Kaninen Zelma fick fyra ungar. I går på morgonen hade två dött och den tredje dog kl 10.51 i min famn. Jag sa Effata till den och kaninen lyssnade uppmärksamt, det såg jag för öronen spetsades, men det halp inte. Kaninen dog vid mitt skrivbord, för det var där jag satt med den döende i famnen. Jag skulle rätteligen skriva ett brev till en vän vars fru dött. Jag vet väl att livet är så här. Just därför går tankarna. Varför dog kaninen? "Ungdjursförlamning"kan vara en orsak. Men jag hade unnat kaninen ett gott kaninliv efter att Djurkompaniet i Växjö sålt hela kullen och glada barn fått någon att sköta om och tycka om.
I går funderade jag ett tag över frågan om kaninen vet mer om Gud än vi? Det tror jag inte av det enkla skälet att vi fått själva Uppenbarelsen. Men kaninen längtade efter den dag när hela skapelsen ska befrias och icke osannolikt är kaninen bättre på att längta efter den dagen än människor, till och med bättre än många kyrkokristna. Jag har läst Romarebrevet, som ni märker. (Rom 8) Jag fruktar att vår kulur lever utestängd från hoppet. Vi konsumerar i stället för att längta. Och jag tänker som den gamle kyrkoherden, som såg den nybyggda och fina prästgården som sonen med familj flyttat in i (det fanns prästsläkter, som några minns) och bekymrad sa: "Hur ska man kunna längta efter himlen när man har det så här fint?" Konsumismen och dess religionssystem kanske berövar oss en del av vår sanna mänsklighet?
En död kanin utlöser också frågorna om mitt eget liv. Jo, faktiskt mer om det än om min död. "När Gud skapade mig, skapade Han något fint och värdefullt", lärde vi konfirmanderna. Det skulle de kunna utantill och säga högt inför hela konfirmandgruppen och ibland vid konfirmationen också. Jag hoppas konfirmanderna minns detta också efter 10, 20, 30 och 40 år.
Nu är jag skapad till Guds avbild och till liket med Gud, imago et similtudo ni vet. Jag undrar bara när denna avbildlighet och denna likhet uppstod. Självfallet före min födelsedag. Men vad kan vetenskapen säga för att lösa denna min fråga? Standardsvaret numera är att om detta uttalar sig inte vetenskapen, kan inte uttala sig. Det är ett intressant svar, eftersom all västerländsk vetenskap uppstår ur tanken att allt hänger logiskt ihop och att just tanken på Guds systematik gjorde att vi överhuvudtaget fick vetenskap. Bara därför att tillvaron inte uppkommit slumpmässigt, gick det att beforska den. Och om människan var axiomet, att hon var just skapad till avbildlighet och likhet. När vetenskapen väljer bort detta perspektiv, kan den inte längre uttala sig om tillvarons totalitet. Jag nämner saken i förbigående på grund av en död kanin.
Alltså påstår jag att den enda rimliga hållningen är att tänka, att jag från allra första början är skapad just på detta sinnrika sätt och med en Guds avsikt. Den som påstår något annat, något från det grundläggande västerländska sättet att tänka avvikande, borde ha bevisbördan.
Vems är då privilegiet att avsluta livet för den som är skapad till Guds avbild och likhet? Ibland när jag tänker, inser jag inte bara att somligt är otänkbart, annat är faktiskt otänkt. Hur blev det så? Är det inte Kyrkans skyldighet att markera vad som är otänkt och försöka föra samtiden till ett möte med de stora tänkarna, de som tänkte djupare och mer sammanhängande?
Vad jag nu skrivit ska inte endast en död kanin få skulden eller äran för. Jag har laddat en del när jag tittat på tv och insett att jag kan underhållas till döds. I vart fall för min invärtes människa. Vad ska vi säga om allsång med vip-inbjudningar för de fina och falsk folklighet därtill? Men så mycket ska man kanske konstatera, att en död kanin förtar det glada humöret ett tag. Det gör också snabbinsatta timslånga nyhetsinslag med livesändning men utan besvärande mycken sakinformation eftersom nyhetsförmedlingen är snabbare än tillgången på nyheter. Det som rapporteras är dock inte terrordåd utan misstänkt sådant. Detta upprepas! Tro mig, om det ser ut som ett terrordåd kan man utgå från att det är det och inte piruettera.
Men är inte attacken i Barcelona hemsk? Jo. Och förutsägbar. Här är en ny normalitet.
I går funderade jag ett tag över frågan om kaninen vet mer om Gud än vi? Det tror jag inte av det enkla skälet att vi fått själva Uppenbarelsen. Men kaninen längtade efter den dag när hela skapelsen ska befrias och icke osannolikt är kaninen bättre på att längta efter den dagen än människor, till och med bättre än många kyrkokristna. Jag har läst Romarebrevet, som ni märker. (Rom 8) Jag fruktar att vår kulur lever utestängd från hoppet. Vi konsumerar i stället för att längta. Och jag tänker som den gamle kyrkoherden, som såg den nybyggda och fina prästgården som sonen med familj flyttat in i (det fanns prästsläkter, som några minns) och bekymrad sa: "Hur ska man kunna längta efter himlen när man har det så här fint?" Konsumismen och dess religionssystem kanske berövar oss en del av vår sanna mänsklighet?
En död kanin utlöser också frågorna om mitt eget liv. Jo, faktiskt mer om det än om min död. "När Gud skapade mig, skapade Han något fint och värdefullt", lärde vi konfirmanderna. Det skulle de kunna utantill och säga högt inför hela konfirmandgruppen och ibland vid konfirmationen också. Jag hoppas konfirmanderna minns detta också efter 10, 20, 30 och 40 år.
Nu är jag skapad till Guds avbild och till liket med Gud, imago et similtudo ni vet. Jag undrar bara när denna avbildlighet och denna likhet uppstod. Självfallet före min födelsedag. Men vad kan vetenskapen säga för att lösa denna min fråga? Standardsvaret numera är att om detta uttalar sig inte vetenskapen, kan inte uttala sig. Det är ett intressant svar, eftersom all västerländsk vetenskap uppstår ur tanken att allt hänger logiskt ihop och att just tanken på Guds systematik gjorde att vi överhuvudtaget fick vetenskap. Bara därför att tillvaron inte uppkommit slumpmässigt, gick det att beforska den. Och om människan var axiomet, att hon var just skapad till avbildlighet och likhet. När vetenskapen väljer bort detta perspektiv, kan den inte längre uttala sig om tillvarons totalitet. Jag nämner saken i förbigående på grund av en död kanin.
Alltså påstår jag att den enda rimliga hållningen är att tänka, att jag från allra första början är skapad just på detta sinnrika sätt och med en Guds avsikt. Den som påstår något annat, något från det grundläggande västerländska sättet att tänka avvikande, borde ha bevisbördan.
Vems är då privilegiet att avsluta livet för den som är skapad till Guds avbild och likhet? Ibland när jag tänker, inser jag inte bara att somligt är otänkbart, annat är faktiskt otänkt. Hur blev det så? Är det inte Kyrkans skyldighet att markera vad som är otänkt och försöka föra samtiden till ett möte med de stora tänkarna, de som tänkte djupare och mer sammanhängande?
Vad jag nu skrivit ska inte endast en död kanin få skulden eller äran för. Jag har laddat en del när jag tittat på tv och insett att jag kan underhållas till döds. I vart fall för min invärtes människa. Vad ska vi säga om allsång med vip-inbjudningar för de fina och falsk folklighet därtill? Men så mycket ska man kanske konstatera, att en död kanin förtar det glada humöret ett tag. Det gör också snabbinsatta timslånga nyhetsinslag med livesändning men utan besvärande mycken sakinformation eftersom nyhetsförmedlingen är snabbare än tillgången på nyheter. Det som rapporteras är dock inte terrordåd utan misstänkt sådant. Detta upprepas! Tro mig, om det ser ut som ett terrordåd kan man utgå från att det är det och inte piruettera.
Men är inte attacken i Barcelona hemsk? Jo. Och förutsägbar. Här är en ny normalitet.