relevant information och sluta snacka om sådant alla förstår att ni inte begriper bättre än alla vi andra men ändå ska försöka ta er igenom. "Helt enkelt" blev en journalists sammanfattande nonsens fyra gånger i en enda kommentar. Det var inte helt enkelt för en lyssnare att njuta av dessa insatser. För att inte tala om det bisarra när tv-tid anslås för att kommentera hur en lastbil bärgas och körs bort. Det händer ingenting att sända och då blir detta fordon som transporteras bot i sakta mak en riksnyhet.Är vi inte mer värda än en sådan journalistik?