Kunde Bach kan Bloggardag även om variationerna på tema inte blir populärare än vad Bachs musikknåpande var på sin tid. Bloggardag har dock tröst. I en okänd framtid kommer en Felix Mendelsohn och upptäcker både teman och variationer. Då gräver dom upp Bloggardag och begraver honom i Thomaskyrkan i Leipzig eller så.
Det finns uppenbarligen en klerikal veklagan över att bli uthängd på en bloggsida, enkannerligen Bloggardag. Om detta finns mycket att säga. Bloggardag observerar företeelser i Svenska kyrkan. De flesta företeelser i tillvaron, tsunamis, åskväder och jordbävningar undantagna, är företeelser som hör ihop med personer och företeelser i Svenska kyrkan hänger ihop med personer i tjänst eller med förtroendeuppdrag. Någon har styrt eller ställt till med företeelserna både här och där. Skulle detta inte nämnas och skulle iakttagelser avpersonaliseras? Sådant kan motiveras även om allt då riskerar att bli komplett obegripligt - men inte när det gäller präster. Här gäller transparens för prästeriet är till största del en offentlig syssla Präster förkunnar från taken vad som viskats till dem. Utom när det gäller själavården, förstås
Vi tar det hela steg för steg.
En uppsättning präster hänger högst gärna ut sig själva. De har något för en präst enligt medie- eller folkmeningen apart intresse, som kan intressera lokalmedia eller så kör de motorcykel, en häftig bil eller är intresserade av tåg. Uppmärksamheten för detta uppskattas.
Kanske redovisas goda siffror i församlingsarbetet, ingen präst säger nej till att hängas ut i media som lyckosam präst. Uppmärksamheten uppskattas.
Understundom görs satsningar och kyrkoherden får uppmärksamhet. Uppskattat förstås.
I fordom tid var den nye kyrkoherden lite generad över att han fick cred, det heter så, för något han alls inte varit inblandad i men som sjösattes just när han blivit kyrkoherde. Det hedrade honom. Han trodde säkert sitt ursäktande att han fick ta berömmet nu, men i framtiden skulle det bli han som fick ta emot klander. Det ingick i kyrkoherdens ansvar. Detta trodde inte komministrarna riktigt på. Det blev inte heller så. Komministrarna fick klandret. Som vanligt. Fast kyrkoherden fick kanske inte så mycket beröm han heller, mer än när han bokade in en lesbisk kv*nnl*g pr*st. Det var folkligt och gav rubriker. Präster vill gärna synas i positiva sammanhang, gå på torgen och bli hälsade på. Ingenting nytt i detta. Ni kan ta kyrkoherde Gunnar Sjöberg som passligt hamnar i centrum. Inget mer sagt om detta. Det är så det går till.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/svensk-prast-forrattade-historisk-vigsel-i-spanien
Skulle nu en präst uppmärksammas i ett mindre smickrande sammanhang uppstår emellertid veklagan. Men präster finns i det publika och granskning/kritik blir därefter. Den styr inte på person när den styr på företeelse och indirekt på präst med frågan vad prästen gör. Ska just präster undgå granskning men till exempel inte nämndemän, som också har en publik roll? Än mer gäller detta förstås uppgiften att bevaka väktarna på Sions murar, de som ska se till att vi inte går evigt förlorade.
Nu är det ont om kritiska bloggar och man får nog vara varsam med de få som finns. Det är nämligen bara i skärningspunkterna något kan utvecklas. Det vill de flesta inte riktigt vidgå. De vill ha det lugnt och stilla och sova gott om natten. Hade det inte varit för en enda dyster omständighet, hade kyrkogården varit dem ett gott alternativ.
Att den som bloggar ska uppfattas "hänga ut" folk kan tyckas vara en egendomlig klagan med tanke på Frälsaren som verkligen hängdes ut. På ett kors. Och lärjungen får väl vara nöjd om det går så? Annars kanske maningen borde lyda: undersök om saken egentligen handlar om en företeelse som någon, namngiven eller inte, åstadkommit.
Det finns en underlig inställning att inte ifrågasätta som om detta vore, säg, livsbejakande. Så är det ju inte. Ifrågasättandet är livshållning. Också ifrågasättandet av kallelser, inte minst egna. Det finns sådana som sjunker ner i vila när de tänker på sin livsuppgift. Det är, oss emellan, en befängd hållning. Frågan om min kallelse är väl alltid dagsfärsk?
I grund tänker Bloggardag att det i prästerskapet finns en rejäl uppsättning storskojare, sådana som gärna vill bli hälsade på torgen och köra det där med tofsar och ni vet vad. Jag nämner inte sällskapen vid namn, räkna mig detta till godo! Huruvida storskojarna får ihop en arbetsdag, en dag med egentligt arbete, kan Bloggardag fundera över. Han kan också fundera över den prästerliga kompetensen. Men det ska medges, är det en annan tro som ska administreras och dramatiseras, MTD-religionen, tarvas inte så mycket arbete just. Tid går det förstås åt.
Bloggardag påstås ha raljerat över en kyrkoherde och detta skedde den 18 juni 2017. Raljerat? Bloggposten går att leta upp. Bloggardag beskrev för snart ett år sedan den nyvunna insikten att vi fått vår egen Padre Pio, en präst som såg in i människor och upptäckte vad annars bara Den Helige Ande kan känna igen. En sådan man måste Svenska kyrkan ta vara på och hans gåvor måste obetingat brukas. Hur kan någon tro att denna seriösa maning skulle vara raljant? Hur tänker man då?
Bloggardag hittar på FB en präst som "tror att han är lite bitter", dvs namngivet Dag Sandahl. Men den prästen har Bloggardag men inte heller Dag Sandahl träffat eller talat med så vi har nog en ny Padre Pio på gång. Det är märkligt vad de kan, prästerna.
En annan präst på FB noterar att "D", som han kallas, "är uppenbarligen klent kompetent vad gäller social samspel". "D" uppfattar Bloggardag vara Dag Sandahl och läste meningen högt samt noterade att högläsningen möttes av skrattsalvor från en som förra veckan minglat i Lund. Nå, den som skrev vet sig Dag Sandahl aldrig ha träffat. Detta är naturligtvis helt underordnat. Den där prästen vet ändå.
Vi faller lämpligast i farstun inför denna kompetens. Ska Bloggardag då avfärdas som "raljant" tarvas handfasta argument som övertygar om att det raljanta är raljant och inte ohöljd beundran inför andliga gåvor. Bloggardag väljer att tyda allt till det bästa och manar nu stiftschefer och andra chefer att ta vara på personer med så utomordentliga gåvor och fallenhet för kvalificerad själavård. Bloggardag antar att det handlar om präster som utbildats i Lund, där läraren i själavård lärde ut hur det är när någon ville veta relevanta omständigheter: "Här talar vi inte om fakta. Här talar vi om känslor."
En annan man som trodde han förstod vad som finns i en människa var professor Gustaf Wingren. Han sa till sin gamle doktorand, ärkebiskopen Bertil Werkström:
- Bertil, du är en man utan passion.
Då bröt ärkebiskopinnan Brita in:
- Gustaf, det har du ingen aning om.
Ska vi nöja oss med denna inblick i mekanikernas värld och säga att den här sortens mekaniker förmår aldrig laga Svenska kyrkan. De lagar till något annat.
Det finns uppenbarligen en klerikal veklagan över att bli uthängd på en bloggsida, enkannerligen Bloggardag. Om detta finns mycket att säga. Bloggardag observerar företeelser i Svenska kyrkan. De flesta företeelser i tillvaron, tsunamis, åskväder och jordbävningar undantagna, är företeelser som hör ihop med personer och företeelser i Svenska kyrkan hänger ihop med personer i tjänst eller med förtroendeuppdrag. Någon har styrt eller ställt till med företeelserna både här och där. Skulle detta inte nämnas och skulle iakttagelser avpersonaliseras? Sådant kan motiveras även om allt då riskerar att bli komplett obegripligt - men inte när det gäller präster. Här gäller transparens för prästeriet är till största del en offentlig syssla Präster förkunnar från taken vad som viskats till dem. Utom när det gäller själavården, förstås
Vi tar det hela steg för steg.
En uppsättning präster hänger högst gärna ut sig själva. De har något för en präst enligt medie- eller folkmeningen apart intresse, som kan intressera lokalmedia eller så kör de motorcykel, en häftig bil eller är intresserade av tåg. Uppmärksamheten för detta uppskattas.
Kanske redovisas goda siffror i församlingsarbetet, ingen präst säger nej till att hängas ut i media som lyckosam präst. Uppmärksamheten uppskattas.
Understundom görs satsningar och kyrkoherden får uppmärksamhet. Uppskattat förstås.
I fordom tid var den nye kyrkoherden lite generad över att han fick cred, det heter så, för något han alls inte varit inblandad i men som sjösattes just när han blivit kyrkoherde. Det hedrade honom. Han trodde säkert sitt ursäktande att han fick ta berömmet nu, men i framtiden skulle det bli han som fick ta emot klander. Det ingick i kyrkoherdens ansvar. Detta trodde inte komministrarna riktigt på. Det blev inte heller så. Komministrarna fick klandret. Som vanligt. Fast kyrkoherden fick kanske inte så mycket beröm han heller, mer än när han bokade in en lesbisk kv*nnl*g pr*st. Det var folkligt och gav rubriker. Präster vill gärna synas i positiva sammanhang, gå på torgen och bli hälsade på. Ingenting nytt i detta. Ni kan ta kyrkoherde Gunnar Sjöberg som passligt hamnar i centrum. Inget mer sagt om detta. Det är så det går till.
http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/svensk-prast-forrattade-historisk-vigsel-i-spanien
Skulle nu en präst uppmärksammas i ett mindre smickrande sammanhang uppstår emellertid veklagan. Men präster finns i det publika och granskning/kritik blir därefter. Den styr inte på person när den styr på företeelse och indirekt på präst med frågan vad prästen gör. Ska just präster undgå granskning men till exempel inte nämndemän, som också har en publik roll? Än mer gäller detta förstås uppgiften att bevaka väktarna på Sions murar, de som ska se till att vi inte går evigt förlorade.
Nu är det ont om kritiska bloggar och man får nog vara varsam med de få som finns. Det är nämligen bara i skärningspunkterna något kan utvecklas. Det vill de flesta inte riktigt vidgå. De vill ha det lugnt och stilla och sova gott om natten. Hade det inte varit för en enda dyster omständighet, hade kyrkogården varit dem ett gott alternativ.
Att den som bloggar ska uppfattas "hänga ut" folk kan tyckas vara en egendomlig klagan med tanke på Frälsaren som verkligen hängdes ut. På ett kors. Och lärjungen får väl vara nöjd om det går så? Annars kanske maningen borde lyda: undersök om saken egentligen handlar om en företeelse som någon, namngiven eller inte, åstadkommit.
Det finns en underlig inställning att inte ifrågasätta som om detta vore, säg, livsbejakande. Så är det ju inte. Ifrågasättandet är livshållning. Också ifrågasättandet av kallelser, inte minst egna. Det finns sådana som sjunker ner i vila när de tänker på sin livsuppgift. Det är, oss emellan, en befängd hållning. Frågan om min kallelse är väl alltid dagsfärsk?
I grund tänker Bloggardag att det i prästerskapet finns en rejäl uppsättning storskojare, sådana som gärna vill bli hälsade på torgen och köra det där med tofsar och ni vet vad. Jag nämner inte sällskapen vid namn, räkna mig detta till godo! Huruvida storskojarna får ihop en arbetsdag, en dag med egentligt arbete, kan Bloggardag fundera över. Han kan också fundera över den prästerliga kompetensen. Men det ska medges, är det en annan tro som ska administreras och dramatiseras, MTD-religionen, tarvas inte så mycket arbete just. Tid går det förstås åt.
Bloggardag påstås ha raljerat över en kyrkoherde och detta skedde den 18 juni 2017. Raljerat? Bloggposten går att leta upp. Bloggardag beskrev för snart ett år sedan den nyvunna insikten att vi fått vår egen Padre Pio, en präst som såg in i människor och upptäckte vad annars bara Den Helige Ande kan känna igen. En sådan man måste Svenska kyrkan ta vara på och hans gåvor måste obetingat brukas. Hur kan någon tro att denna seriösa maning skulle vara raljant? Hur tänker man då?
Bloggardag hittar på FB en präst som "tror att han är lite bitter", dvs namngivet Dag Sandahl. Men den prästen har Bloggardag men inte heller Dag Sandahl träffat eller talat med så vi har nog en ny Padre Pio på gång. Det är märkligt vad de kan, prästerna.
En annan präst på FB noterar att "D", som han kallas, "är uppenbarligen klent kompetent vad gäller social samspel". "D" uppfattar Bloggardag vara Dag Sandahl och läste meningen högt samt noterade att högläsningen möttes av skrattsalvor från en som förra veckan minglat i Lund. Nå, den som skrev vet sig Dag Sandahl aldrig ha träffat. Detta är naturligtvis helt underordnat. Den där prästen vet ändå.
Vi faller lämpligast i farstun inför denna kompetens. Ska Bloggardag då avfärdas som "raljant" tarvas handfasta argument som övertygar om att det raljanta är raljant och inte ohöljd beundran inför andliga gåvor. Bloggardag väljer att tyda allt till det bästa och manar nu stiftschefer och andra chefer att ta vara på personer med så utomordentliga gåvor och fallenhet för kvalificerad själavård. Bloggardag antar att det handlar om präster som utbildats i Lund, där läraren i själavård lärde ut hur det är när någon ville veta relevanta omständigheter: "Här talar vi inte om fakta. Här talar vi om känslor."
En annan man som trodde han förstod vad som finns i en människa var professor Gustaf Wingren. Han sa till sin gamle doktorand, ärkebiskopen Bertil Werkström:
- Bertil, du är en man utan passion.
Då bröt ärkebiskopinnan Brita in:
- Gustaf, det har du ingen aning om.
Ska vi nöja oss med denna inblick i mekanikernas värld och säga att den här sortens mekaniker förmår aldrig laga Svenska kyrkan. De lagar till något annat.