En jordbunden person blir väl i grund och botten sakramental och ser nåden fullkomna naturen, förstår hur Gud är jordens Gud och hur himmel och jord möts om det där med tron blir på allvar. Detta ger bibelglädje och gör det rimligt att be. De mer esoteriska är alls inte sådana. De lever i de fria rymderna och tänker därefter. De gestaltar faktiskt (oss emellan, så sprid det inte) sitt eget universum. I detta är de själva alls icke sällan mittpunkten. Detta är min mening och den respekterar jag.
Sånt där gnetande som att finna belägg och vara beredd att pröva och ompröva tillsammans med de kristna i alla tider är inte de esoteriskas livshållning. De framställer sig som frågande, det är givet, men deras frågor är närmast metastaser från de otänkta tankarnas svulst. Där fick jag till det! I denna kliniska och sakliga beskrivning ryms, tydligt för de sensibla, rätt mycket av författarens emotioner.
Detta sagt kunde jag gripa mig verket an att belysa hur det egentligen är i Vatikanen. Så där över all kritik står inte vår vän Frasse. Det pågår om inte en folkomflyttning så en kardinalrockad. Och när blåljuspersonal kommer för at ta hand om en monsignor, hög på kemiska preparat, i något som nog måste beskrivas som en tel erotique (på drängsvenska "böghög") vet jag inte vad det säger, men något säger det. Läser inte de romerskt anlagda böckerna med interiörer från Vatikanen? Och läser de inte de kyrkosociologiska rapporterna från Europa om sviktande prästkallelser, om församlingsdöd i Frankrike och om oro i grund i det österrikiska kyrkolivet? Är det den frikyrkliga ivern att i varje peristaltisk rörelse uppfatta en väckelse som spridit sig också till de romerska katiolikerna?
Men varför bråka med romerska katoliker, som tror att eländet i det andliga endast återfinns i en enda kyrkostruktur och som saknar sinne för att se vad denna kyrka burit under 500 år, nämligen andelivet i Sverige? Den som vill kanske kan låna Anders Wejryds numera berömda ficklampa och om aftnarna och under täcket läsa de sedeslösa berättelserna från romerskt kyrkoliv. Givet att helgelsen garanterat håller, förstås. Vi andra kanske mer tillbakalutat kunde konstatera att det mänskliga livet är som det är och hotas på samma sätt i alla sammanhang där det finns människor. Djävulen är listig men inte riktigt klok. Dock inte begränsad i sin verksamhet, inte i tid men inte heller i rum. Inte ännu! Då kan vi också glädja oss över autentiskt kyrkoliv lite här och var.
Var det inte bättre förr och ju förr, desto bättre? Det är ett konstigt frågebatteri Bloggardag, den stackarn, utsätts för. Bloggardag redovisar förändringar, som utges för att vara vetenskapligt fastställda. Det är skillnad på de nya prästerna och de tidigare. Det borde inte förvåna. Rekryteringsbasen är en annan, tiden en annan, kyrkolivet ett annat och studierna religionsvetenskapliga, inte teologiska. I Lund finns CTR, ingen teologisk fakultet. Skulle detta ingenting betyda? En prästrekrytering som lockar undersköterskor, sjuksköterskor och lärare, som tröttnat eller blivit övertaliga, resulterar i ett förändrat prästerskap. Det är väl inte så mycket att tjafsa om? Lika lite som det är värt att tjafsa om att en uppsättning präster inte formats i det vanliga svenskkyrkliga söndagslivet och att det uppenbart varit så en längre tid. Självfallet är detta omständigheter som formar framtid men också gestaltar vår samtid.
Nej, jag längtar inte tillbaka till något som nog aldrig har varit. Jag frågar efter argument i en sakfråga eller flera och efter sanningsenliga redogörelser bortom ideologiska ställningstaganden. Det var den sortens frågor som styrde mig när jag undrade över ämbetsreformen, den jag tidigare saktmodigt och självklart accepterat. Just mot min svenskkyrkliga bakgrund och med tidig politisk medvetenhet, fattade jag. Och tro mig, ung som jag var, såg jag rätt. Så som beslutet togs 1958 kan en kyrka inte fatta beslut. Det är tröst för ett tigerhjärta att det egentligen var riksdagen som fattade det beslutet. Lika illa om beslutet 2009. Här reflekteras samtiden och detta utan möjlighet att göra något annat. Allt fast förflyktigas inför våra ögon. Kom ihåg att jag inte var den som sa detta först!
År 2008, när 48,5 år firades under emblemet att detta skulle vara 50 år, (insani sunt romani!) poängterades den saken särskilt av riksdagens talman, som talade till kyrkomötet. Det gillade jag. Och mina blogginlägg, som blev bok under titeln Det lustiga året, finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu RÄTTELSE: kyrkligsamling.se Fliken heter "länkar"– där finns hela boken!
Kolla bloggposten 24 september, där dyker talmannen upp.
Vi får fortsätta att klarlägga motsättningarna som är motsättningar i sak. De bärs av personer, som försvurit sig till saken. Dessa ska ifrågasättas även om det gått dem väl och deras positioner är högre och deras lönebesked mer innehållsrika än vad andra syndare fått ihop. Misstro dem, men misstro dem i sak. Den personliga enfalden hos dem får vi ha fördrag med. Det kallas att skilja mellan sak och person.
Undrar ni fortsatt över copyrightfrågorna? Det gör jag också. Svenska kyrkan har alls ingen copyright. Ska nu detta som kallar sig Svenska kyrkan agera för att några fler missalen inte ska se dagens ljus? Kliv då fram och säg det alldeles hederligt. Kan ni det? Vara hederliga alltså? Eller ska prästerna få lägga en bok på altaret som är ett resultat av brott mot lag och i egentlig mening stöldgods? Ska just detta resultat av brott mot upphovsrätten bäras i högtidliga processioner utan att någon påpekar falsariet, själva fejket? Är präster så gummiryggade? Eller säger de sig vägra använda ett missale som kommit till det på det viset? Vad kan man göra då?
Ska jag införa min tidigare insikt att medelklassen inte bara är politiskt utan också kyrkopolitisk opålitlig (minns valen år 1932 och valkretsskillnaderna mellan stadsdelarna i Berlin) och säga att denna medelklass vill tysta alla andra alternativ, främst de kyrkligt förnyade? "Hehe, de får inte ut något alternativt missale", heter det. Men varför skulle vi förlita oss på de opåltliga? Befrielesen, kamrater, är blott vårt eget verk? Jag vet att kyrkosystemet är svagt. Jag har sett att också biskopar har hål på sina strumpor. Det såg jag 1979 redan. Vi bodde på Ersta när det var kyrkomöte...
Ni vet vad jag menar om de småljugande och/eller löftesbrytande pingstvännerna på Dagen och deras inhyrda/lejda åsiktsmakare. Nu påstods tydligen i Dagen i går att det var "upphovsgräl" kring den nya kyrkohandboken. Vem har grälat? Är ett påpekande om att upphovsrätten satts åt sidan verkligen gräl? Nej, det är nog så att pingstvänner är det numera begränsad glädje med. Detta är inte inskränkt till ett löftesbrott om den fina el-cykeln, den de lovade men som jag aldrig fick. Och snart kommer våren. Hur tror ni det känns i beaktande av hur det kunnat kännas, när jag susat fram som buren av pingstens kraft? Men vad glädje har de kyrkokristna av pingstvänner när allt kommer till allt och vi måste förlita oss på egen gjord erfarenhet? Jag bara frågar. Låt oss göra oss kvitt också de befriande fantasierna!
Sånt där gnetande som att finna belägg och vara beredd att pröva och ompröva tillsammans med de kristna i alla tider är inte de esoteriskas livshållning. De framställer sig som frågande, det är givet, men deras frågor är närmast metastaser från de otänkta tankarnas svulst. Där fick jag till det! I denna kliniska och sakliga beskrivning ryms, tydligt för de sensibla, rätt mycket av författarens emotioner.
Detta sagt kunde jag gripa mig verket an att belysa hur det egentligen är i Vatikanen. Så där över all kritik står inte vår vän Frasse. Det pågår om inte en folkomflyttning så en kardinalrockad. Och när blåljuspersonal kommer för at ta hand om en monsignor, hög på kemiska preparat, i något som nog måste beskrivas som en tel erotique (på drängsvenska "böghög") vet jag inte vad det säger, men något säger det. Läser inte de romerskt anlagda böckerna med interiörer från Vatikanen? Och läser de inte de kyrkosociologiska rapporterna från Europa om sviktande prästkallelser, om församlingsdöd i Frankrike och om oro i grund i det österrikiska kyrkolivet? Är det den frikyrkliga ivern att i varje peristaltisk rörelse uppfatta en väckelse som spridit sig också till de romerska katiolikerna?
Men varför bråka med romerska katoliker, som tror att eländet i det andliga endast återfinns i en enda kyrkostruktur och som saknar sinne för att se vad denna kyrka burit under 500 år, nämligen andelivet i Sverige? Den som vill kanske kan låna Anders Wejryds numera berömda ficklampa och om aftnarna och under täcket läsa de sedeslösa berättelserna från romerskt kyrkoliv. Givet att helgelsen garanterat håller, förstås. Vi andra kanske mer tillbakalutat kunde konstatera att det mänskliga livet är som det är och hotas på samma sätt i alla sammanhang där det finns människor. Djävulen är listig men inte riktigt klok. Dock inte begränsad i sin verksamhet, inte i tid men inte heller i rum. Inte ännu! Då kan vi också glädja oss över autentiskt kyrkoliv lite här och var.
Var det inte bättre förr och ju förr, desto bättre? Det är ett konstigt frågebatteri Bloggardag, den stackarn, utsätts för. Bloggardag redovisar förändringar, som utges för att vara vetenskapligt fastställda. Det är skillnad på de nya prästerna och de tidigare. Det borde inte förvåna. Rekryteringsbasen är en annan, tiden en annan, kyrkolivet ett annat och studierna religionsvetenskapliga, inte teologiska. I Lund finns CTR, ingen teologisk fakultet. Skulle detta ingenting betyda? En prästrekrytering som lockar undersköterskor, sjuksköterskor och lärare, som tröttnat eller blivit övertaliga, resulterar i ett förändrat prästerskap. Det är väl inte så mycket att tjafsa om? Lika lite som det är värt att tjafsa om att en uppsättning präster inte formats i det vanliga svenskkyrkliga söndagslivet och att det uppenbart varit så en längre tid. Självfallet är detta omständigheter som formar framtid men också gestaltar vår samtid.
Nej, jag längtar inte tillbaka till något som nog aldrig har varit. Jag frågar efter argument i en sakfråga eller flera och efter sanningsenliga redogörelser bortom ideologiska ställningstaganden. Det var den sortens frågor som styrde mig när jag undrade över ämbetsreformen, den jag tidigare saktmodigt och självklart accepterat. Just mot min svenskkyrkliga bakgrund och med tidig politisk medvetenhet, fattade jag. Och tro mig, ung som jag var, såg jag rätt. Så som beslutet togs 1958 kan en kyrka inte fatta beslut. Det är tröst för ett tigerhjärta att det egentligen var riksdagen som fattade det beslutet. Lika illa om beslutet 2009. Här reflekteras samtiden och detta utan möjlighet att göra något annat. Allt fast förflyktigas inför våra ögon. Kom ihåg att jag inte var den som sa detta först!
År 2008, när 48,5 år firades under emblemet att detta skulle vara 50 år, (insani sunt romani!) poängterades den saken särskilt av riksdagens talman, som talade till kyrkomötet. Det gillade jag. Och mina blogginlägg, som blev bok under titeln Det lustiga året, finns att läsa på kyrkligdokumentation.nu RÄTTELSE: kyrkligsamling.se Fliken heter "länkar"– där finns hela boken!
Kolla bloggposten 24 september, där dyker talmannen upp.
Vi får fortsätta att klarlägga motsättningarna som är motsättningar i sak. De bärs av personer, som försvurit sig till saken. Dessa ska ifrågasättas även om det gått dem väl och deras positioner är högre och deras lönebesked mer innehållsrika än vad andra syndare fått ihop. Misstro dem, men misstro dem i sak. Den personliga enfalden hos dem får vi ha fördrag med. Det kallas att skilja mellan sak och person.
Undrar ni fortsatt över copyrightfrågorna? Det gör jag också. Svenska kyrkan har alls ingen copyright. Ska nu detta som kallar sig Svenska kyrkan agera för att några fler missalen inte ska se dagens ljus? Kliv då fram och säg det alldeles hederligt. Kan ni det? Vara hederliga alltså? Eller ska prästerna få lägga en bok på altaret som är ett resultat av brott mot lag och i egentlig mening stöldgods? Ska just detta resultat av brott mot upphovsrätten bäras i högtidliga processioner utan att någon påpekar falsariet, själva fejket? Är präster så gummiryggade? Eller säger de sig vägra använda ett missale som kommit till det på det viset? Vad kan man göra då?
Ska jag införa min tidigare insikt att medelklassen inte bara är politiskt utan också kyrkopolitisk opålitlig (minns valen år 1932 och valkretsskillnaderna mellan stadsdelarna i Berlin) och säga att denna medelklass vill tysta alla andra alternativ, främst de kyrkligt förnyade? "Hehe, de får inte ut något alternativt missale", heter det. Men varför skulle vi förlita oss på de opåltliga? Befrielesen, kamrater, är blott vårt eget verk? Jag vet att kyrkosystemet är svagt. Jag har sett att också biskopar har hål på sina strumpor. Det såg jag 1979 redan. Vi bodde på Ersta när det var kyrkomöte...
Ni vet vad jag menar om de småljugande och/eller löftesbrytande pingstvännerna på Dagen och deras inhyrda/lejda åsiktsmakare. Nu påstods tydligen i Dagen i går att det var "upphovsgräl" kring den nya kyrkohandboken. Vem har grälat? Är ett påpekande om att upphovsrätten satts åt sidan verkligen gräl? Nej, det är nog så att pingstvänner är det numera begränsad glädje med. Detta är inte inskränkt till ett löftesbrott om den fina el-cykeln, den de lovade men som jag aldrig fick. Och snart kommer våren. Hur tror ni det känns i beaktande av hur det kunnat kännas, när jag susat fram som buren av pingstens kraft? Men vad glädje har de kyrkokristna av pingstvänner när allt kommer till allt och vi måste förlita oss på egen gjord erfarenhet? Jag bara frågar. Låt oss göra oss kvitt också de befriande fantasierna!