Först ska han till Lund och uppträda förbindligt. Alla små dispyter bakom kulisserna skulle döljas men det var uppenbart att de romerska katolikerna inte ville missa ett gyllene tillfälle som detta när Frasse var i stan för att samla ihop skarorna. Så skedde. Att fokus flyttades från det ekumeniska till det romersk-katolska var uppenbart. Ska man likväl inte glädja sig med de glada?
De mer teologsikt anlagda fann under det gångna jubileumsåret att egentligen alla teologiska kontroverspunkter hölls undan. Enheten gällde social och politiskt ansvar i världen. Det är alls inte oviktigt. Men hur ska den fortsatta dialogen hanteras och vad med att all lutherdom inte är riktigt densamma? I Sverige ska det då och då påpekas, tydligen med ogillande, att Svenska kyrkan inte i sitt fina namn bär Luthers. Det skulle Luther gillat. Bara sektmakare lägger ett namn till sin identitet och de stinkande Mavesack som Luther är ska ingen åberopa. Kristus gäller och räcker. Kyrkans är Hans. Jag kan inte förstå att Söderblom hade rätt. Svenska kyrkans anspråk på Söderbloms tid var evangelisk katolicitet. Det är ett arv att förvalta och föra vidare.
Detta tycker inte alla. I Kristus Konungens katolska församling i Göteborg firades mässan den 1 nov "som gottgörelse för den kyrkoplittring reformationen ledde till". Men hallå! Är inte ansvaret för att det blev som det blev i första hand Leo X:s. Professor Luther skötte bara jobbet när han skrev ner disputationsteser. Det är gottgörelse för "allt ont som följde därpå - som hädelser mot sakramenten, vanvördandet av helgonen och deras reliker, upplösningen av klostren och universitet." Här finns väl en del att diskutera. Hur är det med det sönderfallande feodala samhället och framväxt av både nationalstat, furstemakt och kapitalism?
"I det andliga och kulturella tomrum som därefter följde, for såväl den enskilda troende som vårt land illa." Men ute i socknarna fortsatte ett kristet liv om än med mindre för ögat och näsan och mer för örat och i begränsad mening intellektet.
"Med omsorg om alla kristna, och i botfärdighet, uppoffrar vi denna mässa för att dessa så må läkas och en synlig enhet bli möjlig." Nå, lite intressant är det väl ändå i denna ekumenikens tid att just detta sät att se på mässan lockar alla gammalkyrkliga i Göteborg till motsägelse. Och jag kan inte finna annat än att motsägelsen har en del goda skäl för sig. Vad säger Frasse själv? Riktigt som de göteborgska katolikerna tänker kanske inte påven?
Och då flyttar jag fokus till fader Thomas Weinandy, som jag tycker om. Han fick avgå. Han skrev brev till Frasse för att berätta om problem av läromässigt slag som han och folk han talade med hade. Han publicerade brevet så att de som talat med honom skulle veta att han gjort vad han sagt eller lovat atta göra. Då small det. Han fick gå som generalsekretrerare för USCCB sekretariat för trosfrågor. Fader Weinandy närde hoppet att genom att ta fram det problematiska (mörka) skulle Kyrkan ödmjukt förstå vad som behövde göras för att hon ska växa till i helighet. Jag tror ni har läst om denna slags egentligen naiva förhoppningar tidigare.
Fader Weinandy är en aktad teolog, det betygas. Okomplicerad och allvarlig är han en man som älskar Herren och Hans Kyrka. Han var liksom mån om Sanningens ande och uppfattade att Herren Jesus ville att han inte skulle tiga utan skriva brevet till Frasse. Det är något troskyldigt över hela hållningen: "In recognizing this darkness, the Church will humbly need to renew itself, and so continue to grow in holiness." Reformatorer brukar tänka så och kyrkosystem brukar inte förstå dem, har jag förstått.
Tänk om fader Weinandy faktiskt alldeles riktigt uppfattade vad Jesus ville att han skulle skriva och menade, att detta kunde gott det troende folket och inte bara Frasse (eller hans kansli) få läsa och fundera över. Hur tänker Jesus nu då? Och vad ska en romersk katolik säga? "Det verkar som om ett reformationens spöke går genom världen?" Vems fel är i så fall det?
Till allt annat kommer att fader Weinandy skrev till jesuiten Frasse den 31 juli, Ignatius av Loyolas dag. Det tycker en evangelisk katolik är påpassligt. Fyndigt rentav. Fader Weinandys sista mening i brevet kan gärna citeras:
"May the Holy Spirit lead you to the light of truth and the life of love so that you can dispel the darkness thar now hides the beauty of Jesus' Church."
Nog är detta en vacker och viktig hälsning inte bara till en påve.
Men hur kul har Frasse det egentligen, när det är så svårt att hantera kritik att kritikern måste väck?
De mer teologsikt anlagda fann under det gångna jubileumsåret att egentligen alla teologiska kontroverspunkter hölls undan. Enheten gällde social och politiskt ansvar i världen. Det är alls inte oviktigt. Men hur ska den fortsatta dialogen hanteras och vad med att all lutherdom inte är riktigt densamma? I Sverige ska det då och då påpekas, tydligen med ogillande, att Svenska kyrkan inte i sitt fina namn bär Luthers. Det skulle Luther gillat. Bara sektmakare lägger ett namn till sin identitet och de stinkande Mavesack som Luther är ska ingen åberopa. Kristus gäller och räcker. Kyrkans är Hans. Jag kan inte förstå att Söderblom hade rätt. Svenska kyrkans anspråk på Söderbloms tid var evangelisk katolicitet. Det är ett arv att förvalta och föra vidare.
Detta tycker inte alla. I Kristus Konungens katolska församling i Göteborg firades mässan den 1 nov "som gottgörelse för den kyrkoplittring reformationen ledde till". Men hallå! Är inte ansvaret för att det blev som det blev i första hand Leo X:s. Professor Luther skötte bara jobbet när han skrev ner disputationsteser. Det är gottgörelse för "allt ont som följde därpå - som hädelser mot sakramenten, vanvördandet av helgonen och deras reliker, upplösningen av klostren och universitet." Här finns väl en del att diskutera. Hur är det med det sönderfallande feodala samhället och framväxt av både nationalstat, furstemakt och kapitalism?
"I det andliga och kulturella tomrum som därefter följde, for såväl den enskilda troende som vårt land illa." Men ute i socknarna fortsatte ett kristet liv om än med mindre för ögat och näsan och mer för örat och i begränsad mening intellektet.
"Med omsorg om alla kristna, och i botfärdighet, uppoffrar vi denna mässa för att dessa så må läkas och en synlig enhet bli möjlig." Nå, lite intressant är det väl ändå i denna ekumenikens tid att just detta sät att se på mässan lockar alla gammalkyrkliga i Göteborg till motsägelse. Och jag kan inte finna annat än att motsägelsen har en del goda skäl för sig. Vad säger Frasse själv? Riktigt som de göteborgska katolikerna tänker kanske inte påven?
Och då flyttar jag fokus till fader Thomas Weinandy, som jag tycker om. Han fick avgå. Han skrev brev till Frasse för att berätta om problem av läromässigt slag som han och folk han talade med hade. Han publicerade brevet så att de som talat med honom skulle veta att han gjort vad han sagt eller lovat atta göra. Då small det. Han fick gå som generalsekretrerare för USCCB sekretariat för trosfrågor. Fader Weinandy närde hoppet att genom att ta fram det problematiska (mörka) skulle Kyrkan ödmjukt förstå vad som behövde göras för att hon ska växa till i helighet. Jag tror ni har läst om denna slags egentligen naiva förhoppningar tidigare.
Fader Weinandy är en aktad teolog, det betygas. Okomplicerad och allvarlig är han en man som älskar Herren och Hans Kyrka. Han var liksom mån om Sanningens ande och uppfattade att Herren Jesus ville att han inte skulle tiga utan skriva brevet till Frasse. Det är något troskyldigt över hela hållningen: "In recognizing this darkness, the Church will humbly need to renew itself, and so continue to grow in holiness." Reformatorer brukar tänka så och kyrkosystem brukar inte förstå dem, har jag förstått.
Tänk om fader Weinandy faktiskt alldeles riktigt uppfattade vad Jesus ville att han skulle skriva och menade, att detta kunde gott det troende folket och inte bara Frasse (eller hans kansli) få läsa och fundera över. Hur tänker Jesus nu då? Och vad ska en romersk katolik säga? "Det verkar som om ett reformationens spöke går genom världen?" Vems fel är i så fall det?
Till allt annat kommer att fader Weinandy skrev till jesuiten Frasse den 31 juli, Ignatius av Loyolas dag. Det tycker en evangelisk katolik är påpassligt. Fyndigt rentav. Fader Weinandys sista mening i brevet kan gärna citeras:
"May the Holy Spirit lead you to the light of truth and the life of love so that you can dispel the darkness thar now hides the beauty of Jesus' Church."
Nog är detta en vacker och viktig hälsning inte bara till en påve.
Men hur kul har Frasse det egentligen, när det är så svårt att hantera kritik att kritikern måste väck?