Alvesta församling riktar sig mot en ny målgrupp och erbjuder en ny typ av gudstjänst med sinnesro i fokus. Tanken är att folk söker någonting, men inte helt kan identifiera sig med kyrkan. Då kan "gud användas för att få sinnesro. Gud kan vara olika för alla och det gäller att hitta sin väg.
- Gud behöver ju inte vara en gammal gubbe med skägg utan det kan vara en vägledare för att få ro."
Komminister Färdigh ger sålunda klara besked. Någon predikan blir det inte utan en öppen diskussion och komminister Färdigh vill prata med dem som kommer och fråga varför de kommit. Sinnesro i fokus blir det i lokalerna i centrala Alvesta och avser alltså att locka människor, som normalt sett inte kommer till kyrkan. På en bild i Smålandskomposten (28 febr) står komminister Färdigh och ser välkomnande ut.
Självfallet blir jag glad. MTD-religionen har än en gång fått ett ansikte. Profilerar sig, kan man säga!
Det handlar om att använda det som kallas "gud" terapeutiskt. Vi är rätt långt ifrån det där fruktansvärda, att falla i den levande gudens händer eller insikten om att det återstår att falla till marken och säga: Gå bort från mig!" Varför skulle jag säga så till min hemmagjorda gud? Det är en beskedlig gud, som inte lägger sig i men som alltid är beredd att trösta när det behövs. I Alvesta sjunger man därtill för att få sinnesro. "Enkla psalmer med fantastiska texter om trygghet, utsatthet och att livet kan vara svårt", säger komminister Färdigh. Exactement!
Nu kunde en intellektuell purist peka på ett problem att Svenska kyrkan, som har uppgiften att kristna svenska folket, ägnar sig åt MTD-religion, men ska vi bråka? En folkkyrka är beroende av avnämarnas pengar och kan omöjligen står emot trender i tiden. Den är ju präglad just av sin tid. Kristen tro skulle, fortfarande enligt puristen, kunna tänkas vara mer präglad av evigheten. Men det är väl mest att gilla läget för om det inte var som det var, hur i allsindar skulle det då vara?
Jag gillar det där med gammal gubbe med skägg som Gud inte behöver vara. Jag läser innantill: "det kan vara en vägledare för att få ro." Jag uppskattar detta också, som en blick i en tankevärld som inte är min. Jag läser Kyrkans texter. Några handlar om ro utifrån kopplingen tro-ro. Annars är jag inte så säker på att apostlarna är ute efter det rofyllda. Finns det över huvud taget några ro-fyllda heliga helgon? Har de inte alla gjort erfarenheten av att det är genom mycken bedrövelse vi ska gå in i Guds rike? Men vad är det för hållning som ska ha det där rofyllda om inte den religiösa hållningen, den som fungerar som opiater, smärtlindrar och stimulerar sinnena?
Jag kan återkoppla till Härryda-Posten (14 febr) där komminister Karin berättar. Hon är tveksam till kyrkan som sådan; till den bakåtsträvan och trångsynthet hon ibland känt av i vissa församlingar. Hon vill predika att Gud inte är en jultomte du får allt av, men en vän som alltid finns där. "Kärlek, barmhärtighet och förlåtelse – hur svårt kan det vara?"
Jag förstår att det alltså inte är svårt alls, men Karin har ögon som skiftar många gånger ibland busigt lysande, ibland, ledsna och allvarliga. Man kan bara gissa hur de ser ut när hon beskriver att det ibland "känns som om hon rör sig i en trång värld". Själva bilden av den trånga kyrkan (hon tjänstgör i Råda församling) med det trista kyrkfolket har i vart fall Härryda-borna fått till sig genom sin tidning. Eller talar hon om Nödinge, där hon var kyrkoherde några år, när det handlar om trånga miljöer?
En sak förstår jag. Om församlingen består av idel miffon, som vi egentligen inte vill vara ihop med, kan en trevlig präst väga upp en del så att de tvekande förstår, att Guds kärlek finns för alla och att alla ska få känna sig sedda och förstådda.
Jag har otvivelaktigt en del kyrklig erfarenhet. Jag står förstås främmande för den färdigha lösningen i Alvesta och lika främmande för Karin Karlssons enkla budskap om kärlek, barmhärtighet och förlåtelse i Råda. La ni märke till det lilla ordet "förstås"?
Jag tror inte att Marcion egentligen skulle ha några invändningar mot detta utbud. Han var en heretiker.
Jag undrar vad Modéus II säger. Per Eckerdal har väl ingen mening. Han är numera avstavad. Modéus II kanske också ska åtspörjas vad han har att säga när nu muslimerna i Växjö blivit ett polisärende därför att de utan tillstånd haft högtalare i sin trädgård vid gudstjänster ett par gånger om året. Utan polistillstånd! Ska Modéus välkomna att muslimerna haft tillståndslösa högtalare och uttala ogillande mot polisen i Växjö, som upprättat en anmälan? Man undrar. Han borde väl rent logiskt klandra polismyndigheten? Kanske skulle han behöva ta sig till Alvesta för att få sinnesro när en del faktiskt inte går hans väg.Debatten och artiklarna om böneutropen har inte upphört i det lokala. Nu arbetas för en kommunal folkomröstning i frågan. Vart ska detta barka vart?
- Gud behöver ju inte vara en gammal gubbe med skägg utan det kan vara en vägledare för att få ro."
Komminister Färdigh ger sålunda klara besked. Någon predikan blir det inte utan en öppen diskussion och komminister Färdigh vill prata med dem som kommer och fråga varför de kommit. Sinnesro i fokus blir det i lokalerna i centrala Alvesta och avser alltså att locka människor, som normalt sett inte kommer till kyrkan. På en bild i Smålandskomposten (28 febr) står komminister Färdigh och ser välkomnande ut.
Självfallet blir jag glad. MTD-religionen har än en gång fått ett ansikte. Profilerar sig, kan man säga!
Det handlar om att använda det som kallas "gud" terapeutiskt. Vi är rätt långt ifrån det där fruktansvärda, att falla i den levande gudens händer eller insikten om att det återstår att falla till marken och säga: Gå bort från mig!" Varför skulle jag säga så till min hemmagjorda gud? Det är en beskedlig gud, som inte lägger sig i men som alltid är beredd att trösta när det behövs. I Alvesta sjunger man därtill för att få sinnesro. "Enkla psalmer med fantastiska texter om trygghet, utsatthet och att livet kan vara svårt", säger komminister Färdigh. Exactement!
Nu kunde en intellektuell purist peka på ett problem att Svenska kyrkan, som har uppgiften att kristna svenska folket, ägnar sig åt MTD-religion, men ska vi bråka? En folkkyrka är beroende av avnämarnas pengar och kan omöjligen står emot trender i tiden. Den är ju präglad just av sin tid. Kristen tro skulle, fortfarande enligt puristen, kunna tänkas vara mer präglad av evigheten. Men det är väl mest att gilla läget för om det inte var som det var, hur i allsindar skulle det då vara?
Jag gillar det där med gammal gubbe med skägg som Gud inte behöver vara. Jag läser innantill: "det kan vara en vägledare för att få ro." Jag uppskattar detta också, som en blick i en tankevärld som inte är min. Jag läser Kyrkans texter. Några handlar om ro utifrån kopplingen tro-ro. Annars är jag inte så säker på att apostlarna är ute efter det rofyllda. Finns det över huvud taget några ro-fyllda heliga helgon? Har de inte alla gjort erfarenheten av att det är genom mycken bedrövelse vi ska gå in i Guds rike? Men vad är det för hållning som ska ha det där rofyllda om inte den religiösa hållningen, den som fungerar som opiater, smärtlindrar och stimulerar sinnena?
Jag kan återkoppla till Härryda-Posten (14 febr) där komminister Karin berättar. Hon är tveksam till kyrkan som sådan; till den bakåtsträvan och trångsynthet hon ibland känt av i vissa församlingar. Hon vill predika att Gud inte är en jultomte du får allt av, men en vän som alltid finns där. "Kärlek, barmhärtighet och förlåtelse – hur svårt kan det vara?"
Jag förstår att det alltså inte är svårt alls, men Karin har ögon som skiftar många gånger ibland busigt lysande, ibland, ledsna och allvarliga. Man kan bara gissa hur de ser ut när hon beskriver att det ibland "känns som om hon rör sig i en trång värld". Själva bilden av den trånga kyrkan (hon tjänstgör i Råda församling) med det trista kyrkfolket har i vart fall Härryda-borna fått till sig genom sin tidning. Eller talar hon om Nödinge, där hon var kyrkoherde några år, när det handlar om trånga miljöer?
En sak förstår jag. Om församlingen består av idel miffon, som vi egentligen inte vill vara ihop med, kan en trevlig präst väga upp en del så att de tvekande förstår, att Guds kärlek finns för alla och att alla ska få känna sig sedda och förstådda.
Jag har otvivelaktigt en del kyrklig erfarenhet. Jag står förstås främmande för den färdigha lösningen i Alvesta och lika främmande för Karin Karlssons enkla budskap om kärlek, barmhärtighet och förlåtelse i Råda. La ni märke till det lilla ordet "förstås"?
Jag tror inte att Marcion egentligen skulle ha några invändningar mot detta utbud. Han var en heretiker.
Jag undrar vad Modéus II säger. Per Eckerdal har väl ingen mening. Han är numera avstavad. Modéus II kanske också ska åtspörjas vad han har att säga när nu muslimerna i Växjö blivit ett polisärende därför att de utan tillstånd haft högtalare i sin trädgård vid gudstjänster ett par gånger om året. Utan polistillstånd! Ska Modéus välkomna att muslimerna haft tillståndslösa högtalare och uttala ogillande mot polisen i Växjö, som upprättat en anmälan? Man undrar. Han borde väl rent logiskt klandra polismyndigheten? Kanske skulle han behöva ta sig till Alvesta för att få sinnesro när en del faktiskt inte går hans väg.Debatten och artiklarna om böneutropen har inte upphört i det lokala. Nu arbetas för en kommunal folkomröstning i frågan. Vart ska detta barka vart?