"Stålverk 80", säger jag. Det skulle byggas och bygget startade i Luleå, men huxflux stoppades allt. Det går så till i politiken, när politiker fattar att allt styr fel. Betyder det inte en massa bortkastade pengar? Visst. Men det kan politiker bära med jämnmod. Det är ju vi som betalar. Ibland kallas våra pengar "EU-bidrag", men likväl har några gått i våra plånböcker och försett sig. Att lite av pengarna från oss skickas via Bryssel tillbaka till Sverige, tycker jag är av underordnad betydelse.
Så vad med handboksarbetet? Uppförsbacken är enorm. Det har sagts att så många vill ha en ny kyrkohandbok, men nu sägs att tiden för kyrkohandböcker är förbi. Katarinamässan firas utan handbok och gudstjänsthandläggarna i Stockholms stift utlovar att i Katarina får man göra som man vill. Det enda porblemet tycks vara enkelt lagtekniskt. Det är det där med att något kallas "huvudgudstjänst". Men om Katarina församling ska få en gräddfil, varför ska inte andra församlingar få?
Kollar ni på kyrkligdokumentation.nu ser ni docenten Pahlmblad varna för att den kyrkliga enheten spricker just här. Svenska kyrkan framstår inte längre som en kyrka. Nä, det är väl inte längre så. Det hette på stiftsfullmäktige att det är gudstjänsten som gör oss till en kyrka. Det kan man säga. Och då blir detta att gudstjänst inte längre firas i kyrkor, där gudstjänst regelbundet (sön- och helgdag) firats i århundraden, ett ecklesiologiskt problem. Det vore det värt att tala om. Vi kanske helt enkelt inte ska låtsas längre? Vi tror inte detsamma och vi gestaltar inte detsamma. What´s the problem? Låt oss då bygga nerifrån med olika handböcker. Huvudsaken att de få som firar gudstjänst inte protesterar. Och det gör de sällan. Varför skulle de? Det funkar ju, det allmänkyrkliga.
Kan man säga det så enkelt, när man ser "dom bitarna i det hela", som Mats Nilsson, C, säger? Men dom bitarna i det hela är ju beskedet att kyrkomusikerna säger emot. Prästerna då? Jag kan förklara för komminister P har klargjort saken för mig:
Prästerna vet att passa sig. De är hårt selekterade. Musikerna har man släppt igenom och de talar nu fritt och säger för sin professionalitet det prästerna inte vågar för sin. Det förklarar musikernas frimodiga tal och prästerna missmodiga tystnad. Nu tar de fram revisionsrapporten och utbyter synpunkter. Bara gamla kyrkoherdar försöker frenetiskt skilja mellan kritik av processen och kritik av innehållet. Det har de och ska de inte ha något för. Processen, själva katastrofen, har påverkat innehållet katastrofalt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Man borde inte behöva ha militära meriter som blågul, stridsdomare, för att fatta när vi hamnat i ett omöjligt läge. Andas djupt och lägg ner Stålverk 80!
Men är det inte söndag och har inte Strukturutskottet bestämt att Bloggardag ska vara snäll då? Problemet är att med detta utsagt visar sig Bloggardag vara snäll. Alla andra varianter på lösningar för oss nämligen djupare ut i elände. Receptionsprocessen avgör om detta ska lyckas eller misslyckas men om det hela redan före receptionsprocessen redovisas misslyckanden är ssaken körd
Kommer den som svarar på ett (eventuellt) kyrkomötesbeslut om ny kyrkohandbok med ett klart utsagt: "Vi vill inte använda den" att ge sysselsättning år trospoliser i åratal framöver när den nya boken ska drivas igenom? Lycka till. Då sprids missmodet över vallarna och stiften får ägna sig åt detta med anmälningar till domkapitlen. I ett sådant läge vet vi att översåtarna förlorat och ett trospolissystem kommer att effektivt fördärva legitimiteten i kyrkosystemet. Ingen stoppar folkens flodvåg! "Det är aldrig poeten som går under, det är polisen. Det gäller alla slags poliser", har jag lärt mig av Kjerstin Norén.
Präster och musiker kan ta fram färgschemat ur revisionsrapporten. Då fattar folk. Körkort har de flesta och vet att vi inte får köra mot rött men inte heller mot gult. Berätta för folk hur det. Denna transparens kan väl inte strida mot snällhetskriteriet en söndag? Skriv ut färgbilden från revisionsrapporten (finns på kyrkligdokumentation.nu) och sätt bara upp den i vapenhuset eller församlingshemmet. Folk fattar. Det vill säga, folk fattar inte hur rött och gult kan bli grönt. Underminera mera!
Klokast är förstås att tills vidare stoppa Stålverk 80.
Så vad med handboksarbetet? Uppförsbacken är enorm. Det har sagts att så många vill ha en ny kyrkohandbok, men nu sägs att tiden för kyrkohandböcker är förbi. Katarinamässan firas utan handbok och gudstjänsthandläggarna i Stockholms stift utlovar att i Katarina får man göra som man vill. Det enda porblemet tycks vara enkelt lagtekniskt. Det är det där med att något kallas "huvudgudstjänst". Men om Katarina församling ska få en gräddfil, varför ska inte andra församlingar få?
Kollar ni på kyrkligdokumentation.nu ser ni docenten Pahlmblad varna för att den kyrkliga enheten spricker just här. Svenska kyrkan framstår inte längre som en kyrka. Nä, det är väl inte längre så. Det hette på stiftsfullmäktige att det är gudstjänsten som gör oss till en kyrka. Det kan man säga. Och då blir detta att gudstjänst inte längre firas i kyrkor, där gudstjänst regelbundet (sön- och helgdag) firats i århundraden, ett ecklesiologiskt problem. Det vore det värt att tala om. Vi kanske helt enkelt inte ska låtsas längre? Vi tror inte detsamma och vi gestaltar inte detsamma. What´s the problem? Låt oss då bygga nerifrån med olika handböcker. Huvudsaken att de få som firar gudstjänst inte protesterar. Och det gör de sällan. Varför skulle de? Det funkar ju, det allmänkyrkliga.
Kan man säga det så enkelt, när man ser "dom bitarna i det hela", som Mats Nilsson, C, säger? Men dom bitarna i det hela är ju beskedet att kyrkomusikerna säger emot. Prästerna då? Jag kan förklara för komminister P har klargjort saken för mig:
Prästerna vet att passa sig. De är hårt selekterade. Musikerna har man släppt igenom och de talar nu fritt och säger för sin professionalitet det prästerna inte vågar för sin. Det förklarar musikernas frimodiga tal och prästerna missmodiga tystnad. Nu tar de fram revisionsrapporten och utbyter synpunkter. Bara gamla kyrkoherdar försöker frenetiskt skilja mellan kritik av processen och kritik av innehållet. Det har de och ska de inte ha något för. Processen, själva katastrofen, har påverkat innehållet katastrofalt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt? Man borde inte behöva ha militära meriter som blågul, stridsdomare, för att fatta när vi hamnat i ett omöjligt läge. Andas djupt och lägg ner Stålverk 80!
Men är det inte söndag och har inte Strukturutskottet bestämt att Bloggardag ska vara snäll då? Problemet är att med detta utsagt visar sig Bloggardag vara snäll. Alla andra varianter på lösningar för oss nämligen djupare ut i elände. Receptionsprocessen avgör om detta ska lyckas eller misslyckas men om det hela redan före receptionsprocessen redovisas misslyckanden är ssaken körd
Kommer den som svarar på ett (eventuellt) kyrkomötesbeslut om ny kyrkohandbok med ett klart utsagt: "Vi vill inte använda den" att ge sysselsättning år trospoliser i åratal framöver när den nya boken ska drivas igenom? Lycka till. Då sprids missmodet över vallarna och stiften får ägna sig åt detta med anmälningar till domkapitlen. I ett sådant läge vet vi att översåtarna förlorat och ett trospolissystem kommer att effektivt fördärva legitimiteten i kyrkosystemet. Ingen stoppar folkens flodvåg! "Det är aldrig poeten som går under, det är polisen. Det gäller alla slags poliser", har jag lärt mig av Kjerstin Norén.
Präster och musiker kan ta fram färgschemat ur revisionsrapporten. Då fattar folk. Körkort har de flesta och vet att vi inte får köra mot rött men inte heller mot gult. Berätta för folk hur det. Denna transparens kan väl inte strida mot snällhetskriteriet en söndag? Skriv ut färgbilden från revisionsrapporten (finns på kyrkligdokumentation.nu) och sätt bara upp den i vapenhuset eller församlingshemmet. Folk fattar. Det vill säga, folk fattar inte hur rött och gult kan bli grönt. Underminera mera!
Klokast är förstås att tills vidare stoppa Stålverk 80.