Carl Henrik Martling var den bästa biskop Svenska kyrkan aldrig haft. Han kom på biskopsförslag, vann i Göteborg men utnämnd blev han inte. I Svenska kyrkan ska nog detta för en man i hans generation som en kvalitetsstämpel. Överhovpredikant blev han. Det bev så besvärligt för somliga att hantera, att det fortsättningsvis bara skulle kunna vara biskopar som skulle kunna utnämnas till detta. Sådant små aktioner när kyrkoordningen skulle totas ihop kunde bara få underhållningsvärde för en sådan som mig.
I memoarerna, Biskops vederlike (Gaudete) finns livsberättelsen. Hos många finns de personliga berättelserna om Carl Henrik. Han var huvudet högre än allt folket och visste att hantera sig storlek som ett socialt kapital. Det är inte för inte som dansbandsmusiken är stor i Värmland för i det landskapet sätter man värde på det charmerande utan att man för den sakens skull behöver bli dansbandscharmör. Alla charmades inte. Somliga hade svårt för att möta en kunnig teolog, som inte omfattade samtidsdogmerna. Jag såg det i dåvarande kyrkostyrelsen, när Carl Henrik med möda (tydlig för sos som kände honom) måste dölja sina reaktioner inför kyrkopolitiskt betingad stupiditet.
Jag efterträdde Carl Henrik i aKF:s styrelse. När årsmötet var över, räckte han fram sin hand med orden "Släktenas rad räcka varandra handen". Det var på sin tid en läsepsalm i psalmboken. I andra sammanhang satt vi tillsammans i styrelser eller råd. Det tyckte jag var hedrande. För mig.
Ska man se den välkammade Carl Henrik får man väl ta fram ett foto, kolla memoarerna. Ska man se den inte så välkammade unge och högkyrklige teologen, då tar man fram Svensk Pastoraltidskrift och försöker tränga in i eleganta florettstötar mot det uppblåsta etablissemang som häckade i Diakonistyrelsens ledning. Carl Strandberg och Carl Henrik byggde upp en ledarsida som rymde det ironiska som effektivt och hatat vapen.
Carl Henriks betydelse som pedagog i det kyrkliga hör till det som format många. Kyrkvärdsutbildningen fick instrument tack vare honom. Tjänst i heligt rum ska komma i ny upplaga. Det säger en del om en persons betydelse.
Carl Henrik dog efter några dagar då han blivit sämre i går kl 18. Vespertid. Då förväntas jag skriva något fromt för präster ska alltid klistra på någon fromsinthet. Jag är inte riktigt sådan. Jag nöjer mig med det enkla R.I.P. Det är det bästa jag kan önska en kär vän och, inser jag, välgörare.
I memoarerna, Biskops vederlike (Gaudete) finns livsberättelsen. Hos många finns de personliga berättelserna om Carl Henrik. Han var huvudet högre än allt folket och visste att hantera sig storlek som ett socialt kapital. Det är inte för inte som dansbandsmusiken är stor i Värmland för i det landskapet sätter man värde på det charmerande utan att man för den sakens skull behöver bli dansbandscharmör. Alla charmades inte. Somliga hade svårt för att möta en kunnig teolog, som inte omfattade samtidsdogmerna. Jag såg det i dåvarande kyrkostyrelsen, när Carl Henrik med möda (tydlig för sos som kände honom) måste dölja sina reaktioner inför kyrkopolitiskt betingad stupiditet.
Jag efterträdde Carl Henrik i aKF:s styrelse. När årsmötet var över, räckte han fram sin hand med orden "Släktenas rad räcka varandra handen". Det var på sin tid en läsepsalm i psalmboken. I andra sammanhang satt vi tillsammans i styrelser eller råd. Det tyckte jag var hedrande. För mig.
Ska man se den välkammade Carl Henrik får man väl ta fram ett foto, kolla memoarerna. Ska man se den inte så välkammade unge och högkyrklige teologen, då tar man fram Svensk Pastoraltidskrift och försöker tränga in i eleganta florettstötar mot det uppblåsta etablissemang som häckade i Diakonistyrelsens ledning. Carl Strandberg och Carl Henrik byggde upp en ledarsida som rymde det ironiska som effektivt och hatat vapen.
Carl Henriks betydelse som pedagog i det kyrkliga hör till det som format många. Kyrkvärdsutbildningen fick instrument tack vare honom. Tjänst i heligt rum ska komma i ny upplaga. Det säger en del om en persons betydelse.
Carl Henrik dog efter några dagar då han blivit sämre i går kl 18. Vespertid. Då förväntas jag skriva något fromt för präster ska alltid klistra på någon fromsinthet. Jag är inte riktigt sådan. Jag nöjer mig med det enkla R.I.P. Det är det bästa jag kan önska en kär vän och, inser jag, välgörare.