Jag förvånas över att biskoparna inte gör en poäng av att de i Svenska kyrkans matrikel som avgångna står samman med sina präster under respektive stift. Det förs inte en särskild lista över generaler i generalitetet, som på andra ställen. Och Den Ranghögste kommer alltid att behandlas som någon annan. Jag tror att jag för en vanlig beväring vid något tillfälle sa, att om vårt förband anfalls, då kan vi dö tillsammans oavsett miltär grad. Vi måste alltså hålla ihop. Som i listan över de före detta i matrikeln för Svenska kyrkan.
Henrik Svenungsson är alltså död. Han var min brors konfirmationspräst och den präst som tog mig i anspråk. Det kommer jag aldrig att glömma så länge jag har minnet i behåll. Jag har heller aldrig i högkyrkligt nit dolt mitt beroende. Henrik bad mig bli konfirmandledare på Kronoberg sommaren 1966. Han hade ena gruppen. Gustaf Dahlbäck den andra. Henrik var stiftsadjunkt. Han hade redigerat 1965 års prästmöteshadlingar och jag fick ett ex, som jag nogsamt satte mig in i och diskuterade det som där beskrevs. Därefter, för det var deltagarbrist, bad han mig ansluta till ett gemensamt läger med tyska ungdomar. Det var min väg in i fortsatt ansvarstagande i en kyrka, som jag i hög grad relaterade till. Prästkallese och sommarkyrkoarbete hörde ihop. Inte sällan var jag på Stiftsbyrån i Växjö på håltimmar. Där fanns det vitala gänget, Inger, senare Hillerdal och Ull-Britt, senare Bengtsson. Åke Kristiansson var stiftskonsulent för fritidskyrkan. Förtroendet de gav oss unga var ansenligt och det formade våra liv.
Henrik gav mig Motstånd och underkastelse av Dietrich Bonhoeffer när jag tog studenten (2 maj 1967 och då fick jag en dryg ledig månad för läsning och segling innan jag skulle göra den grundläggande soldatutbildningen). Det var på sitt sätt en underbar månad. Jag läste och tänkte. Också Vilmos Vajta, som jag en gång lyckades kalla "Vatja". Henrik, som kände honom, rättade mig. Jag tror misstaget grämer mig fortfarande!
Henrik och jag tänkte inte lika om ämbetet. Jag har alltid funderat över varför de som var för ämbetsreformen aldrig lyckades konfrontera oss med sakskäl. "Fattat beslut" och den normativa kraft som ligger i detta, har aldrig påverkat mig. Jag hör till ifrågasättarnas generation. När min bror ville vägra vapen och blev illa åtgången av kyrkoherde Sundberg var Henrik på hans och min sida. Min? Jo, jag, befälseleven, skulle också få en släng av sleven av kyrkoherde Sundberg i Moheda. Pojkarna Sandahls gud var Mao, visste kyrkoherden att deklarera. Det tyckte Henrik var att gå över gränsen. Det tyckte vi också.
Birgitta och Henrik kom en gång för att segla med oss på Helgasjön. Vi hade svartmålat vår J 10:a och gillade mest när det blåste. Det gjorde det den dagen. Birgitta tänkte på sina oförsörjda barn. Henrik förstod och bad oss segla i hamn igen. Han återkom till händelsen när vi möttes.
Under årens lopp kom ämbetsfrågan att stå oss emellan, men jag gjorde aldrig någon hemlighet av mitt beroende av Henrik. I gruppen som skrev Kyrka Ämbete Enhet var han ordförande, på mitt förslag. Jag menar ståndaktigt att den processen borde ha fortgått och vägrar förstå varför biskoparna Jonson och Svenungsson vek ner sig i biskopsmötet oktober 1993. Mina vänner Annika och Johanna sköt satsningen i sank och därvid har det förblivit. Jag log mot Henrik mefistofeliskt och konstaterade att han dock mot Annika ropat, att han såg fram mot sin pension. Han suckade då över sig själv: "Det var dumt sagt." Men det var Henrik. Renons på känslor var han inte.
Han blev utrikesadjunkt hos ärkebiskoparna Ruben Josefson och Olof Sundby. Han hade som ung student varit i Hannover och stigit in i den ekumeniska rörelsen så. Han blev den vägen direktor för Lutherhjälåen och via domprosttjänsten i Härnösand biskop i Stockholm. Jag uppfattade honom som välvillig i relation till församlingsprästers insatser, men inifrån visste han föga om deras vedermödor. Han hade ställt samman statistiken över församlingslivet men inte på djupet varit församlingspräst. En gång sa han "vi församlingspräster". Han var då domprost i Härnösand. Jag skrattade lite. Han skrattade inte riktigt med.
Henrik såg en prästkallelse i mig år 1966. Hade han varit stiftsbiskop nu, hade han inte kunnat se den. Det känns egendomligt. Han kom till norra Öland och var på en högmässa. Jag såg honom vid nattvardsbordet först, annars hade jag bett honom välsigna folket och sitta i koret. Principryttare är jag inte i högre utsträckning. Efter högmässan en Midsommardag var det fest och Henrik var så glad över att folk verkade gilla mig och uppskatta församlingslivet. Det var på sitt sätt lite rörande. Vad hade han trott egentligen?
När jag ska summera människor som påverkat mitt liv, hör biskopen em., TL, DD Henrik Svenungsson dit. Varför ange det akademiska? Därför att Lars Österlin hör till våra gemensamma lärare. Den som ser tillbaka på sitt liv ser beroenden och sammanhang.
R I P
I dagens Torsdagsdepression finns inte ett ord om att Henrik dött. Har ni sett beskedet någon annanstans? Om inte, glöm inte var ni såg det först!
Henrik Svenungsson är alltså död. Han var min brors konfirmationspräst och den präst som tog mig i anspråk. Det kommer jag aldrig att glömma så länge jag har minnet i behåll. Jag har heller aldrig i högkyrkligt nit dolt mitt beroende. Henrik bad mig bli konfirmandledare på Kronoberg sommaren 1966. Han hade ena gruppen. Gustaf Dahlbäck den andra. Henrik var stiftsadjunkt. Han hade redigerat 1965 års prästmöteshadlingar och jag fick ett ex, som jag nogsamt satte mig in i och diskuterade det som där beskrevs. Därefter, för det var deltagarbrist, bad han mig ansluta till ett gemensamt läger med tyska ungdomar. Det var min väg in i fortsatt ansvarstagande i en kyrka, som jag i hög grad relaterade till. Prästkallese och sommarkyrkoarbete hörde ihop. Inte sällan var jag på Stiftsbyrån i Växjö på håltimmar. Där fanns det vitala gänget, Inger, senare Hillerdal och Ull-Britt, senare Bengtsson. Åke Kristiansson var stiftskonsulent för fritidskyrkan. Förtroendet de gav oss unga var ansenligt och det formade våra liv.
Henrik gav mig Motstånd och underkastelse av Dietrich Bonhoeffer när jag tog studenten (2 maj 1967 och då fick jag en dryg ledig månad för läsning och segling innan jag skulle göra den grundläggande soldatutbildningen). Det var på sitt sätt en underbar månad. Jag läste och tänkte. Också Vilmos Vajta, som jag en gång lyckades kalla "Vatja". Henrik, som kände honom, rättade mig. Jag tror misstaget grämer mig fortfarande!
Henrik och jag tänkte inte lika om ämbetet. Jag har alltid funderat över varför de som var för ämbetsreformen aldrig lyckades konfrontera oss med sakskäl. "Fattat beslut" och den normativa kraft som ligger i detta, har aldrig påverkat mig. Jag hör till ifrågasättarnas generation. När min bror ville vägra vapen och blev illa åtgången av kyrkoherde Sundberg var Henrik på hans och min sida. Min? Jo, jag, befälseleven, skulle också få en släng av sleven av kyrkoherde Sundberg i Moheda. Pojkarna Sandahls gud var Mao, visste kyrkoherden att deklarera. Det tyckte Henrik var att gå över gränsen. Det tyckte vi också.
Birgitta och Henrik kom en gång för att segla med oss på Helgasjön. Vi hade svartmålat vår J 10:a och gillade mest när det blåste. Det gjorde det den dagen. Birgitta tänkte på sina oförsörjda barn. Henrik förstod och bad oss segla i hamn igen. Han återkom till händelsen när vi möttes.
Under årens lopp kom ämbetsfrågan att stå oss emellan, men jag gjorde aldrig någon hemlighet av mitt beroende av Henrik. I gruppen som skrev Kyrka Ämbete Enhet var han ordförande, på mitt förslag. Jag menar ståndaktigt att den processen borde ha fortgått och vägrar förstå varför biskoparna Jonson och Svenungsson vek ner sig i biskopsmötet oktober 1993. Mina vänner Annika och Johanna sköt satsningen i sank och därvid har det förblivit. Jag log mot Henrik mefistofeliskt och konstaterade att han dock mot Annika ropat, att han såg fram mot sin pension. Han suckade då över sig själv: "Det var dumt sagt." Men det var Henrik. Renons på känslor var han inte.
Han blev utrikesadjunkt hos ärkebiskoparna Ruben Josefson och Olof Sundby. Han hade som ung student varit i Hannover och stigit in i den ekumeniska rörelsen så. Han blev den vägen direktor för Lutherhjälåen och via domprosttjänsten i Härnösand biskop i Stockholm. Jag uppfattade honom som välvillig i relation till församlingsprästers insatser, men inifrån visste han föga om deras vedermödor. Han hade ställt samman statistiken över församlingslivet men inte på djupet varit församlingspräst. En gång sa han "vi församlingspräster". Han var då domprost i Härnösand. Jag skrattade lite. Han skrattade inte riktigt med.
Henrik såg en prästkallelse i mig år 1966. Hade han varit stiftsbiskop nu, hade han inte kunnat se den. Det känns egendomligt. Han kom till norra Öland och var på en högmässa. Jag såg honom vid nattvardsbordet först, annars hade jag bett honom välsigna folket och sitta i koret. Principryttare är jag inte i högre utsträckning. Efter högmässan en Midsommardag var det fest och Henrik var så glad över att folk verkade gilla mig och uppskatta församlingslivet. Det var på sitt sätt lite rörande. Vad hade han trott egentligen?
När jag ska summera människor som påverkat mitt liv, hör biskopen em., TL, DD Henrik Svenungsson dit. Varför ange det akademiska? Därför att Lars Österlin hör till våra gemensamma lärare. Den som ser tillbaka på sitt liv ser beroenden och sammanhang.
R I P
I dagens Torsdagsdepression finns inte ett ord om att Henrik dött. Har ni sett beskedet någon annanstans? Om inte, glöm inte var ni såg det först!