Jag har som medlem i Svenska kyrkan rätt till trygghet i min egen kyrka, sakramental trygghet. Har jag frågor, som inte är direkt tosiga, kan jag förvänta mig redliga svar. Också om frågor styr in på systemkritik, sålunda. Jag förväntar mig att förses med herdar och själasörjare efter Herrens sinne. Vad ska jag annars förvänta mig? Jag förväntar att biskopar och präster verkligen vigs i apostolisk ordning. Det jag förväntar mig är för en döpt helt enkelt en kyrklig rättighet.
Nu råder en annan tingens ordning med t ex Electa. Hon avviker från något som varit - och är! - kyrkolära när det gäller livets okränkbarhet. Därmed har hon, inte jag, stigit över en gräns, dvs ställt sig utanför. Då kan hon egentligen inte väljas, vigas eller vara biskop. Jag får inte säga det men likväl: Face realities! Göteborgs stift har problem, givet att vi ska ta Kyrkans lära på allvar. Annars inte, förstås. Och vi alla som inte är aborterade fast abortrekvisiten hade kunnat gälla för oss eller för några anfäder, fick alltså veta att abort är bättre än alternativet. Jag har inte sagt barn och barnbarn detta. Borde jag? Är inte det Electa säger rakt av personligt kränkande för många av oss.
Det är i detta läge man kräver det som i England finns och heter alternative oversight. Alla var inte så ekumeniskt välinformerade och fattade inte detta. Det handlar inte om teologiska åsikter. Det handlar om Kyrkans lära, den vi inte kan rösta om. Det handlar inte heller om, som någon trodde, vilka präster som får göra entré på pastorsexpeditionen. Somliga av oss tror mer om prästämbetet än så och relaterar det till altare och predikstol samt den stol där prästen sitter för att höra bikt.
Alternativa biskopar väljs av dem som ställer in sig i gemenskapen. Antagligen kan det vara som i England, att de approberade biskoparna får hållas, men de som känns igen som biskopar av flocken är några andra. Antingen blir detta ett erkänt och reguljärt system som i England. Annars får vi
skuggbiskopar, som kanske går under radarn eller som träder fram i direkt kyrkoschism och säger att arianerna ska väck. Det återstår att se. Men det har hänt förut. Det troende folket får nämligen enligt vår kyrkas bekännelse inte lämnas prästlöst och alla de som kallas präst är icke med nödvändighet rätte lärare. Det är en gammal kyrklig vetskap, som man till nöds, men bara till nöds, kan leva med. Men ställer sig en biskop in i gnostikers och svärmandarnas gemenskap och lär att det är bäst att döda, då går där en absolut gräns. Göteborgs stift har hedrats med en utmaning för kristenfolket, tror jag.
Bra att det är Göteborgs stift. Något liknande såg vi ju med Quislingkyrkan i Norge. Den tog över och unga teologer prästvigdes för att täcka bortfallet av anständiga präster, som inte ville tjäna nazismens och ockupationens sak. Bland de då unga fanns pojkarna Bjaaland. De kom efter kriget till Sverige och jag ser att biskop Malmeström prästvigde den redan i Quislingkyrkan prästvigde Josef, född 1921, i Växjö domkyrka den 9 juni 1957. Hans yngre bror prästvigdes 1960 i Skara, men jag har just här och nu inte pejl på om han blev prästvigd i Quislingkyrkan eller om han, född 1924, var för ung. Det finns alltså lägen då en biskop i Svenska kyrkan har underkänt vad som skett i en annan luthersk kyrkas prästvigning! Det såg i Norge ut att vara på riktigt under de villkor som gällde i nyordningen, men så var det inte när allt kom till allt. Norrmännen stod fast vid ett alternativt kyrkosystem, ett annat än det nazisterna övertagit.
Namnet Berggrav kanske är bekant? Oslos biskop satt i husarrest. Det som hände i Norge var det galna som andra stod för. Biskop Berggrav läste Luther med frågan vad man ska göra om kusken som kör hästekipaget är galen? Får man skada eller döda kusken då? Eller är undfallenheten alltid den kristna vägen? Det handlade inte om vad som föll biskop Berggrav i smaken. Det handlade om vad som är kristen tro och Kyrkans ordning när nazisterna tog över. När nazister tar över handlar det om mer än en smaksak, insåg de.
När frågan ställs hur många som vill se en splittrad och trasig kyrka är det helt fel frågat. Sådan är Svenska kyrkan sedan snart sagt 60 år. Frågan nu är hur många som verkligen vill se en kyrka som framträder som Kyrka och inte som MTD_religion. Det är en så allvarlig fråga att den är värd ett allvarligt samtal. Vi kanske ska läsa om den norska kyrkan och om bekännelsekyrkan i Tyskland under nazi-väldet?
Uppstår stor oreda under himmelen när nazismen förs på tal? Oftast. Men de som då hojtar har inte läst på, de har inte velat se och förstå att vi lever under samma nihilism som en gång triumferade som nazism. Men böcker finns att läsa. Slå på namnet Rauschning. Av de nyare nazisterna kallas han bedragare. Det hindrar kanske inte hans analys an nazismen som nihilism?
Vill ni apropå Electa vidga era vyer? Håll till godo! Så vad tänkte 7 av 10 röstande på?
https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=2727&file=Sve%2fBinärfiler%2fFiler%2fLn2015_19y_svenska_kyrkans_syn_pa¦è_abort.pdf&filename=Läronämndens+yttrande+2015%3a19y+Svenska+kyrkans+syn+på+abort+och+oföddas+människovärde
Nu råder en annan tingens ordning med t ex Electa. Hon avviker från något som varit - och är! - kyrkolära när det gäller livets okränkbarhet. Därmed har hon, inte jag, stigit över en gräns, dvs ställt sig utanför. Då kan hon egentligen inte väljas, vigas eller vara biskop. Jag får inte säga det men likväl: Face realities! Göteborgs stift har problem, givet att vi ska ta Kyrkans lära på allvar. Annars inte, förstås. Och vi alla som inte är aborterade fast abortrekvisiten hade kunnat gälla för oss eller för några anfäder, fick alltså veta att abort är bättre än alternativet. Jag har inte sagt barn och barnbarn detta. Borde jag? Är inte det Electa säger rakt av personligt kränkande för många av oss.
Det är i detta läge man kräver det som i England finns och heter alternative oversight. Alla var inte så ekumeniskt välinformerade och fattade inte detta. Det handlar inte om teologiska åsikter. Det handlar om Kyrkans lära, den vi inte kan rösta om. Det handlar inte heller om, som någon trodde, vilka präster som får göra entré på pastorsexpeditionen. Somliga av oss tror mer om prästämbetet än så och relaterar det till altare och predikstol samt den stol där prästen sitter för att höra bikt.
Alternativa biskopar väljs av dem som ställer in sig i gemenskapen. Antagligen kan det vara som i England, att de approberade biskoparna får hållas, men de som känns igen som biskopar av flocken är några andra. Antingen blir detta ett erkänt och reguljärt system som i England. Annars får vi
skuggbiskopar, som kanske går under radarn eller som träder fram i direkt kyrkoschism och säger att arianerna ska väck. Det återstår att se. Men det har hänt förut. Det troende folket får nämligen enligt vår kyrkas bekännelse inte lämnas prästlöst och alla de som kallas präst är icke med nödvändighet rätte lärare. Det är en gammal kyrklig vetskap, som man till nöds, men bara till nöds, kan leva med. Men ställer sig en biskop in i gnostikers och svärmandarnas gemenskap och lär att det är bäst att döda, då går där en absolut gräns. Göteborgs stift har hedrats med en utmaning för kristenfolket, tror jag.
Bra att det är Göteborgs stift. Något liknande såg vi ju med Quislingkyrkan i Norge. Den tog över och unga teologer prästvigdes för att täcka bortfallet av anständiga präster, som inte ville tjäna nazismens och ockupationens sak. Bland de då unga fanns pojkarna Bjaaland. De kom efter kriget till Sverige och jag ser att biskop Malmeström prästvigde den redan i Quislingkyrkan prästvigde Josef, född 1921, i Växjö domkyrka den 9 juni 1957. Hans yngre bror prästvigdes 1960 i Skara, men jag har just här och nu inte pejl på om han blev prästvigd i Quislingkyrkan eller om han, född 1924, var för ung. Det finns alltså lägen då en biskop i Svenska kyrkan har underkänt vad som skett i en annan luthersk kyrkas prästvigning! Det såg i Norge ut att vara på riktigt under de villkor som gällde i nyordningen, men så var det inte när allt kom till allt. Norrmännen stod fast vid ett alternativt kyrkosystem, ett annat än det nazisterna övertagit.
Namnet Berggrav kanske är bekant? Oslos biskop satt i husarrest. Det som hände i Norge var det galna som andra stod för. Biskop Berggrav läste Luther med frågan vad man ska göra om kusken som kör hästekipaget är galen? Får man skada eller döda kusken då? Eller är undfallenheten alltid den kristna vägen? Det handlade inte om vad som föll biskop Berggrav i smaken. Det handlade om vad som är kristen tro och Kyrkans ordning när nazisterna tog över. När nazister tar över handlar det om mer än en smaksak, insåg de.
När frågan ställs hur många som vill se en splittrad och trasig kyrka är det helt fel frågat. Sådan är Svenska kyrkan sedan snart sagt 60 år. Frågan nu är hur många som verkligen vill se en kyrka som framträder som Kyrka och inte som MTD_religion. Det är en så allvarlig fråga att den är värd ett allvarligt samtal. Vi kanske ska läsa om den norska kyrkan och om bekännelsekyrkan i Tyskland under nazi-väldet?
Uppstår stor oreda under himmelen när nazismen förs på tal? Oftast. Men de som då hojtar har inte läst på, de har inte velat se och förstå att vi lever under samma nihilism som en gång triumferade som nazism. Men böcker finns att läsa. Slå på namnet Rauschning. Av de nyare nazisterna kallas han bedragare. Det hindrar kanske inte hans analys an nazismen som nihilism?
Vill ni apropå Electa vidga era vyer? Håll till godo! Så vad tänkte 7 av 10 röstande på?
https://www1.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=2727&file=Sve%2fBinärfiler%2fFiler%2fLn2015_19y_svenska_kyrkans_syn_pa¦è_abort.pdf&filename=Läronämndens+yttrande+2015%3a19y+Svenska+kyrkans+syn+på+abort+och+oföddas+människovärde