I tider för biskopsval intensifieras det kyrkliga skvallret. Ni minns från Helanderaffären hur dåvarande biskopskandidaten Helge Ljungberg påstods att under högmässotid vid sin sommarstuga (på Ljusterö?) ha ramlat ner från ett äppleträd och brutit armen. Jag tar detaljerna ur minnet, det kan ha varit ett päronträd också. Böckerna har jag inte här. Kontentan av informationen gav den anonyme brevskrivaren till valmanskåren: "Så begå somliga sin gudstjänst på Herrens dag". (Fortfarande reservation för minnesfel i detaljerna). Ljungberg dementerade. Det var inte under högmässotid och det var ett plommonträd. Jag är mest ute för att ange nivån på inlägg vid biskopsval.
Från Göteborg är domprosten Burstrands inledning av intresse. Hon läste 2 Mos 18 men friserade. Svärfadern Jetro sa inte åt Mose att utse några män bland folket utan personer. Jag kan utan vidare förstå varför. Så bad domprosten och som hon ber, tror hon. Här var det Sofia och Anden som anropades och båda var kvinnliga. Så gestaltas något annat än kyrkokristendom. Det sker inte illivlligt, det tror jag inte. Det bara sker. Det ter sig liksom naturligt - och det egentliga problemet är kanske att det är just detta.
Erik Johansson har jag inte hört något illasinnat skvaller om. Om jag ska ägna mig åt matematik, det ämne jag är sämst i, har han inga möjligheter att bli vald. Blir han vald, blir han ännu en EFS-biskop men inte riktigt av Gulbrandzéns, Hagbergs och Nordins sort. Erik har ett högre mått av integritet. Och detta är inte alls något skvaller utan direkta sakupplysningar, för Erik räknar jag till mina vänner. Vi är, som det heter, nomineringsgruppskamrater. Men ett biskopsval är inte ett partival utan en process där de som anförtrotts med rösträtt ska försöka urskilja en kallelse från Gud. Detta är en aspekt som kommer alltmer i skymundan, nästan lika mycket i skymundan som att biskopsämbetet är ett ämbete fyllt av vedermöda och en syssla som dagligdags dränerar kraft. Tänk er att ha en syssla där ingenting någonsin blir färdigt och ingenting egentligen går att kontrollera. På natten kan biskopen vakna och fundera över en lång och mörk framtid, som biskopen i ringa utsträckning kan forma. Präster, diakoner, arbetslag, förtroendevalda, journalister och så en del annat folk, nog kan denna uppsättning människor fylla vilken biskop som helst med fasa. En statsminister också. Läs Erlanders dagböcker, hela räckan!
Så valets första namn, Susanne Rappmann. Väljs hon, säger ryktesspridarna, blir detta den direkta konsekvensen av Eckerdalepoken. Bengt Inghammar, fortfarande de illvilliga, hanterade Rappman illa och Lars Eckerdal ordnade en kontraktsadjunktur åt Susanne och på denna tjänst fick hon skriva avhandling. Betald doktorandtid. Sådant gör andra doktorer avundsjuka, alla de som på betydligt sämre villkor fått knåpa ihop sina avhandlingar. Nu vill jag försvara Inghammar, ÖKA. Inte kan väl han ha haft problem med en kvinnlig präst? Jag tror snarare att det är illvilligt förtal inte minst med tanke på Inghammars stora insatser för att stå för det evangeliska i Göteborg, till skillnad från majoriteten av präster. Men då fattar jag egentligen inte varför Lars Eckerdal skulle ordna den där kontraktsadjunkturen och än mindre varför det blir hysch-hysch så fort den saken kommer på tal. En kynolog skulle kunna kallas in för att berätta om hundkyrkogårdar... Inghammar talade för Hillert vid nomineringsvalet, inte för Rappmann som arbetat under honom (det heter så). Han var eftertänksam. Hillert, alltså. Och när det gäller att somliga får gräddfil till avhandling var det så för Modéus II också. Ingen ska missunnsamt och illvilligt se på att tillvaron är god för somliga. Men de illvillga diskuterar återkommande förhållandet. Än mer när det ska tystas ner.
Stämmer det att stiftsstyrelsen i Luleå ställt upp ett startfält med biskopskandidater åt väljarna? Återkommer Hillert där? Eva-Lotta Grantén och Anders Göranzon finns med men också något lokalt inslag. Jag är inte så välinformerad märker jag, men det behöver jag av flera olika skäl inte vara. Främst detta att stiftsstyrelsen nog tar sitt ansvar. Och vad som sker genom beslut i domkapitlet har inte så mycket bäring på det faktiska kyrkolivet i stiftets församlingar. De på tillräckligt långt avstånd till stiftsstaden gör som de vill ändå. Så biskopsval i Luleå stift påverkar stiftet mer måttligt...
Vad säger de illvilliga? Förfallet fortgår efter plan. Den som ska få halsen avskuren, får halsen avskuren och den som ska i fängelse, hamnar i fängelse. Det finns en trygghet i detta.
Om någon läste Östra Småland och insåg att jag hade fel på samtliga punkter; jag skrev ett svar.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/respekt-kommunism-stasi-och-vasakyrkan/
Från Göteborg är domprosten Burstrands inledning av intresse. Hon läste 2 Mos 18 men friserade. Svärfadern Jetro sa inte åt Mose att utse några män bland folket utan personer. Jag kan utan vidare förstå varför. Så bad domprosten och som hon ber, tror hon. Här var det Sofia och Anden som anropades och båda var kvinnliga. Så gestaltas något annat än kyrkokristendom. Det sker inte illivlligt, det tror jag inte. Det bara sker. Det ter sig liksom naturligt - och det egentliga problemet är kanske att det är just detta.
Erik Johansson har jag inte hört något illasinnat skvaller om. Om jag ska ägna mig åt matematik, det ämne jag är sämst i, har han inga möjligheter att bli vald. Blir han vald, blir han ännu en EFS-biskop men inte riktigt av Gulbrandzéns, Hagbergs och Nordins sort. Erik har ett högre mått av integritet. Och detta är inte alls något skvaller utan direkta sakupplysningar, för Erik räknar jag till mina vänner. Vi är, som det heter, nomineringsgruppskamrater. Men ett biskopsval är inte ett partival utan en process där de som anförtrotts med rösträtt ska försöka urskilja en kallelse från Gud. Detta är en aspekt som kommer alltmer i skymundan, nästan lika mycket i skymundan som att biskopsämbetet är ett ämbete fyllt av vedermöda och en syssla som dagligdags dränerar kraft. Tänk er att ha en syssla där ingenting någonsin blir färdigt och ingenting egentligen går att kontrollera. På natten kan biskopen vakna och fundera över en lång och mörk framtid, som biskopen i ringa utsträckning kan forma. Präster, diakoner, arbetslag, förtroendevalda, journalister och så en del annat folk, nog kan denna uppsättning människor fylla vilken biskop som helst med fasa. En statsminister också. Läs Erlanders dagböcker, hela räckan!
Så valets första namn, Susanne Rappmann. Väljs hon, säger ryktesspridarna, blir detta den direkta konsekvensen av Eckerdalepoken. Bengt Inghammar, fortfarande de illvilliga, hanterade Rappman illa och Lars Eckerdal ordnade en kontraktsadjunktur åt Susanne och på denna tjänst fick hon skriva avhandling. Betald doktorandtid. Sådant gör andra doktorer avundsjuka, alla de som på betydligt sämre villkor fått knåpa ihop sina avhandlingar. Nu vill jag försvara Inghammar, ÖKA. Inte kan väl han ha haft problem med en kvinnlig präst? Jag tror snarare att det är illvilligt förtal inte minst med tanke på Inghammars stora insatser för att stå för det evangeliska i Göteborg, till skillnad från majoriteten av präster. Men då fattar jag egentligen inte varför Lars Eckerdal skulle ordna den där kontraktsadjunkturen och än mindre varför det blir hysch-hysch så fort den saken kommer på tal. En kynolog skulle kunna kallas in för att berätta om hundkyrkogårdar... Inghammar talade för Hillert vid nomineringsvalet, inte för Rappmann som arbetat under honom (det heter så). Han var eftertänksam. Hillert, alltså. Och när det gäller att somliga får gräddfil till avhandling var det så för Modéus II också. Ingen ska missunnsamt och illvilligt se på att tillvaron är god för somliga. Men de illvillga diskuterar återkommande förhållandet. Än mer när det ska tystas ner.
Stämmer det att stiftsstyrelsen i Luleå ställt upp ett startfält med biskopskandidater åt väljarna? Återkommer Hillert där? Eva-Lotta Grantén och Anders Göranzon finns med men också något lokalt inslag. Jag är inte så välinformerad märker jag, men det behöver jag av flera olika skäl inte vara. Främst detta att stiftsstyrelsen nog tar sitt ansvar. Och vad som sker genom beslut i domkapitlet har inte så mycket bäring på det faktiska kyrkolivet i stiftets församlingar. De på tillräckligt långt avstånd till stiftsstaden gör som de vill ändå. Så biskopsval i Luleå stift påverkar stiftet mer måttligt...
Vad säger de illvilliga? Förfallet fortgår efter plan. Den som ska få halsen avskuren, får halsen avskuren och den som ska i fängelse, hamnar i fängelse. Det finns en trygghet i detta.
Om någon läste Östra Småland och insåg att jag hade fel på samtliga punkter; jag skrev ett svar.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/respekt-kommunism-stasi-och-vasakyrkan/