Jag kollade i sakristian i Vittaryd innan minnesgudstjänsten. Där fanns Dagboken med kyrkoalmanacka 2016-2017. En vän hade manat mig läsa. Somligt som skrevs i anledning av Alla helgons dag fick mig att haja till.
Helgondyrkan var en av de saker som fick Luther att vända sin kyrka ryggen, hette det. Var det inte egentligen tvärtom. Påven vände Luther ryggen, för det är rimligtvis vad en bannlysning innebär. Skulle vi fråga dr Luther själv, torde han säga att han närmast inte vände ryggen till utan stack in hela huvudet i ett getingbo. Mer än han först fattade. Somliga akademiker är sådana. De tror att alla sammanhang är som tillvaron i ett seminarierum, där man vrider och vänder på frågeställningarna innan postseminariet vidtar. De fattar inte politiska sammanhang och förstår sig inte på sin roll vid domstolsförhandlingar, när de inkallats som expertvittnen. Då utbryter stor oreda under himmelen som de minnesgoda vet. I varje fall de i Uppsala. Och de i Wittenberg, förstås. Men maktapparater är känsliga tingestar. De fattar när kritik kan bli farlig och de fattar snabbare än kritikerna själva. Det är en del av maktapparatens väsen att fungera så. Luther vände inte sin kyrka ryggen. Inför förhållanden i kyrkosystemet ställde han upp teser för att pröva hur långt täcket räcker. Det var hans jobb som professor.
Att relikutställningar var inkomstbringande vet vi. Det betyder väl inte att vi rakt av är emot reliker? De flesta av oss håller oss med sådana om än inte heliga. Dyrbara minnen. Den där vasen fick jag av den och den eller där är nallen jag fick som barn och den har jag sparat. Några har kvar sina först skor. Gamla bilar väcker minnen och somliga har stora samlingar av reliker kring bilar just. Reliker är en del av vårt mänskliga minne, antar jag. Det får det vara. Bara alla våra reliker inte fördunklar frälsningen. Det är då det blir farligt. Styrkan i de heliga relikerna är förstås att de uttrycker det stora sammanhanget. Gud blev människan och tog sin boning ibland oss, inte som en luftig idé utan som erfaren verklighet. Detsamma gäller lärjungar tiderna igenom. Om heliga minnen uttrycks genom reliker är ingen skada skedd.
"Tänk om Martin Luther fått uppleva den kyrka som blev till genom reformationen och de kyrkor som ständigt omformas." Hon skriver så, Eva Brunne. Vi vet svaret. Luther hade gått till storms. Inte bara mot de kyrkor som bär hans namn (bara sekterna har sådana namn, menade Luther, Kyrkan är Kristi Kyrka och därmed nog). Han hade granskat förkunnelse och liturgier. Han hade sagt att den Helige Ande intetillåter somligt i kyrkosystemen. Han hade protesterat mot att herr Omnes ska besluta i frågor om tron. Han hade ställt frågor om bibelbruket och jagat alla dem som inte tydligt bekänner att nattvardens bröd är Kristus själv och Bibeln Guds Ord. Han hade förstås påpekat att reformation alls inte är det samma som att en kyrka ständigt omformas.
Exemplifieringen av samtida helgon hade Martin Luther läst med intresse. Ahmed öppnar sitt hem för flyktingar. Luther hade undrat över muslimens tro. Hade Wien fallit till sist? Stina ger språkundervisning till afghanska unga män, Karl ger juridisk hjälp åt asylsökande och Anna styr upp ungas liv iskalla kvällar. Luther hade väl om allt detta sagt att det som görs kan vara bra men innebär det att människor får helgonstatus är det verks-helgon de blivit och det är det värsta av allt. "Helgonen är många i vår samtid", heter det i Eva Brunnes text. Är det verkligen så? Skulle verkligen Luther "vara nöjd med vad vi gör i förändrade kyrkor"? Beskrivningen av förändringen får mig att fundera länge: "Inga pengar, ingen relikdyrkan, men Gud Ord i verksamhet bland människor som behöver stöd och förebilder."Är det jag som inte fattar, men har inte "Guds Ord" fått en, säg, förändrad eller omformad betydelse? Här blir "Guds Ord" själva gärningen vi gör. Inte Guds tilltal till oss.
Fromma ord och fraser kan enkelt dölja vad som egentligen sägs när de fromma orden får en omformad eller förändrad betydelse.
Helgondyrkan var en av de saker som fick Luther att vända sin kyrka ryggen, hette det. Var det inte egentligen tvärtom. Påven vände Luther ryggen, för det är rimligtvis vad en bannlysning innebär. Skulle vi fråga dr Luther själv, torde han säga att han närmast inte vände ryggen till utan stack in hela huvudet i ett getingbo. Mer än han först fattade. Somliga akademiker är sådana. De tror att alla sammanhang är som tillvaron i ett seminarierum, där man vrider och vänder på frågeställningarna innan postseminariet vidtar. De fattar inte politiska sammanhang och förstår sig inte på sin roll vid domstolsförhandlingar, när de inkallats som expertvittnen. Då utbryter stor oreda under himmelen som de minnesgoda vet. I varje fall de i Uppsala. Och de i Wittenberg, förstås. Men maktapparater är känsliga tingestar. De fattar när kritik kan bli farlig och de fattar snabbare än kritikerna själva. Det är en del av maktapparatens väsen att fungera så. Luther vände inte sin kyrka ryggen. Inför förhållanden i kyrkosystemet ställde han upp teser för att pröva hur långt täcket räcker. Det var hans jobb som professor.
Att relikutställningar var inkomstbringande vet vi. Det betyder väl inte att vi rakt av är emot reliker? De flesta av oss håller oss med sådana om än inte heliga. Dyrbara minnen. Den där vasen fick jag av den och den eller där är nallen jag fick som barn och den har jag sparat. Några har kvar sina först skor. Gamla bilar väcker minnen och somliga har stora samlingar av reliker kring bilar just. Reliker är en del av vårt mänskliga minne, antar jag. Det får det vara. Bara alla våra reliker inte fördunklar frälsningen. Det är då det blir farligt. Styrkan i de heliga relikerna är förstås att de uttrycker det stora sammanhanget. Gud blev människan och tog sin boning ibland oss, inte som en luftig idé utan som erfaren verklighet. Detsamma gäller lärjungar tiderna igenom. Om heliga minnen uttrycks genom reliker är ingen skada skedd.
"Tänk om Martin Luther fått uppleva den kyrka som blev till genom reformationen och de kyrkor som ständigt omformas." Hon skriver så, Eva Brunne. Vi vet svaret. Luther hade gått till storms. Inte bara mot de kyrkor som bär hans namn (bara sekterna har sådana namn, menade Luther, Kyrkan är Kristi Kyrka och därmed nog). Han hade granskat förkunnelse och liturgier. Han hade sagt att den Helige Ande intetillåter somligt i kyrkosystemen. Han hade protesterat mot att herr Omnes ska besluta i frågor om tron. Han hade ställt frågor om bibelbruket och jagat alla dem som inte tydligt bekänner att nattvardens bröd är Kristus själv och Bibeln Guds Ord. Han hade förstås påpekat att reformation alls inte är det samma som att en kyrka ständigt omformas.
Exemplifieringen av samtida helgon hade Martin Luther läst med intresse. Ahmed öppnar sitt hem för flyktingar. Luther hade undrat över muslimens tro. Hade Wien fallit till sist? Stina ger språkundervisning till afghanska unga män, Karl ger juridisk hjälp åt asylsökande och Anna styr upp ungas liv iskalla kvällar. Luther hade väl om allt detta sagt att det som görs kan vara bra men innebär det att människor får helgonstatus är det verks-helgon de blivit och det är det värsta av allt. "Helgonen är många i vår samtid", heter det i Eva Brunnes text. Är det verkligen så? Skulle verkligen Luther "vara nöjd med vad vi gör i förändrade kyrkor"? Beskrivningen av förändringen får mig att fundera länge: "Inga pengar, ingen relikdyrkan, men Gud Ord i verksamhet bland människor som behöver stöd och förebilder."Är det jag som inte fattar, men har inte "Guds Ord" fått en, säg, förändrad eller omformad betydelse? Här blir "Guds Ord" själva gärningen vi gör. Inte Guds tilltal till oss.
Fromma ord och fraser kan enkelt dölja vad som egentligen sägs när de fromma orden får en omformad eller förändrad betydelse.