Nu sänds handboken ut. Vaktmästare ilar till närmaste utlämningsställe och bär hem paket till expeditionen. Är det fest och glädje? "Äntligen!" Det är det om vad som sagts stämmer. Men det är många kommentarer som säger något annat. Och så har det varit hela tiden.
Ska vi minnas hur organisationen gjordes om och hur kansliet tog hand om ruljangsen? Ska vi påminna om kritiken från Svenska Akademien och Svenska Musikaliska Akademien? Ska vi en liten stund fundera över hur handboken kommit till genom en bortvalsprincip. Voldemorts namn fick inte nämnas. Det fanns en dold agenda. Och till den agendan hörde att ändra uppdraget från en revision till en ny handbok.
Ska vi verkligen minnas vad som hände på sluttampen med handboksförslaget? Revisiorerna publicerade en rapport som de fåkunniga bara kunde begripa innebar en omfattande kritik. Beslutsprocessen bedömdes utifrån tre färger: rött, gult och grönt. Varje trafikant kunde förstå. Ingen enda punkt fick grönt. Man körde ändå med förklaringen att det inte var innehållet utan processen som bedömts. Tjena!
Ska vi minnas Bertil Werkström som 1986 manade gudstjänstutskottets ordförande och sa att reservationer måste undvikas när det gäller en kyrkohandbok? Nu blev det särskilda meningar och reservationer längs vägen. Om kyrkohandboken skulle kunna skrivas en för ledamotskap i Svenska Akademien meriterande bok av typ Där reservationerna blomma.
Nu var det inte så besvärande i den samtida svenska kyrkan för det var rätt folk som reserverade sig, det vill säga fel folk, sådana vars meningar man enkelt kan strunta i. Det kunde man också med det konstruktiva bidraget Mässa för enhetens skull av Christer Pahlmblad. Alla ledamöter i kyrkomötet fick den. Denna generositet satte inga spår, inte ens som uppslag för en diskussion. Minns att det var Pahlmblad som var Voldemort. Boken finns utlagd på kyrkligdokumentation.nu
Beskedet som lämnades i kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna var lösta var inte korrekt. Alternativ var det "Fake Information". Varför fick kyrkostyrelsen inte besked att det kunde bli problem? Det upptäcktes först när någon fäskalle på kansliet fått för sig att claima (det heter så) copyright och upphovsrätt. Fäskallen har inte kommit med namn och bild i någon tidning. Det tycker jag är skada. Först i det ögonblicket när det claimades fann de som skrivit anledning att protestera. De ville inte begära tillstånd för att få använda sina egna texter. Så blev det som det blev. Och slutsatsen efter en del svettningar och vallningar var tydligen att kyrkohandboken sannolikt gick att distribuera. Sannolikt.
Till grund för det sannolika hör självfallet att enskilda personer har rätt lite att sätta emot en så rik organisation som Svenska kyrkan. Det är den uppställningen i kyrkostyrelsen att störst går först och upphovsmännens rättigheter kan nonchaleras som borde göra präster och kyrkomusiker lite betänksamma. Upphovsrättsfrågorna är inte lösta men det hela klarar sig sannolikt ändå. Men det vet ingen. Det kan gå lite hur som helst. Hur Frimodig kyrka skrev sig fri i kyrkostyrelsen om detta vet jag inte. Inte heller vad Frimodig kyrka markerade när bokförlaget Artos fick nej på sin fråga om att få trycka ett eget missale.
Det finns de som vet att insatserna med missalen de senaste decennierna på uppdrag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (Noteria och Artos) hör till det som vitaliserat gudstjänstlivet. Somliga som vet detta inser vad saken nu gäller. Högkyrkligheten ska pressas tillbaka och här är en fungerande metod. Inte bara nej till sådana prästkandidater och befordringsstopp för dem som är i tjänst och skarp uppmärksamhet mot allt vad den sortens präster kan ta sig till (och på mobbingmanér söker man komma åt de svagaste för flockmentaliteten finns också i det kyrkliga/kyrkopolitiska) utan också nej till en kyrkohandbok som skulle kunna komma att uppfattas som en motbok. Talet om mångfald kokar som i alla maktsammanhang ner till ett intet, intet, intet. Och biskoparna vet att de teologier som återspeglas i kyrkohandboken spretar så att några tagna för sig inte skulle klara en granskning om saken gällde Bibel och bekännelse. Alltså tar biskoparna till knepet att endast se allt som den läromässiga helhet kyrkohandboken icke är.
Då anmäler sig som en kyrkohandbok på Postnord frågan om receptionen av den nya boken. Det ska förstås på Pingstdagen trumpetas att det gamla är förgånget och något nytt har kommit, som vore detta en händelse att fira. Ska den tjänstgörande prästen vid Pingstdagens gudstjänst förklara sig ogärna följa en kyrkohandbok som från början till slut på område efter område ifrågasatts och som kan sluta i domstol. Man får inte ens med miljardförmögenheter sätta sig över lagen. Och allt det som den av kyrkojuristerna städslades advokatbyrån säger, är detta alls inte prövat i domstol.
Vad händer i förlängningen om en församling trycker en agenda med material som Svenska kyrkan inte fått upphovsrätt till? Och vad händer med kyrkomusikern, som ambitiöst vill spela efter det nya och plötsligt inser att då begås lagbrott – givet att upphovsrätten inte säkrats och det har den faktiskt inte.
Det är, tycks det, musikfrågan som kan bli den riktigt besvärliga.Vad ska kyrkomusikern då ropa? "Sätt mig på cellen!" Och kan tjänstgörande präst bevakas så att inga icke förhandlade texter används vid sockenkyrkans altare? Eller ska prästen bevakas så att texterna läses rätt, dvs så att prästen inte säger "Han" där det ska sägas "Gud"? Eller ska prästen fråga Domkapitlet till råds för att förstå vilken den andra guden är. "Ära åt Gud i höjden" kan prästen fatta. Men den andra guden, "som Gud älskar" vem är det? Den guden dyker oförmedlat upp. Marcion kunde ha gillat situationen. Kanske ska prästen klara sig undan anklagelser för felläsning genom att konsekvent följa trosbekännelsens föreställningsvärld. Det är ändå till den apostoliska tron prästen förpliktat sig vid sin vigning.
Det finns sådana som tror att kalabaliken kring kyrkohandboken snart är över. Fel, fel, fel. Det är nu den egentligen börjar. I församling efter församling.
Inspirerade av Winston Churchill kan vi säga och skriva texten på ett anslag i vapenhusen:
Ska vi minnas hur organisationen gjordes om och hur kansliet tog hand om ruljangsen? Ska vi påminna om kritiken från Svenska Akademien och Svenska Musikaliska Akademien? Ska vi en liten stund fundera över hur handboken kommit till genom en bortvalsprincip. Voldemorts namn fick inte nämnas. Det fanns en dold agenda. Och till den agendan hörde att ändra uppdraget från en revision till en ny handbok.
Ska vi verkligen minnas vad som hände på sluttampen med handboksförslaget? Revisiorerna publicerade en rapport som de fåkunniga bara kunde begripa innebar en omfattande kritik. Beslutsprocessen bedömdes utifrån tre färger: rött, gult och grönt. Varje trafikant kunde förstå. Ingen enda punkt fick grönt. Man körde ändå med förklaringen att det inte var innehållet utan processen som bedömts. Tjena!
Ska vi minnas Bertil Werkström som 1986 manade gudstjänstutskottets ordförande och sa att reservationer måste undvikas när det gäller en kyrkohandbok? Nu blev det särskilda meningar och reservationer längs vägen. Om kyrkohandboken skulle kunna skrivas en för ledamotskap i Svenska Akademien meriterande bok av typ Där reservationerna blomma.
Nu var det inte så besvärande i den samtida svenska kyrkan för det var rätt folk som reserverade sig, det vill säga fel folk, sådana vars meningar man enkelt kan strunta i. Det kunde man också med det konstruktiva bidraget Mässa för enhetens skull av Christer Pahlmblad. Alla ledamöter i kyrkomötet fick den. Denna generositet satte inga spår, inte ens som uppslag för en diskussion. Minns att det var Pahlmblad som var Voldemort. Boken finns utlagd på kyrkligdokumentation.nu
Beskedet som lämnades i kyrkostyrelsen att upphovsrättsfrågorna var lösta var inte korrekt. Alternativ var det "Fake Information". Varför fick kyrkostyrelsen inte besked att det kunde bli problem? Det upptäcktes först när någon fäskalle på kansliet fått för sig att claima (det heter så) copyright och upphovsrätt. Fäskallen har inte kommit med namn och bild i någon tidning. Det tycker jag är skada. Först i det ögonblicket när det claimades fann de som skrivit anledning att protestera. De ville inte begära tillstånd för att få använda sina egna texter. Så blev det som det blev. Och slutsatsen efter en del svettningar och vallningar var tydligen att kyrkohandboken sannolikt gick att distribuera. Sannolikt.
Till grund för det sannolika hör självfallet att enskilda personer har rätt lite att sätta emot en så rik organisation som Svenska kyrkan. Det är den uppställningen i kyrkostyrelsen att störst går först och upphovsmännens rättigheter kan nonchaleras som borde göra präster och kyrkomusiker lite betänksamma. Upphovsrättsfrågorna är inte lösta men det hela klarar sig sannolikt ändå. Men det vet ingen. Det kan gå lite hur som helst. Hur Frimodig kyrka skrev sig fri i kyrkostyrelsen om detta vet jag inte. Inte heller vad Frimodig kyrka markerade när bokförlaget Artos fick nej på sin fråga om att få trycka ett eget missale.
Det finns de som vet att insatserna med missalen de senaste decennierna på uppdrag av arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (Noteria och Artos) hör till det som vitaliserat gudstjänstlivet. Somliga som vet detta inser vad saken nu gäller. Högkyrkligheten ska pressas tillbaka och här är en fungerande metod. Inte bara nej till sådana prästkandidater och befordringsstopp för dem som är i tjänst och skarp uppmärksamhet mot allt vad den sortens präster kan ta sig till (och på mobbingmanér söker man komma åt de svagaste för flockmentaliteten finns också i det kyrkliga/kyrkopolitiska) utan också nej till en kyrkohandbok som skulle kunna komma att uppfattas som en motbok. Talet om mångfald kokar som i alla maktsammanhang ner till ett intet, intet, intet. Och biskoparna vet att de teologier som återspeglas i kyrkohandboken spretar så att några tagna för sig inte skulle klara en granskning om saken gällde Bibel och bekännelse. Alltså tar biskoparna till knepet att endast se allt som den läromässiga helhet kyrkohandboken icke är.
Då anmäler sig som en kyrkohandbok på Postnord frågan om receptionen av den nya boken. Det ska förstås på Pingstdagen trumpetas att det gamla är förgånget och något nytt har kommit, som vore detta en händelse att fira. Ska den tjänstgörande prästen vid Pingstdagens gudstjänst förklara sig ogärna följa en kyrkohandbok som från början till slut på område efter område ifrågasatts och som kan sluta i domstol. Man får inte ens med miljardförmögenheter sätta sig över lagen. Och allt det som den av kyrkojuristerna städslades advokatbyrån säger, är detta alls inte prövat i domstol.
Vad händer i förlängningen om en församling trycker en agenda med material som Svenska kyrkan inte fått upphovsrätt till? Och vad händer med kyrkomusikern, som ambitiöst vill spela efter det nya och plötsligt inser att då begås lagbrott – givet att upphovsrätten inte säkrats och det har den faktiskt inte.
Det är, tycks det, musikfrågan som kan bli den riktigt besvärliga.Vad ska kyrkomusikern då ropa? "Sätt mig på cellen!" Och kan tjänstgörande präst bevakas så att inga icke förhandlade texter används vid sockenkyrkans altare? Eller ska prästen bevakas så att texterna läses rätt, dvs så att prästen inte säger "Han" där det ska sägas "Gud"? Eller ska prästen fråga Domkapitlet till råds för att förstå vilken den andra guden är. "Ära åt Gud i höjden" kan prästen fatta. Men den andra guden, "som Gud älskar" vem är det? Den guden dyker oförmedlat upp. Marcion kunde ha gillat situationen. Kanske ska prästen klara sig undan anklagelser för felläsning genom att konsekvent följa trosbekännelsens föreställningsvärld. Det är ändå till den apostoliska tron prästen förpliktat sig vid sin vigning.
Det finns sådana som tror att kalabaliken kring kyrkohandboken snart är över. Fel, fel, fel. Det är nu den egentligen börjar. I församling efter församling.
Inspirerade av Winston Churchill kan vi säga och skriva texten på ett anslag i vapenhusen:
- We shall defend our Church, whatever the cost may be, we shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills, we shall fight in the parishes, we shall fight at the altars, we shall fight in the pulpits, we shall fight in the parish-halls, we shall fight by the organs and with them; we shall never surrender.
Vilket är alternativet?
Fundera på det.
Och om hela detta ärende blir för jobbigt med för mycket att hålla reda på för den som kommit på att något är grundläggande fel med kyrkohandboken, minns då Ordspråksboken 28:5 och sträck på er.
Fundera på det.
Och om hela detta ärende blir för jobbigt med för mycket att hålla reda på för den som kommit på att något är grundläggande fel med kyrkohandboken, minns då Ordspråksboken 28:5 och sträck på er.