I Östra Småland begick sig Modéus II och hävdade att döden är på väg att bli industrialiserad. Intresset väcktes. Polemiken gällde att döden var på väg att bli en privatsak. Nåja, noga taget är völ döden närmast en personlig sak och priat i den meningen att den berövat allmänheten tillträde till min död. Om jag inte dör i en olycka, för då är allmänheten framme och fotograferar mig med mobilkamera och gör mig publik.
Modéus II är lite exalterad över att det inte behövs någon begravningsakt. Det kan bli en direktare. Det är han direkt och utan omsvep emot. "Han tänker väl på jobbet", som det sades. Modéus II tänker att en direktare inte blir människovärdig. Människovärdet hänger på en ceremoni? Skit samma om den är kyrklig eller borgerlig, ceremoni ska det vara. Verkligen?
Att det gärna kan vara en kristen begravning av den som är döpt, fattar jag. Och den etablerade praxis som möter i Gamla testamentet att det är en plikt att begrava de döda, omfattar jag med viss vördnad. Jag tror Modéus II har rätt. Begravningsseder säger något om samhället. Men i ett samhälle där ensamheten är utbredd och anonymiteten likaså - vad är det för fel på att begravas som man har levat och dött?
Modéus II vänder perspektivet. Den begynnande industrialiseringen av döden (om det nu är just industrialisering och inte primitivisering vi ser) "kan leda till att vi börjar avhumanisera livet". Men det är väl galet? Det är omständigheter i livet som ger riter kring döden, inte det Modéus II tror. Han menar att det är ett ansvar för oss alla som bär detta samhälle att se till att också den som saknar anhöriga eller arbetskamrater ilivet ska få ett värdigt avsked. Kyrkomedlemmar ska självklart få en värdig begravningsgudstjänst även om de inte har några anhöriga. Värdig begravningsgudstjänst är "med vaktmästare som smyckar kyrkan, kantor som spelar solomusik och präst som håller griftetal". Medge att det alltid (nåja, oftast) är intressant att få en inblick i en biskops tankevärld.
Nu menar Modéus II att döden "återigen" måste bli en del av livet. Så långt som att plädera för hemslakt inför jul går han dock inte. Men han pläderar för övergångsriten. "Oavsett hur eller vad man tror på markerar begravningen övergången till en ny fas för den avlidne men också för de efterlevande." Nåja, om det nu var någon utan anhöriga i livet? Och oavsett tro? Kan inte Modéus tänka och respektera en uppfattning som säger "skit samma" då någon är död?
Så kommer vi till de avslutande biskopsorden, de som ska ge oss hopp för döden är inte slutet på något utan en början. Så säger väl inte Kyrkan. Döden är ett slut på den tid när jag kunde fatta vad det hela gick ut på och en tid när Gud dagligdags sökte mig för att få mig att begripa. Är det, biskopen, inte kört sedan? Eller tror Modéus II på omvändelse efter döden och kanske på en apokatastatis? Man vill gärna veta. Men slutorden? Ni ska få dem. Modéus II skrev en debattartikel som lycktar sålunda:
"I världens mest indivividualiserade och sekulariserade land måste döden åter bli en del av livet. Vi behöver påinnas om att alla människor, oavsett hur deras liv har levts, är värda ett offentligt avsked efter döden. Begravningsriten visar på alla människors lika värde. Riten ger stöd genom sorgen. Riten bär genom livet."
Nu vill jag inte uppfattas som en felfinnanade gubbjäkel utan som en man som skriver piggt, käckt och muntert på bloggen. Ni får referensen till Modei II aktstycke.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/doden-ar-pa-vag-att-bli-industrialiserad/
Får jag bara fråga. Vad sa Modéus II om Jesus? Sa han att det finns en som har dödat döden och vill dra in mig i livet eller var det detta han glömde att säga? Alldeles bortsett från att jag kanske inte riktigt fattar på vilket sätt döden blir industrialiserad om jag utan vidare bara blir nedgrävd, närmast hantverksmässigt?
Hur fredagskvällen var? Tackar som frågar. Det blev inte tacos men nog undrar mer än en kyrkoherde på landet hur man tänker med sina tweets från Svenska kyrkan. "Osmakligt", menade kyrkoherden. Han avsåg inte tacos.
https://twitter.com/svenskakyrkan/status/923927277557055493
Själv gjorde jag rotmos. Det blev rotmos med fläsklägg i torsdags redan (så nära obducenten och allmänläkaren man kan komma på en meny) och så fläskkorv i går. Detta var min favoriträtt när jag fyllde 10 och jag gillar den fortfarande. Man kan komplettera med öl och brännvin. Det fick jag inte göra när jag var 10 år. Ni tycker att jag ägnar mig åt skörlevnad? Nja, i en mening ja. I en annan nej. I valet mellan "vin, kvinnor och sång" eller "saft, systrar och Sions toner", vet jag vad jag föredrar. Bäst att leva tills man dör, med andra ord, och så leva över fienden döden. På pin kiv. Eller i glädje över vad Jesus gjort för mig. På ett sätt är det samma sak. Den siste fienden som förintas är döden. Det skrev inte Modéus II. Han skrev att döden är på väg att bli - industrialiserad! Denna insikt har han nog skickat till tidningarna i stiftet så den kan läsas i fler blad efterhand, allmogen till uppbyggelse. Det där om fienden döden som förintas skrev aposteln Paulus. 1 Kor 15.
Modéus II är lite exalterad över att det inte behövs någon begravningsakt. Det kan bli en direktare. Det är han direkt och utan omsvep emot. "Han tänker väl på jobbet", som det sades. Modéus II tänker att en direktare inte blir människovärdig. Människovärdet hänger på en ceremoni? Skit samma om den är kyrklig eller borgerlig, ceremoni ska det vara. Verkligen?
Att det gärna kan vara en kristen begravning av den som är döpt, fattar jag. Och den etablerade praxis som möter i Gamla testamentet att det är en plikt att begrava de döda, omfattar jag med viss vördnad. Jag tror Modéus II har rätt. Begravningsseder säger något om samhället. Men i ett samhälle där ensamheten är utbredd och anonymiteten likaså - vad är det för fel på att begravas som man har levat och dött?
Modéus II vänder perspektivet. Den begynnande industrialiseringen av döden (om det nu är just industrialisering och inte primitivisering vi ser) "kan leda till att vi börjar avhumanisera livet". Men det är väl galet? Det är omständigheter i livet som ger riter kring döden, inte det Modéus II tror. Han menar att det är ett ansvar för oss alla som bär detta samhälle att se till att också den som saknar anhöriga eller arbetskamrater ilivet ska få ett värdigt avsked. Kyrkomedlemmar ska självklart få en värdig begravningsgudstjänst även om de inte har några anhöriga. Värdig begravningsgudstjänst är "med vaktmästare som smyckar kyrkan, kantor som spelar solomusik och präst som håller griftetal". Medge att det alltid (nåja, oftast) är intressant att få en inblick i en biskops tankevärld.
Nu menar Modéus II att döden "återigen" måste bli en del av livet. Så långt som att plädera för hemslakt inför jul går han dock inte. Men han pläderar för övergångsriten. "Oavsett hur eller vad man tror på markerar begravningen övergången till en ny fas för den avlidne men också för de efterlevande." Nåja, om det nu var någon utan anhöriga i livet? Och oavsett tro? Kan inte Modéus tänka och respektera en uppfattning som säger "skit samma" då någon är död?
Så kommer vi till de avslutande biskopsorden, de som ska ge oss hopp för döden är inte slutet på något utan en början. Så säger väl inte Kyrkan. Döden är ett slut på den tid när jag kunde fatta vad det hela gick ut på och en tid när Gud dagligdags sökte mig för att få mig att begripa. Är det, biskopen, inte kört sedan? Eller tror Modéus II på omvändelse efter döden och kanske på en apokatastatis? Man vill gärna veta. Men slutorden? Ni ska få dem. Modéus II skrev en debattartikel som lycktar sålunda:
"I världens mest indivividualiserade och sekulariserade land måste döden åter bli en del av livet. Vi behöver påinnas om att alla människor, oavsett hur deras liv har levts, är värda ett offentligt avsked efter döden. Begravningsriten visar på alla människors lika värde. Riten ger stöd genom sorgen. Riten bär genom livet."
Nu vill jag inte uppfattas som en felfinnanade gubbjäkel utan som en man som skriver piggt, käckt och muntert på bloggen. Ni får referensen till Modei II aktstycke.
http://www.ostrasmaland.se/insandare/doden-ar-pa-vag-att-bli-industrialiserad/
Får jag bara fråga. Vad sa Modéus II om Jesus? Sa han att det finns en som har dödat döden och vill dra in mig i livet eller var det detta han glömde att säga? Alldeles bortsett från att jag kanske inte riktigt fattar på vilket sätt döden blir industrialiserad om jag utan vidare bara blir nedgrävd, närmast hantverksmässigt?
Hur fredagskvällen var? Tackar som frågar. Det blev inte tacos men nog undrar mer än en kyrkoherde på landet hur man tänker med sina tweets från Svenska kyrkan. "Osmakligt", menade kyrkoherden. Han avsåg inte tacos.
https://twitter.com/svenskakyrkan/status/923927277557055493
Själv gjorde jag rotmos. Det blev rotmos med fläsklägg i torsdags redan (så nära obducenten och allmänläkaren man kan komma på en meny) och så fläskkorv i går. Detta var min favoriträtt när jag fyllde 10 och jag gillar den fortfarande. Man kan komplettera med öl och brännvin. Det fick jag inte göra när jag var 10 år. Ni tycker att jag ägnar mig åt skörlevnad? Nja, i en mening ja. I en annan nej. I valet mellan "vin, kvinnor och sång" eller "saft, systrar och Sions toner", vet jag vad jag föredrar. Bäst att leva tills man dör, med andra ord, och så leva över fienden döden. På pin kiv. Eller i glädje över vad Jesus gjort för mig. På ett sätt är det samma sak. Den siste fienden som förintas är döden. Det skrev inte Modéus II. Han skrev att döden är på väg att bli - industrialiserad! Denna insikt har han nog skickat till tidningarna i stiftet så den kan läsas i fler blad efterhand, allmogen till uppbyggelse. Det där om fienden döden som förintas skrev aposteln Paulus. 1 Kor 15.