Man behöver inte ha läst Galaterbrevskommentaren av Martin Luther, men det hjälper. Där avvisas Herr Omnes. Att herr Omnes skulle ha en rösträtt i det kyrkliga, som skulle innebära att han skulle tolka läran, är för dr Luther en orimlighet. Vi firar i år just denne dr Luther. Det vore av värde att fördjupa sin kunskap om avfärdandet av herr Omnes. Luther visste vad han talade om.
I det 1500-tal som vi just nu fördjupar oss i - på plats i Tyskland eller i Sverige - var det inte kyrkoval. De som firade gudstjänst, och gudstjänstplikt i någon mening var det för fusk med detta riskerade att samhället bröt samman, hade att välja kyrkvärdar och några andra funktionärer. Läran skulle fastställas av kyrkliga koncilier och till sådana hade herr Omnes inte tillträde. Han hade helt enkelt inte kompetens. De reformatoriska ville att påven skulle sammankalla ett koncilium för att stridsfrågorna skulle avgöras. Så blev det inte.
Finsmakarna vet att det var olika teologiska skolor i motsatsställning. De glada franciskanerna mot de mer dystra augustinerna kunde hämta olika auktoriteter i den kyrkliga helgonkammaren. En del av det teologiska handlar också om det psykologiska. Men det var och är en poäng att kyrkloivet levs genom sekler och att de sedan länge döda får ettord med i laget när samtidens frågor tas upp. De är oftast inte nya, nämligen.
Konfliktbilden är klar. Det finns ond makt i världen. Den vill komma åt Kyrkans sanna skatt och skaffar sig bundsförvanter i denna andliga kamp. Bäst är om de kristna glömmer at kampen alltid pågår och tror att allt som ser fromt och fint ut också är det. Ondskan är dock farligast när den klär sig i änglavingar. Den har inget emot fromhet. Det är Sanningen som utmanar. Tänd gärna 30 000 ljus, det stör ingen. Det är talet om att Jesus är Herre som utmanar.
I Svenska kyrkan har alla medlemmar rösträtt från 16 års ålder. Problemet ligger inte där utan i valsystemet, det system som lämnar Svenska kyrkan skyddslös mot dem som vill ta över för att använda Svenska kyrkan som ideologisk apparat. Det är att sätta Kyrkan i babylonisk fångenskap, för att återvända till dr Luther. Medeltidens slagord om Kyrkans frihet, Libertas Ecclesiae, gäller alltid och än mer i de totala makternas tid, vilket borde vara lätt att inse. Det gamla sättet att hantera detta problem var att ge läroämbetet utrymme i beslutsfattande. Inte prästerna i första hand utan just läroämbetet. Så var det gamla allmänna kyrkomötet konstruerat. Biskopar och präster från alla stift och så lekmän, som var i majoritet men som inte kunde ta över beslutsfattandet. Prästerna valdes av prästerskapet och lekfolket av elektorer i indirekta val. Det var denna ordning som ändrades 1982. Då inflrdes det "kyrkomöte" som i princip är en religionskongress, som tagit sig orådet före att fastställa Svenska kyrkans lära och detta utan kvalificera vilka som kan göra det. I Kyrkomötet har som utskottsordförande återfunnits en förtjusande man som var Missionsförsamlingens starke man på hemmaplan. Där finns fler som inte genomgått Svenska kyrkans grundläggande utbildning och då alls inget sagt om hur grund den är.
Men ska vi inte vara nöjda så länge trosbekännelsen ljuder och evangeliet läses? Så skedde också i Tyskland när det begav sig. Riksbiskopen högläste på övligt sätt och nazikoryféerna såg allvarliga ut, men Joseph Goebbels visste att kaftanbärarna var små och krypande. Oppositionen samlade sig i Bekännelsekyrkan, som i somliga av landskyrkorna var mycket obetydlig. Det skulle svänga sommaren 1945, den sommar då Riksbiskopen tog livet av sig. Plötsligt var Bekännelsekyrkan riktigt populär och Dietrich Bonhoeffer nådde helgonstatus. Så var det inte dessförinnan.
Nej, det räcker inte att någon rapar upp trosbekännelsen i hävdvunnen eller nydiktad form. Det troende folkets basala känsla av att något stämmer är också vikt. Sensus fidelium översatte jag så. Det är inte folkmajoriteten som med sina pengar bär upp kyrkan. Om den alls bärs upp av människor är det troende folket bärare. Det är ett folk i alla åldrar, också 14-åringen som börjat ta sig igenom Bibeln och kommit till 4 Mosebok med konstaterandet "Det är skittråkigt". Men han läser vidare. Så bärs Kyrkan. Detta är erfarenheter som går herr Omnes förbi. Därför ska herr Omnes inflytande i kyrkolivet omges av spärrar, annars går det åt helvete för oss alla, för där går tron förlorad. Detta är Kyrkans enkla tanke. Därför är också det basala kravet att partipolitiseringen måste väck. Jag säger bara Tierp, där endast socialdemokraterna ställer upp i valet. En enda lista och några av kandidaterna är ålderstigna. Det kallas - folkkyrka! En röst, en enda, räcker för att valet ska vara genomfört och alla platser besatta. Pinsamt är ordet. Och Tierp är inget undantag från att ordna lokala kyrkliga val med en enda lista. Jag ser ett problem.
I det 1500-tal som vi just nu fördjupar oss i - på plats i Tyskland eller i Sverige - var det inte kyrkoval. De som firade gudstjänst, och gudstjänstplikt i någon mening var det för fusk med detta riskerade att samhället bröt samman, hade att välja kyrkvärdar och några andra funktionärer. Läran skulle fastställas av kyrkliga koncilier och till sådana hade herr Omnes inte tillträde. Han hade helt enkelt inte kompetens. De reformatoriska ville att påven skulle sammankalla ett koncilium för att stridsfrågorna skulle avgöras. Så blev det inte.
Finsmakarna vet att det var olika teologiska skolor i motsatsställning. De glada franciskanerna mot de mer dystra augustinerna kunde hämta olika auktoriteter i den kyrkliga helgonkammaren. En del av det teologiska handlar också om det psykologiska. Men det var och är en poäng att kyrkloivet levs genom sekler och att de sedan länge döda får ettord med i laget när samtidens frågor tas upp. De är oftast inte nya, nämligen.
Konfliktbilden är klar. Det finns ond makt i världen. Den vill komma åt Kyrkans sanna skatt och skaffar sig bundsförvanter i denna andliga kamp. Bäst är om de kristna glömmer at kampen alltid pågår och tror att allt som ser fromt och fint ut också är det. Ondskan är dock farligast när den klär sig i änglavingar. Den har inget emot fromhet. Det är Sanningen som utmanar. Tänd gärna 30 000 ljus, det stör ingen. Det är talet om att Jesus är Herre som utmanar.
I Svenska kyrkan har alla medlemmar rösträtt från 16 års ålder. Problemet ligger inte där utan i valsystemet, det system som lämnar Svenska kyrkan skyddslös mot dem som vill ta över för att använda Svenska kyrkan som ideologisk apparat. Det är att sätta Kyrkan i babylonisk fångenskap, för att återvända till dr Luther. Medeltidens slagord om Kyrkans frihet, Libertas Ecclesiae, gäller alltid och än mer i de totala makternas tid, vilket borde vara lätt att inse. Det gamla sättet att hantera detta problem var att ge läroämbetet utrymme i beslutsfattande. Inte prästerna i första hand utan just läroämbetet. Så var det gamla allmänna kyrkomötet konstruerat. Biskopar och präster från alla stift och så lekmän, som var i majoritet men som inte kunde ta över beslutsfattandet. Prästerna valdes av prästerskapet och lekfolket av elektorer i indirekta val. Det var denna ordning som ändrades 1982. Då inflrdes det "kyrkomöte" som i princip är en religionskongress, som tagit sig orådet före att fastställa Svenska kyrkans lära och detta utan kvalificera vilka som kan göra det. I Kyrkomötet har som utskottsordförande återfunnits en förtjusande man som var Missionsförsamlingens starke man på hemmaplan. Där finns fler som inte genomgått Svenska kyrkans grundläggande utbildning och då alls inget sagt om hur grund den är.
Men ska vi inte vara nöjda så länge trosbekännelsen ljuder och evangeliet läses? Så skedde också i Tyskland när det begav sig. Riksbiskopen högläste på övligt sätt och nazikoryféerna såg allvarliga ut, men Joseph Goebbels visste att kaftanbärarna var små och krypande. Oppositionen samlade sig i Bekännelsekyrkan, som i somliga av landskyrkorna var mycket obetydlig. Det skulle svänga sommaren 1945, den sommar då Riksbiskopen tog livet av sig. Plötsligt var Bekännelsekyrkan riktigt populär och Dietrich Bonhoeffer nådde helgonstatus. Så var det inte dessförinnan.
Nej, det räcker inte att någon rapar upp trosbekännelsen i hävdvunnen eller nydiktad form. Det troende folkets basala känsla av att något stämmer är också vikt. Sensus fidelium översatte jag så. Det är inte folkmajoriteten som med sina pengar bär upp kyrkan. Om den alls bärs upp av människor är det troende folket bärare. Det är ett folk i alla åldrar, också 14-åringen som börjat ta sig igenom Bibeln och kommit till 4 Mosebok med konstaterandet "Det är skittråkigt". Men han läser vidare. Så bärs Kyrkan. Detta är erfarenheter som går herr Omnes förbi. Därför ska herr Omnes inflytande i kyrkolivet omges av spärrar, annars går det åt helvete för oss alla, för där går tron förlorad. Detta är Kyrkans enkla tanke. Därför är också det basala kravet att partipolitiseringen måste väck. Jag säger bara Tierp, där endast socialdemokraterna ställer upp i valet. En enda lista och några av kandidaterna är ålderstigna. Det kallas - folkkyrka! En röst, en enda, räcker för att valet ska vara genomfört och alla platser besatta. Pinsamt är ordet. Och Tierp är inget undantag från att ordna lokala kyrkliga val med en enda lista. Jag ser ett problem.