Jag lärde mig skillnaden mellan "no problem" och "No. Problem" när jag såg The Death of Stalin på anmaning av en biskop. Så är det "no problem" eller "No. Problem"? Den politiska majoriteten eller Lagrådet?
Visserligen avvisade Lagrådet förslaget till nya bestämmelser för de 9000 ensamkommande barn/ungdomar/unga vuxna. Det var en ny lagprincip som infördes. Förslaget sågades. Det löser inga problem, skapar svårlösta juridiska problem, skjuter problem framför sig eller lägger dem på lärare, vars betygsättning kommer att vara helt avgörande, livsavgörande, för dessa ensamkommandes framtid. En kvalificerad gissning är att det i den allt övervägande majoriteten av fall inte blir godkänt. Då ska de unga ut ur landet likväl. Vad kommer att hända då? Och hur hanterar vi situationen om det visar, sig att en av tio kommer att bidra till vårt samhälle, kanske två men att åtta kommer att vara tärande hela livet?
Vårt samhälle har inte byggts för detta. Vi har byggt ett nationalegoistiskt välfärdssystem av försäkringsmodell för ett begränsat antal människor som har det gemensamt att det kunnat bidra till systemet. Och vi har haft lagstiftning för att ta emot asylsökande, men inte ta emot migranter om vi inte prövat noga först om de behövts. Vi har dessutom velat ha rättssäker prövning av asylskäl. Om dessa sakförhållanden har få haft något kritiskt att säga. Bortsett från att några av oss har tjatat om 1%-målet för bistånd förstås.
Numera är det vårt fel att det kommit sådana mängder migranter att handläggningen inte hinns med. Då ska de ensamkommande hållas skadeslösa om de kommit i rätt tid. Det sätts ett datum. Har man kommit en dag "fel" ska man ut. Är detta riktigt rättvist? Jag menar, om nu den sena handläggningstiden är en faktor, varför ska ankomstdagen vara så viktig? Öppna era hjärtan och era gränser? Och varför ska Dublinförordningen upprätthållas? Nej, den upprätthålls inte längre, men när förordningen antogs, hördes inga protester från Sverige. Något lurt är det med alltihop.
Nu får de 2000 afghaner stanna som inte varit så snälla att de följt utslagen (två möjligheter att överklaga beslut). De som åkt tillbaka, står där med lång näsa. Borde inte också de få en ny möjlighet, dvs få komma tillbaka några år och gå färdigt sin skolgång eller förberedande skolgång? Var de nu egentligen bor. Det sägs att afghanerna saknar alla former av förankring till Afghanistan. Konstigt att svenska medier då inte följt upp med frågor om vart de avvisade egentligen tagit vägen nu? Står de vid Kabuls flygplats?
I Afghanistan avlöser blodiga våldsdåd varandra, säger någon. Någon annan beskriver hur människor i Kabul nu rustar upp sina hus och bär hem nytt santitetsporslin. Vi ska förstås inte låtsas om det motsägelsefulla i bilden och inte kräva besked i sak. Attentat inträffar. Det gjorde det i Stockholm också. Då kunde en lösning vara att se till att Afghanistan får en fungerande polismyndighet, dvs skicka dit EU-insatser (Euro-Pol) för att organisera just detta. Och så har vi det där underliga, att fullastade plan går till Kabul med familjer som ska på semester dit.
Allt detta, allt, är dock ointressant för den som är medlem i Svenska kyrkan.
Redan innan Centerpartiet beslöt att Lagrådets bedömning inte var värd att följa, hade Svenska kyrkan och Rädda Barnen tagit ställning och deklarerat att utvisningarna skulle stoppas. Svenska kyrkan = 6 miljoner medlemmar. Saken borde varit klar redan då. Sveriges största medlemsorganisation vet rimligtvis vad den talar om och då måste regeringen falla undan för majoritetstrycket. 10 miljoner invånare visst – men 6 miljoner har genom sin medlemsorganisation gett klart besked. Vad gäller bråket? Vad tror politikerna att de kan göra annat än falla undan? Centerpartiet har fattat. Lagrådet kör det lagiska och det kan den klerikala fromsintheten lätt hantera. Minns Stora rådet och beslutet att döda Jesus! Det säger allt.
Fast kanske inte riktigt allt. Svenska kyrkan är på papperet en demokratisk folkkyrka. Då kan man förmoda att det fattats beslut om hållningen när det gäller ensamkommande i något ansvarigt organ. Det ansvariga organet i policyfrågor på denna nivå torde vara Kyrkostyrelsen. Jag har inte sett något sådant beslut. Har ni? Eller bevittnar vi hur några få bemäktigar sig namnet "Svenska kyrkan" och agerar därefter?
Redaktören Sandlund i tidningen Dagen träder fram som expert på förhållanden i Afghanistans huvudstad. "Ingen människa, ung eller gammal, borde i nuläget sättas på ett plan till Kabul, där blodiga våldsdåd avlöser varandra och dit UD i åratal avrått från alla resor." Nå, fullastade plan går dit. Borde vi till detta arma land sätta in en armada med flygplan och rädda så många människor vi någonsin kan ut från Kabul då? Måste det inte bli så om hjärtat ska styra? Om hjärnan ska styra kanske insatser för att hjälpa afghanerna att bygga upp den egna ordningsmakten genom EU:s polisorganisation är bättre? Långsiktigt, menar jag.
Om redaktören Sandlund behöver vi väl inte ha så många meningar. Journaliståkomman framför alla andra är ju det där att journalisten tror sig begripa allt bättre än alla andra. Och Sandlund kan man lita på. Hennes oförytterliga meningar går att läsa i Dagen och då och då uttalar hon dem också i radio och tv. Så fungerar en Messerschmitt. Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser och stenläggarna har väl alla tänkt med hjärtat. Men land ska med lag byggas. Kloka och rättvisa lagar.
Vi står nu med nya principer bortom lagfäst ordning för ensamkommande. De 9000 i alla fall. De kristliga har inte skärskådat argumentet, att resurserna för denna hjälpsamhet tar mellanskiktet från de fattigaste pensionärerna. Är det sant eller falskt att detta är den konkreta politiken? Är det "fake" att satsningen på sjuksköterskor kostar 400 miljoner och gäller 90 0000 personer medan vi satsar 3 miljarder på 9000 ensamkommande. Inte vet jag. Jag skulle vilja se siffror. Men om någon äldre person undrar kanske svaret ska ges, att det system vi trodde oss bygga upp plötsligt förändrades i vår globaliserade tid?
Har Svenska kyrkan någon mening också om detta? Och de tusentals som gömmer sig för att inte bli avvisade efter lagligt fattade beslut – vad ska gälla för dem? Vad säger Svenska kyrkan, 6 miljoner medlemmar? "No problem" eller "No. Problem!"
Visserligen avvisade Lagrådet förslaget till nya bestämmelser för de 9000 ensamkommande barn/ungdomar/unga vuxna. Det var en ny lagprincip som infördes. Förslaget sågades. Det löser inga problem, skapar svårlösta juridiska problem, skjuter problem framför sig eller lägger dem på lärare, vars betygsättning kommer att vara helt avgörande, livsavgörande, för dessa ensamkommandes framtid. En kvalificerad gissning är att det i den allt övervägande majoriteten av fall inte blir godkänt. Då ska de unga ut ur landet likväl. Vad kommer att hända då? Och hur hanterar vi situationen om det visar, sig att en av tio kommer att bidra till vårt samhälle, kanske två men att åtta kommer att vara tärande hela livet?
Vårt samhälle har inte byggts för detta. Vi har byggt ett nationalegoistiskt välfärdssystem av försäkringsmodell för ett begränsat antal människor som har det gemensamt att det kunnat bidra till systemet. Och vi har haft lagstiftning för att ta emot asylsökande, men inte ta emot migranter om vi inte prövat noga först om de behövts. Vi har dessutom velat ha rättssäker prövning av asylskäl. Om dessa sakförhållanden har få haft något kritiskt att säga. Bortsett från att några av oss har tjatat om 1%-målet för bistånd förstås.
Numera är det vårt fel att det kommit sådana mängder migranter att handläggningen inte hinns med. Då ska de ensamkommande hållas skadeslösa om de kommit i rätt tid. Det sätts ett datum. Har man kommit en dag "fel" ska man ut. Är detta riktigt rättvist? Jag menar, om nu den sena handläggningstiden är en faktor, varför ska ankomstdagen vara så viktig? Öppna era hjärtan och era gränser? Och varför ska Dublinförordningen upprätthållas? Nej, den upprätthålls inte längre, men när förordningen antogs, hördes inga protester från Sverige. Något lurt är det med alltihop.
Nu får de 2000 afghaner stanna som inte varit så snälla att de följt utslagen (två möjligheter att överklaga beslut). De som åkt tillbaka, står där med lång näsa. Borde inte också de få en ny möjlighet, dvs få komma tillbaka några år och gå färdigt sin skolgång eller förberedande skolgång? Var de nu egentligen bor. Det sägs att afghanerna saknar alla former av förankring till Afghanistan. Konstigt att svenska medier då inte följt upp med frågor om vart de avvisade egentligen tagit vägen nu? Står de vid Kabuls flygplats?
I Afghanistan avlöser blodiga våldsdåd varandra, säger någon. Någon annan beskriver hur människor i Kabul nu rustar upp sina hus och bär hem nytt santitetsporslin. Vi ska förstås inte låtsas om det motsägelsefulla i bilden och inte kräva besked i sak. Attentat inträffar. Det gjorde det i Stockholm också. Då kunde en lösning vara att se till att Afghanistan får en fungerande polismyndighet, dvs skicka dit EU-insatser (Euro-Pol) för att organisera just detta. Och så har vi det där underliga, att fullastade plan går till Kabul med familjer som ska på semester dit.
Allt detta, allt, är dock ointressant för den som är medlem i Svenska kyrkan.
Redan innan Centerpartiet beslöt att Lagrådets bedömning inte var värd att följa, hade Svenska kyrkan och Rädda Barnen tagit ställning och deklarerat att utvisningarna skulle stoppas. Svenska kyrkan = 6 miljoner medlemmar. Saken borde varit klar redan då. Sveriges största medlemsorganisation vet rimligtvis vad den talar om och då måste regeringen falla undan för majoritetstrycket. 10 miljoner invånare visst – men 6 miljoner har genom sin medlemsorganisation gett klart besked. Vad gäller bråket? Vad tror politikerna att de kan göra annat än falla undan? Centerpartiet har fattat. Lagrådet kör det lagiska och det kan den klerikala fromsintheten lätt hantera. Minns Stora rådet och beslutet att döda Jesus! Det säger allt.
Fast kanske inte riktigt allt. Svenska kyrkan är på papperet en demokratisk folkkyrka. Då kan man förmoda att det fattats beslut om hållningen när det gäller ensamkommande i något ansvarigt organ. Det ansvariga organet i policyfrågor på denna nivå torde vara Kyrkostyrelsen. Jag har inte sett något sådant beslut. Har ni? Eller bevittnar vi hur några få bemäktigar sig namnet "Svenska kyrkan" och agerar därefter?
Redaktören Sandlund i tidningen Dagen träder fram som expert på förhållanden i Afghanistans huvudstad. "Ingen människa, ung eller gammal, borde i nuläget sättas på ett plan till Kabul, där blodiga våldsdåd avlöser varandra och dit UD i åratal avrått från alla resor." Nå, fullastade plan går dit. Borde vi till detta arma land sätta in en armada med flygplan och rädda så många människor vi någonsin kan ut från Kabul då? Måste det inte bli så om hjärtat ska styra? Om hjärnan ska styra kanske insatser för att hjälpa afghanerna att bygga upp den egna ordningsmakten genom EU:s polisorganisation är bättre? Långsiktigt, menar jag.
Om redaktören Sandlund behöver vi väl inte ha så många meningar. Journaliståkomman framför alla andra är ju det där att journalisten tror sig begripa allt bättre än alla andra. Och Sandlund kan man lita på. Hennes oförytterliga meningar går att läsa i Dagen och då och då uttalar hon dem också i radio och tv. Så fungerar en Messerschmitt. Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser och stenläggarna har väl alla tänkt med hjärtat. Men land ska med lag byggas. Kloka och rättvisa lagar.
Vi står nu med nya principer bortom lagfäst ordning för ensamkommande. De 9000 i alla fall. De kristliga har inte skärskådat argumentet, att resurserna för denna hjälpsamhet tar mellanskiktet från de fattigaste pensionärerna. Är det sant eller falskt att detta är den konkreta politiken? Är det "fake" att satsningen på sjuksköterskor kostar 400 miljoner och gäller 90 0000 personer medan vi satsar 3 miljarder på 9000 ensamkommande. Inte vet jag. Jag skulle vilja se siffror. Men om någon äldre person undrar kanske svaret ska ges, att det system vi trodde oss bygga upp plötsligt förändrades i vår globaliserade tid?
Har Svenska kyrkan någon mening också om detta? Och de tusentals som gömmer sig för att inte bli avvisade efter lagligt fattade beslut – vad ska gälla för dem? Vad säger Svenska kyrkan, 6 miljoner medlemmar? "No problem" eller "No. Problem!"