Bloggardag satte sig med en moloken Dag Sandahl. Bloggardag sa: - Tala ut. Det lättar. Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Psalmisten har en poäng.
Då lossnade det. Dag Sandahl talade långt och länge. Bloggardag lyssnade.
- Jag gav ingen kollekt på Påskdagen. SKUT ska utredas för 40 miljoner, då kan mitt bidrag inte behövas. Och detta beslut har generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén fattat. Min vän advokaten häpnade. Sådana belopp skulle inte de största svenska exportindustrierna lägga på en sådan granskning och alls inte lägga till en advokatbyrå i London. Min vän advokaten ifrågasatte generalsekreterarens kompetens. Det har också jag börjat göra. Kyrkostyrelsen inte. Den gav förlängt förordnande så nu kan generalsekreteraren sitta till 67 år ålder. Hon chefar för en byråkrati om vilken en utanförstående men insiktsfull person sagt: "en herrelös byråkrati som löper amok". Sådant kan illasinnade lätt få ur sig. Men detta var inte en illasinnad person utan en insiktsfull. Jag blev förvånad, men sa inte emot. I stället började jag försöka se om det fanns fog för påståendet. Det finns det nog.
Jag insåg att detta inte behöver vara något annat än strukturellt betingat. Byråkratierna sväller. De styrs av de egenhändigt skapade behoven och dessa tar alltmer kraft och tid. Det som ett fåtal personer snabbt reder ut blir en omfattande process med många indragna när personalstyrkan växer (det heter så) och då måste t ex kommunikatörer anställas. Alla som anställs är inte självklart kyrkliga. Söndag förmiddag återfinns de inte i högmässan för att säga det enkelt. De är dock välvilliga och står för den religion som heter MTD, Moralistisk Terapeutisk Deism. Ställer man frågan var de återfinns söndag förmiddag blir svaret sannolikt (som det heter i Kyrkostyrelsen) att de flesta av Svenska kyrkans anställda då befinner sig hemma eller med sina familjer på olika aktiviteter. Endast en minoritet av de kyrkligt anställda och förtroendevalda samlas till Herrens sköna gudstjänst. Det vets. Om detta talas föga. Och eftersom arbetsplatsens folk inte formats av gemensamma erfarenheter just i församlingarnas liv, kommer alla att styra sina processer utifrån andra utgångspunkter än Kyrkans hjärtpunkt. Någon kyrklig strategi kan det inte bli tal om. Däremot blir det utrymme både för att förvalta en organisation och inom denna organisation organisera de egna intressena. Konferenser, resor, planeringssammanträden och skvaller t ex. Samt etablera, och det är det enda gemensamma, en fiendebild. Det vets vem fienden är...
Svenska kyrkans generalsekreterare heter Helén Ottosson Lovén, född 1957 och jur. kand. Hon anställdes som ekonomichef och är duktig på att räkna pengar. När stor oreda under himmelen utbröt och den tidigare generalsekreteraren Lars Friedner fick gå, föll valet på Helén. Det fanns självfallet inga alternativ. Förra året förlängdes hennes förordnande. Hon kan sitta till 67 års ålder och bli den första generalsekreterare som pensioneras från sysslan. Är hon verkligen så duglig? Är det känt att hon blir nervös när beslut ska fattas?
Hennes senaste prestation är att hon meddelat att Artos inte får ge ut ett missale eftersom "det inte går att säkerställa att den av er planerade missaleutgåvan kommer att de ovan nämnda förutsättningarna för återgivning av Kyrkohandboken" (brevet finns på kyrkligdokumentation.nu liksom skrivelsen om musiken). Det är ett sanslöst byråkratsvar för den som vet hur gudstjänstutveckling kontinuerligt bedrivits under decennier och av vilka. Avsikten, den som biskoparna gett sitt gillande, är förstås att komma den kyrkliga förnyelsen till livs. Därför fick Christer Pahlmblad för liv och pina inte involveras i arbetet. Det skulle bli en annan kyrkohandbok. Denna nya kyrkohandbok innehåller heresier, det fattar biskoparna. De kommer undan den debatten genom att hävda att det är helheten som ska bedömas, inte enskildheter. Det är kränkande. Biskoparna tror att vi är dumma i huvydet. Nu ska präster visa förmännen skyldig lydnad, men på den yttersta dagen är det andra frågor Herren ställer om det blir tal om prästens ansvar för Kyrkans gudstjänst i det lokala. Märk mina ord. Inför heresier är upproret den enda möjliga hållningen i en Kyrka. Fråga Athanasius.
När det gäller generalsekreteraren är jag inte längre så imponerad. Jag skrev till henne om konferensen i Berlin. Sedan for jag med barnbarnet Sigrid till Canterbury och London. När jag kom hem fanns inget svar. Jag skrev på nytt. Omsider blev jag orolig och undrade om generalsekreteraren blivit sjuk, men det hade hon inte blivit fick jag något dygn senare veta. Kunde det vara så att hon var sur på mig och inte svarade av det skälet? Jag fattade inte. Hon kunde ju bara helt enkelt sagt att min fråga var klok och erbjudandet att delta generöst, men svaret var nej. Hon kunde ha tackat ja eller sagt att hon lämnat frågan till någon underhuggare.
Jag frågade i mitt bekymmer två vänner. Den förste sa att detta var ett sedan länge känt fenomen, hon undviker att svara och det var inget personligt mot mig. Den andra vännen sa att hon svarar styrelsens ledamöter. Det betydde att hon inte svarar de andra. Då förstod jag. Jag hade ju på ett styrelsemöte som svar på en invändning fått höra att jag med generalsekreteraren borde ta upp en frågan jag aktualiserat och inte i styrelsen. Jag svarade att jag hade försökt men inte fått svar varpå Wanja visste berätta att generalsekreteraren var mycket duktig på att ringa tillbaka. Jag blev glad över denna insikt. Ni vet, talet om alla människors lika värde och allt det där, nu visste jag. Men jag gillar det inte. Oss emellan så håller Helén Ottosson Lovén inte Sören Ekströms eller Leni Björklunds klass som generalsekreterare.
Hade hon gjort detta, hade Svenska kyrkan lättare kunnat hantera de verkliga problemen. Men jag hade en gammal erfarenhet också. 1993 gavs Lilla boken om kristen tro ut. F-priset måste beräknas till 30 miljoner, tror jag. Jag hade haft en del små utgifter när den boken skrevs och frågade om detta i sammanhanget blygsamma belopp. Jag fick till svar att det vore löjligt att skicka in en räkning på 1500:-. Dessa utgifter skulle komma att kompenseras framöver. Jag väntade. Åren gick och blev till decennier. Till sist skrev jag och frågade när och hur kompensationen skulle utfalla. Jag frågade också om jag skulle soulangeras för att jag inte blivit korrekt behandlad när jag sökte kyrkoherdetjänsten i Rom (SKUT). Helén Ottosson Lovén svarade. Kommuner och landsting hade en sådan skyldighet att kompensera för byråkratiska fel men inte Svenska kyrkan. Det bidde inget, bara rättvisan att det i kyrkostyrelse och kyrkomöte medgavs, att en kyrkoherdetjänst i utlandet var inte en sådan där jag med automatik var obehörig. Numera har detta dock rättats till och obehörigheten formaliserats ett snäpp till. Ordförande för SKUT var förresten Koskinen, ni förstår själva. Frågan om kompensationen, som Helén återgav som en "begäran"– vilket det alls inte var, det var en fråga –besvarades med att skrivandet till Lilla boken var att betrakta som en ideell insats. Det fick vara med det men jag strövade runt på norra Öland och tänkte att det ska väl inte en part bestämma. Det ska man väl enas om. Nu ser jag samma mönster praktiseras när det gäller upphovsrätten. Och ingen gång bryr sig generalsekreteraren om att ringa...
Jag försökte tänka på vad den "ideella" insatsen var värd. 16% av f-pris blir väl 4.8 miljoner. Det är orimligt. Kanske skulle beloppet halveras och bli 2.4? Den saken var närmast av akademiskt intresse. Hur skulle så stora belopp alls kunna kompenseras, som det sades. Det räknade jag också ut. Det var skillnaden på en komministerlön och en domprostlön under ett antal år. Skillnaden är den, att komministrar är ideella. Jag brydde mig inte om att fundera över generalsekreterarens lön.
Är det då så, att somligas insatser negligeras. De har utförts av fel folk och det är själva grejen. Det liturgiska förnyelsearbetet och folkevangelisation lika. När allt kommer till allt fick Svenska kyrkans bekännelserarbete inte bara de förslag som styrde ekipaget upp ur den grop där det havererat, en arbetsinsats samt ett ekonomiskt tillskott av mig. Slutet gott, allting gott. Vad är det då som skaver när jag funderar över generalsekreteraren som gör skillnad på folk och folk. Är det insikten om en elit i Antjeborg?
Jag funderar på de präster/teologer som gjort stora insatser för gudstjänstförnyelsen. Egentligen tänker jag att det är märkligt att ingen av dem fått något tecken på uppskattning från Svenska kyrkan. Så hade skett i en frisk kyrkoorganisation. I Svenska kyrkan får de dalj, inte medalj. Artos Missale har varit församlingsprästerna till hjälp och utvecklat gudstjänstglädjen. Nu menar sig biskopar och kyrkostyrelse sätta stopp för det. Tror dom. Men det är rätt att göra uppror. Eller som det heter med doktor Luther: Reformation. Det är den nödvändiga hållningen inför heresier. Biskoparna borde sova dåligt nu. Om de inte sover dåligt beror detta uppenbart på att de dåligt känner sina präster och vet hur de tänker.
Bloggardag hade suttit tyst under hela denna föredragning, men kunde inte hålla sig längre: -Tror du att Verkligheten snart kommer att slå till mot eliten och inte minst mot Generalsekreteraren när ansvar ska krävas ut för att den herrelösa byråkratin löper amok?
Dag Sandahl tittade på sitt blida sätt på Bloggardag och svarade: -Jag hoppas på det bästa.
Bloggardag släppte inte greppet: - Tror du verkligen att du skulle förstå allt detta bättre än den i demokratisk ordning valda ledamoten av Kyrkostyrelsen Margareta Winberg?
Dag Sandahl kunde inte svara på den frågan. Munterheten övermannade (det kan väl inte heta "överkvinnade"?) honom.
Medge ändå att samtalet är det mänskliga sättet att umgås och en metod att förlösa glädje.
Då lossnade det. Dag Sandahl talade långt och länge. Bloggardag lyssnade.
- Jag gav ingen kollekt på Påskdagen. SKUT ska utredas för 40 miljoner, då kan mitt bidrag inte behövas. Och detta beslut har generalsekreteraren Helén Ottosson Lovén fattat. Min vän advokaten häpnade. Sådana belopp skulle inte de största svenska exportindustrierna lägga på en sådan granskning och alls inte lägga till en advokatbyrå i London. Min vän advokaten ifrågasatte generalsekreterarens kompetens. Det har också jag börjat göra. Kyrkostyrelsen inte. Den gav förlängt förordnande så nu kan generalsekreteraren sitta till 67 år ålder. Hon chefar för en byråkrati om vilken en utanförstående men insiktsfull person sagt: "en herrelös byråkrati som löper amok". Sådant kan illasinnade lätt få ur sig. Men detta var inte en illasinnad person utan en insiktsfull. Jag blev förvånad, men sa inte emot. I stället började jag försöka se om det fanns fog för påståendet. Det finns det nog.
Jag insåg att detta inte behöver vara något annat än strukturellt betingat. Byråkratierna sväller. De styrs av de egenhändigt skapade behoven och dessa tar alltmer kraft och tid. Det som ett fåtal personer snabbt reder ut blir en omfattande process med många indragna när personalstyrkan växer (det heter så) och då måste t ex kommunikatörer anställas. Alla som anställs är inte självklart kyrkliga. Söndag förmiddag återfinns de inte i högmässan för att säga det enkelt. De är dock välvilliga och står för den religion som heter MTD, Moralistisk Terapeutisk Deism. Ställer man frågan var de återfinns söndag förmiddag blir svaret sannolikt (som det heter i Kyrkostyrelsen) att de flesta av Svenska kyrkans anställda då befinner sig hemma eller med sina familjer på olika aktiviteter. Endast en minoritet av de kyrkligt anställda och förtroendevalda samlas till Herrens sköna gudstjänst. Det vets. Om detta talas föga. Och eftersom arbetsplatsens folk inte formats av gemensamma erfarenheter just i församlingarnas liv, kommer alla att styra sina processer utifrån andra utgångspunkter än Kyrkans hjärtpunkt. Någon kyrklig strategi kan det inte bli tal om. Däremot blir det utrymme både för att förvalta en organisation och inom denna organisation organisera de egna intressena. Konferenser, resor, planeringssammanträden och skvaller t ex. Samt etablera, och det är det enda gemensamma, en fiendebild. Det vets vem fienden är...
Svenska kyrkans generalsekreterare heter Helén Ottosson Lovén, född 1957 och jur. kand. Hon anställdes som ekonomichef och är duktig på att räkna pengar. När stor oreda under himmelen utbröt och den tidigare generalsekreteraren Lars Friedner fick gå, föll valet på Helén. Det fanns självfallet inga alternativ. Förra året förlängdes hennes förordnande. Hon kan sitta till 67 års ålder och bli den första generalsekreterare som pensioneras från sysslan. Är hon verkligen så duglig? Är det känt att hon blir nervös när beslut ska fattas?
Hennes senaste prestation är att hon meddelat att Artos inte får ge ut ett missale eftersom "det inte går att säkerställa att den av er planerade missaleutgåvan kommer att de ovan nämnda förutsättningarna för återgivning av Kyrkohandboken" (brevet finns på kyrkligdokumentation.nu liksom skrivelsen om musiken). Det är ett sanslöst byråkratsvar för den som vet hur gudstjänstutveckling kontinuerligt bedrivits under decennier och av vilka. Avsikten, den som biskoparna gett sitt gillande, är förstås att komma den kyrkliga förnyelsen till livs. Därför fick Christer Pahlmblad för liv och pina inte involveras i arbetet. Det skulle bli en annan kyrkohandbok. Denna nya kyrkohandbok innehåller heresier, det fattar biskoparna. De kommer undan den debatten genom att hävda att det är helheten som ska bedömas, inte enskildheter. Det är kränkande. Biskoparna tror att vi är dumma i huvydet. Nu ska präster visa förmännen skyldig lydnad, men på den yttersta dagen är det andra frågor Herren ställer om det blir tal om prästens ansvar för Kyrkans gudstjänst i det lokala. Märk mina ord. Inför heresier är upproret den enda möjliga hållningen i en Kyrka. Fråga Athanasius.
När det gäller generalsekreteraren är jag inte längre så imponerad. Jag skrev till henne om konferensen i Berlin. Sedan for jag med barnbarnet Sigrid till Canterbury och London. När jag kom hem fanns inget svar. Jag skrev på nytt. Omsider blev jag orolig och undrade om generalsekreteraren blivit sjuk, men det hade hon inte blivit fick jag något dygn senare veta. Kunde det vara så att hon var sur på mig och inte svarade av det skälet? Jag fattade inte. Hon kunde ju bara helt enkelt sagt att min fråga var klok och erbjudandet att delta generöst, men svaret var nej. Hon kunde ha tackat ja eller sagt att hon lämnat frågan till någon underhuggare.
Jag frågade i mitt bekymmer två vänner. Den förste sa att detta var ett sedan länge känt fenomen, hon undviker att svara och det var inget personligt mot mig. Den andra vännen sa att hon svarar styrelsens ledamöter. Det betydde att hon inte svarar de andra. Då förstod jag. Jag hade ju på ett styrelsemöte som svar på en invändning fått höra att jag med generalsekreteraren borde ta upp en frågan jag aktualiserat och inte i styrelsen. Jag svarade att jag hade försökt men inte fått svar varpå Wanja visste berätta att generalsekreteraren var mycket duktig på att ringa tillbaka. Jag blev glad över denna insikt. Ni vet, talet om alla människors lika värde och allt det där, nu visste jag. Men jag gillar det inte. Oss emellan så håller Helén Ottosson Lovén inte Sören Ekströms eller Leni Björklunds klass som generalsekreterare.
Hade hon gjort detta, hade Svenska kyrkan lättare kunnat hantera de verkliga problemen. Men jag hade en gammal erfarenhet också. 1993 gavs Lilla boken om kristen tro ut. F-priset måste beräknas till 30 miljoner, tror jag. Jag hade haft en del små utgifter när den boken skrevs och frågade om detta i sammanhanget blygsamma belopp. Jag fick till svar att det vore löjligt att skicka in en räkning på 1500:-. Dessa utgifter skulle komma att kompenseras framöver. Jag väntade. Åren gick och blev till decennier. Till sist skrev jag och frågade när och hur kompensationen skulle utfalla. Jag frågade också om jag skulle soulangeras för att jag inte blivit korrekt behandlad när jag sökte kyrkoherdetjänsten i Rom (SKUT). Helén Ottosson Lovén svarade. Kommuner och landsting hade en sådan skyldighet att kompensera för byråkratiska fel men inte Svenska kyrkan. Det bidde inget, bara rättvisan att det i kyrkostyrelse och kyrkomöte medgavs, att en kyrkoherdetjänst i utlandet var inte en sådan där jag med automatik var obehörig. Numera har detta dock rättats till och obehörigheten formaliserats ett snäpp till. Ordförande för SKUT var förresten Koskinen, ni förstår själva. Frågan om kompensationen, som Helén återgav som en "begäran"– vilket det alls inte var, det var en fråga –besvarades med att skrivandet till Lilla boken var att betrakta som en ideell insats. Det fick vara med det men jag strövade runt på norra Öland och tänkte att det ska väl inte en part bestämma. Det ska man väl enas om. Nu ser jag samma mönster praktiseras när det gäller upphovsrätten. Och ingen gång bryr sig generalsekreteraren om att ringa...
Jag försökte tänka på vad den "ideella" insatsen var värd. 16% av f-pris blir väl 4.8 miljoner. Det är orimligt. Kanske skulle beloppet halveras och bli 2.4? Den saken var närmast av akademiskt intresse. Hur skulle så stora belopp alls kunna kompenseras, som det sades. Det räknade jag också ut. Det var skillnaden på en komministerlön och en domprostlön under ett antal år. Skillnaden är den, att komministrar är ideella. Jag brydde mig inte om att fundera över generalsekreterarens lön.
Är det då så, att somligas insatser negligeras. De har utförts av fel folk och det är själva grejen. Det liturgiska förnyelsearbetet och folkevangelisation lika. När allt kommer till allt fick Svenska kyrkans bekännelserarbete inte bara de förslag som styrde ekipaget upp ur den grop där det havererat, en arbetsinsats samt ett ekonomiskt tillskott av mig. Slutet gott, allting gott. Vad är det då som skaver när jag funderar över generalsekreteraren som gör skillnad på folk och folk. Är det insikten om en elit i Antjeborg?
Jag funderar på de präster/teologer som gjort stora insatser för gudstjänstförnyelsen. Egentligen tänker jag att det är märkligt att ingen av dem fått något tecken på uppskattning från Svenska kyrkan. Så hade skett i en frisk kyrkoorganisation. I Svenska kyrkan får de dalj, inte medalj. Artos Missale har varit församlingsprästerna till hjälp och utvecklat gudstjänstglädjen. Nu menar sig biskopar och kyrkostyrelse sätta stopp för det. Tror dom. Men det är rätt att göra uppror. Eller som det heter med doktor Luther: Reformation. Det är den nödvändiga hållningen inför heresier. Biskoparna borde sova dåligt nu. Om de inte sover dåligt beror detta uppenbart på att de dåligt känner sina präster och vet hur de tänker.
Bloggardag hade suttit tyst under hela denna föredragning, men kunde inte hålla sig längre: -Tror du att Verkligheten snart kommer att slå till mot eliten och inte minst mot Generalsekreteraren när ansvar ska krävas ut för att den herrelösa byråkratin löper amok?
Dag Sandahl tittade på sitt blida sätt på Bloggardag och svarade: -Jag hoppas på det bästa.
Bloggardag släppte inte greppet: - Tror du verkligen att du skulle förstå allt detta bättre än den i demokratisk ordning valda ledamoten av Kyrkostyrelsen Margareta Winberg?
Dag Sandahl kunde inte svara på den frågan. Munterheten övermannade (det kan väl inte heta "överkvinnade"?) honom.
Medge ändå att samtalet är det mänskliga sättet att umgås och en metod att förlösa glädje.