Förra torsdagen steppade jag ut till postlådan (jo, jag har lärt mig: i brevlådan vid ICA Grytan lägger jag brev. I lådan här hemma hämtar jag post) för att med sällspord entusiasm hämta mitt ex av Torsdagsdepressionen. Det fanns inget. Jag blev riktigt ledsen. Ingen depression denna torsdag! Det var i sig en deprimerande insikt. Jag stålsatte mig och insåg att jag måste vänta. Denna morgon kom depressionen punktligt som en klocka.
Jimmie Åkesson först. Han är en sån där som inte hinner gå i kyrkan så ofta, han liksom en majoritet av hans väljare.Vi känner till detta. "Hade bara gudstjänsttiden varit en annan eller gudstjänsten en annan dag, så..." Vi går inte på det. Det man verkligen vill, hinner man. Jag har aldrig sagt det, men repliken vore inte så dum: "Om du efter 30 besök under året i församlingskyrkan skulle få en gratis jordenrunt-resa med allt betalt, skulle du sitta i kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten för att inte missa platsen." Inte Jimmie, förstås. Men herr Omnes, en man i 40-årsåldern.
Som för alla i den där kategorin följer ett beklagande av icke-kyrkogångaren att han inte går oftare. Gärna går han dock i kyrkan när han blir kallad. Att kyrkklockans helga maningsljus kallar syndare till Gud, har dock gått honom förbi. Varför skulle han gå? Det är det gamla vanliga obotfärdighetsargumentet: "Kyrkan är en bra plats för en stressad person, och ofta sägs där både kloka och tänkvärda saker." Vem går på detta?
Märkligt nog la jag dagens tidning till vänster på skrivbordet. Där låg också Anders Nohrborgs postilla Den Fallna Människans Salighetsordning, band I. Jag slår upp sidan 399, tjänlig i sammanhanget. Magister Nohrborg vet besked:
Människor tror inte på Jesus därför att han talar sanning (Jh 8:45).
Så är det ännu:
"För denskull avsky de att gå i kyrkan, och de vill helst aldrig komma dit utom möjligen någon gång för ett yttre skens skull. De äro så avoga mot sanningen, att de oupphörligt arbeta på att finna skäl och bevis emot den, och till den ändan läsa de alla smädeskrifter de komma över, för att befästas i sin otro." Kulturarvspratet är ett effektivt skäl mot tron, tänker jag.
Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: "Till vem riktar du din bön?"Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: "Den frågan är för personlig." Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!
Jimmie Åkesson tar ställning i sanningsfrågan också. Hans uppfattning om teologi är att man kan få stöd för lite vad man vill. "Sök och du ska finna, eller vad man brukar säga." Magister Nohrborg hade inte blivit överraskad. Här for många av Kyrkans insikter sin kos, också den om Skriftens klarhet, och hela reformationsverket sopas ut tillsammans med tanken både på Uppenbarelsen och Anden. Denne Åkesson från Blekinge leder ett parti som ställer upp i Svenska kyrkans val. Och han tänker sig ta över Svenska kyrkan. Anatäma sit. Kvar av allt blir en kulturarvsinstitution.
Det finns ett enda rimligt och alltmer angeläget krav: Ut med partierna ur kyrkovalet. Så värnas tron, vår allraheligaste kristna tron, mot "traditionen" och i valet mellan tro och tradition måste den som står för kristen tro välja - tron, den som hör ihop med Skriften och Traditionen, de levande tankarna. Det gäller att vara noga med versalerna.
Anders Wejryd var oppmålter också. Det är en fördomsfull Marie Starck som intervjuar. Hon går på allt. Man kunde om man inte blivit så deprimerad skrivit att Starck gör en svag insats. Inga påhak. Nu säger Anders vad han inte sa då, att han är tacksam att vi äntligen fick igenom frågan om samkönade äktenskap. Det var den frågan han före år 2009 på allt sätt ville undvika och därför jobbades det med partnerskapsvälsiignelse och inte äktenskap. Vi minns vad han glömt. Har ni glömt så gå till kyrkomötesprotokollen. Jag säger inte att karln ljuger. Men fel minns han och detta felaktiga minne visar sig vara det nu politiskt korrekta. Jag är lika lite förvånad över detta förhållande som magister Nohrborg skulle ha varit.
Den där avhandlingen i skrivbordslådan som blivit "den oavslutade" tror jag aldrig fanns där. Anders tenterade litteraturkurser men hade inte börjat skriva. Inte konstigt om han i stället då nu (fast utan brådska) skriver något annat, något som kräver mindre av inläsning av nyss publicerat material om Söderblom och missionssyner samt kräver grundforskning.
Marie Starck har en stark övertygelse. "Har man varit biskop i Växjö, med sina många kvinnoprästmotståndare, är man också van vid tungt motstånd." Många? Stiftet var, när Anders blev biskop, känt för sina många disputerade doktorer i teologiska ämnen. Flest av alla stift om man räknar bort fakulteterna, sa salig Hellström. Starcks bild är en nidbild av ett teologiskt alret stift, för så var det. Nu säger Wejryd: "Man får inte vara rädd för opposition. De som håller med säger oftast ingenting och backar inte upp förrän lång tid senare. Det går väl inte obemärkt förbi."
Riktigt vad som inte obemärkt går förbi är något svårt att förstå. Att de slätkammade inte backar upp Anders och att hans sätt att hantera den kontraktsprost han såg som oppositionell (han sparkades) och att detta oförblommerat förklarades med att stiftet skulle få veta var skåpet skulle stå?
I den minnenas värld där Anders nu dväljes är gudsbilen ljus. Missionsförbundare har det så ställt med Gud. Vackert så. Minnesbilderna bli därför ljusa - oavsett hur det var. Påfallande ofta tycks det dock i stiftet vara på det viset, att man mer minns biskoparna Lindegård och Hellström, berättar om dem, skrattar åt händelser och repliker. Pratas det alls om Wejryds tid? Jag vet inte vad denna omständighet säger, men något säger det.
Så fick vi en uppiggande deprimerad morgon. Göteryd väntar. Men är kyrkoherden verkligen behörig att lägga alla dessa dagar på sin ranghöga syssla? Kyrkoordningen ligger på nattygsbordet förstås. Kyrkoherdar lever så. Nästa Torsdagsdepression inträffar först om 14 dagar. Håll ut!
Jimmie Åkesson först. Han är en sån där som inte hinner gå i kyrkan så ofta, han liksom en majoritet av hans väljare.Vi känner till detta. "Hade bara gudstjänsttiden varit en annan eller gudstjänsten en annan dag, så..." Vi går inte på det. Det man verkligen vill, hinner man. Jag har aldrig sagt det, men repliken vore inte så dum: "Om du efter 30 besök under året i församlingskyrkan skulle få en gratis jordenrunt-resa med allt betalt, skulle du sitta i kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten för att inte missa platsen." Inte Jimmie, förstås. Men herr Omnes, en man i 40-årsåldern.
Som för alla i den där kategorin följer ett beklagande av icke-kyrkogångaren att han inte går oftare. Gärna går han dock i kyrkan när han blir kallad. Att kyrkklockans helga maningsljus kallar syndare till Gud, har dock gått honom förbi. Varför skulle han gå? Det är det gamla vanliga obotfärdighetsargumentet: "Kyrkan är en bra plats för en stressad person, och ofta sägs där både kloka och tänkvärda saker." Vem går på detta?
Märkligt nog la jag dagens tidning till vänster på skrivbordet. Där låg också Anders Nohrborgs postilla Den Fallna Människans Salighetsordning, band I. Jag slår upp sidan 399, tjänlig i sammanhanget. Magister Nohrborg vet besked:
Människor tror inte på Jesus därför att han talar sanning (Jh 8:45).
Så är det ännu:
"För denskull avsky de att gå i kyrkan, och de vill helst aldrig komma dit utom möjligen någon gång för ett yttre skens skull. De äro så avoga mot sanningen, att de oupphörligt arbeta på att finna skäl och bevis emot den, och till den ändan läsa de alla smädeskrifter de komma över, för att befästas i sin otro." Kulturarvspratet är ett effektivt skäl mot tron, tänker jag.
Jimmie ber varje dag. Det gör många men journalisten Pontus Håkansson ställer påhaksfrågan. Så visas journalistisk kompetens: "Till vem riktar du din bön?"Åkesson vill inte svara och det är ett verkligt informationsbärande svar: "Den frågan är för personlig." Verkligen? Själv ber jag till Fadern genom Sonen i Anden, skulle detta vara hemligt?. Gör inte alla kyrkokristna det? Ber Åkesson till exempel varje dag medarbetarna om kaffe och är detta hans bönelivs essens. Kaffebönan. Vi får inte veta. För personligt!
Jimmie Åkesson tar ställning i sanningsfrågan också. Hans uppfattning om teologi är att man kan få stöd för lite vad man vill. "Sök och du ska finna, eller vad man brukar säga." Magister Nohrborg hade inte blivit överraskad. Här for många av Kyrkans insikter sin kos, också den om Skriftens klarhet, och hela reformationsverket sopas ut tillsammans med tanken både på Uppenbarelsen och Anden. Denne Åkesson från Blekinge leder ett parti som ställer upp i Svenska kyrkans val. Och han tänker sig ta över Svenska kyrkan. Anatäma sit. Kvar av allt blir en kulturarvsinstitution.
Det finns ett enda rimligt och alltmer angeläget krav: Ut med partierna ur kyrkovalet. Så värnas tron, vår allraheligaste kristna tron, mot "traditionen" och i valet mellan tro och tradition måste den som står för kristen tro välja - tron, den som hör ihop med Skriften och Traditionen, de levande tankarna. Det gäller att vara noga med versalerna.
Anders Wejryd var oppmålter också. Det är en fördomsfull Marie Starck som intervjuar. Hon går på allt. Man kunde om man inte blivit så deprimerad skrivit att Starck gör en svag insats. Inga påhak. Nu säger Anders vad han inte sa då, att han är tacksam att vi äntligen fick igenom frågan om samkönade äktenskap. Det var den frågan han före år 2009 på allt sätt ville undvika och därför jobbades det med partnerskapsvälsiignelse och inte äktenskap. Vi minns vad han glömt. Har ni glömt så gå till kyrkomötesprotokollen. Jag säger inte att karln ljuger. Men fel minns han och detta felaktiga minne visar sig vara det nu politiskt korrekta. Jag är lika lite förvånad över detta förhållande som magister Nohrborg skulle ha varit.
Den där avhandlingen i skrivbordslådan som blivit "den oavslutade" tror jag aldrig fanns där. Anders tenterade litteraturkurser men hade inte börjat skriva. Inte konstigt om han i stället då nu (fast utan brådska) skriver något annat, något som kräver mindre av inläsning av nyss publicerat material om Söderblom och missionssyner samt kräver grundforskning.
Marie Starck har en stark övertygelse. "Har man varit biskop i Växjö, med sina många kvinnoprästmotståndare, är man också van vid tungt motstånd." Många? Stiftet var, när Anders blev biskop, känt för sina många disputerade doktorer i teologiska ämnen. Flest av alla stift om man räknar bort fakulteterna, sa salig Hellström. Starcks bild är en nidbild av ett teologiskt alret stift, för så var det. Nu säger Wejryd: "Man får inte vara rädd för opposition. De som håller med säger oftast ingenting och backar inte upp förrän lång tid senare. Det går väl inte obemärkt förbi."
Riktigt vad som inte obemärkt går förbi är något svårt att förstå. Att de slätkammade inte backar upp Anders och att hans sätt att hantera den kontraktsprost han såg som oppositionell (han sparkades) och att detta oförblommerat förklarades med att stiftet skulle få veta var skåpet skulle stå?
I den minnenas värld där Anders nu dväljes är gudsbilen ljus. Missionsförbundare har det så ställt med Gud. Vackert så. Minnesbilderna bli därför ljusa - oavsett hur det var. Påfallande ofta tycks det dock i stiftet vara på det viset, att man mer minns biskoparna Lindegård och Hellström, berättar om dem, skrattar åt händelser och repliker. Pratas det alls om Wejryds tid? Jag vet inte vad denna omständighet säger, men något säger det.
Så fick vi en uppiggande deprimerad morgon. Göteryd väntar. Men är kyrkoherden verkligen behörig att lägga alla dessa dagar på sin ranghöga syssla? Kyrkoordningen ligger på nattygsbordet förstås. Kyrkoherdar lever så. Nästa Torsdagsdepression inträffar först om 14 dagar. Håll ut!