Kanske skulle Bloggardag ha gått efter alfabetet och börjat med några pharliga a:n, men man kan inte få allt. Det blir P, som att sätta P för något. Phörbud alltså.
Pastoral hänsyn
Inneordet för att slippa alla problem i det pastorala, alla principiella frågeställningar och utmaningar men klara sig med bevarad popularitet är att tala om "pastoral hänsyn". Det betyder egentligen hänsynen till prästen, som ska slippa tänka teologiskt och stå för det. Undantagen blir alltid regel och detta under en fin benämning. Everything goes! Pastoral hänsyn!
De som går i konfirmationsundervisning delar ut nattvarden och läser eukaristiska böner om det nu inte är små gulliga barn. Vad barn kan medverka med vid begravningsgudstjänsten vill jag inte tänka på, men tydligen gäller "pastoral hänsyn" där också. I förkunnelsen innebär denna hänsyn att det där med Jesus och domen tonas ner (Felix behöver inte bli förskräckt, Apg 24:25), vi behöver inte dra saken en gång till denna söndag. Men finessen är att evangeliereduktionen ska uppfattas som hänsynsfull. Det är dne också. Men mot vem?
Antagligen finns en sak att göra: När någon talar om "pastoral hänsyn" för att motivera att undantagen blir regler, ska kättarjakten starta. Begär preciseringar. Vi har ofta bara lyssnat och inte bråkat. Tror ni inte att tiden för de stora bråken kommit, de hänslösa därför att hänsyn tas till Kyrkans Herre och inte till kyrkoherdar? Där satt den!
Politik
Debatten om 68-kyrkan fortgår. Bloggardag tycker nog att en del av den politiska och intellektuella rörelsen från 1968 inte ska beskyllas för allt vad nomenklaturan i Svenska kyrkan åstadkommer. Det fanns en vänster som tänkte och det fanns också betydande intressen som tog sig fram med frasradikalitet i det kyrkliga. De sa "rätt" när de sa "rött", men de hade inte tänkt, inte läst på. De svarvade fraser och de var många, legio.
Det intressanta med en del av dessa är positionsförskjutningarna. Ibland si, ibland så – annars annorlunda. Folket i KRISS har hjälpt fram varandra. På det viset kom en del missionsförbundare väl till i Svenska kyrkan, fick roliga arbetsuppgifter och hyfsad lön. Det kalvinistiska gör att de med gott humör politiserar för att bygga den kristna staten Geneve i vår tid. De katoliker som står i den augustinska tanketraditionen, via en katolsk munk i augustinerorden i 1500-talets Tyskland, köper inte den synen. Inte så att de inte tänker politik, men de vet att skilja mellan andligt och världsligt regemente och menar att det viktiga kristna bidraget är själva grundfrågorna om rätt och rättfärdighet. Om allt är politik finns det i första hand många frågor att ställa och många komplikationer att lyfta fram.
Positionsförändringar
Det blir oftast lite livligt när någon går till läggen och upptäcker vad som sades och kan jämföra med vad som nu säges. Vill någon se en gränsdragning mellan kristen kultur och muslimsk eller ett ställningstagande att kristologi är något positivt men också få en inblick i hur kyrkobesökare tar emot den Jesus som förkunnas, finns något att bita i om man går till Svensk Teologisk Kvartalskrift. Antje skrev. Hennes positionsförskjutningar noteras så vad säger de? Beskrivs rätt brutalt villkoren i det akademabla, dvs nödvändigheten av positionsförskjutningar? Akademabel följsamhet är grundvillkor för anslag, som vi vet. Då sägs ett och sedan något annat.
http://journals.lub.lu.se/index.php/STK/article/view/6874/6516
Premisserna
Ibland bör vi repetera vilka premisserna var. Riksdagsbeslutet i mars månad år 1958 skulle bekräftas av kyrkomötet. Så blev inte fallet. Kyrkomötet la till det som kallades samvetsklausulen. Samexistensen byggdes in i beslutet. Ett "ja" i ämbetsfrågan var alltså från kyrkomötets sida villkorat. Regeringen köpte den lösningen. Riksdagen hördes inte. Men detta var Svenska kyrkans vägval. Hur kunde detta vägval, kyrkomötets avvikande, noga besett omprövas utan att hela frågan fördes upp till diskussion på nytt?
I Sverige anågs beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r gälla också biskopar. Inte så i Church of England eller i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Det betyder att någon särskild ecklesiologisk diskussion aldrig, säger aldrig, förts i Sverige. Man kunde tänkt sig att den avgörande förändringen, den med betydande ecklesiologiska konsekvenser, vore den med kv*nnl*g* b*sk*p*r och att ett omfattande analysarbete måste föregå en sådan förändring. Bloggardag är inte inläst på den finska diskussionen men hyfsat orienterad om den engelska. Bloggardag har läst Jonathan Bakers bok Kvinnor i biskopsämbetet, 2005. Vilka var alltså premisserna i Sverige och håller de för en kritisk granskning när det enkla svaret är att premissen var att inte diskutera saken? Har vi ecklesiologiska problem eller har vi ecklesiologiska problem?
I Sverige hanterades frågan om ämbetet som en fråga om kön. Det finns de som fortsatt sitter fast i den tankemodellen. Med den premissen blir alltså frågan om ämbetet inte bara försummad utan betraktas som en icke-fråga. Världen skrev agendan för Kyrkan. Den premissen får väldiga konsekvenser. Och självklart kan frågan inte lyftas nu, då skulle det mesta rasa samman som det teologiska fuskbygge det var, är och – förblir?
Phyra phraliga P:n. Tid phör phunderingar.
Pastoral hänsyn
Inneordet för att slippa alla problem i det pastorala, alla principiella frågeställningar och utmaningar men klara sig med bevarad popularitet är att tala om "pastoral hänsyn". Det betyder egentligen hänsynen till prästen, som ska slippa tänka teologiskt och stå för det. Undantagen blir alltid regel och detta under en fin benämning. Everything goes! Pastoral hänsyn!
De som går i konfirmationsundervisning delar ut nattvarden och läser eukaristiska böner om det nu inte är små gulliga barn. Vad barn kan medverka med vid begravningsgudstjänsten vill jag inte tänka på, men tydligen gäller "pastoral hänsyn" där också. I förkunnelsen innebär denna hänsyn att det där med Jesus och domen tonas ner (Felix behöver inte bli förskräckt, Apg 24:25), vi behöver inte dra saken en gång till denna söndag. Men finessen är att evangeliereduktionen ska uppfattas som hänsynsfull. Det är dne också. Men mot vem?
Antagligen finns en sak att göra: När någon talar om "pastoral hänsyn" för att motivera att undantagen blir regler, ska kättarjakten starta. Begär preciseringar. Vi har ofta bara lyssnat och inte bråkat. Tror ni inte att tiden för de stora bråken kommit, de hänslösa därför att hänsyn tas till Kyrkans Herre och inte till kyrkoherdar? Där satt den!
Politik
Debatten om 68-kyrkan fortgår. Bloggardag tycker nog att en del av den politiska och intellektuella rörelsen från 1968 inte ska beskyllas för allt vad nomenklaturan i Svenska kyrkan åstadkommer. Det fanns en vänster som tänkte och det fanns också betydande intressen som tog sig fram med frasradikalitet i det kyrkliga. De sa "rätt" när de sa "rött", men de hade inte tänkt, inte läst på. De svarvade fraser och de var många, legio.
Det intressanta med en del av dessa är positionsförskjutningarna. Ibland si, ibland så – annars annorlunda. Folket i KRISS har hjälpt fram varandra. På det viset kom en del missionsförbundare väl till i Svenska kyrkan, fick roliga arbetsuppgifter och hyfsad lön. Det kalvinistiska gör att de med gott humör politiserar för att bygga den kristna staten Geneve i vår tid. De katoliker som står i den augustinska tanketraditionen, via en katolsk munk i augustinerorden i 1500-talets Tyskland, köper inte den synen. Inte så att de inte tänker politik, men de vet att skilja mellan andligt och världsligt regemente och menar att det viktiga kristna bidraget är själva grundfrågorna om rätt och rättfärdighet. Om allt är politik finns det i första hand många frågor att ställa och många komplikationer att lyfta fram.
Positionsförändringar
Det blir oftast lite livligt när någon går till läggen och upptäcker vad som sades och kan jämföra med vad som nu säges. Vill någon se en gränsdragning mellan kristen kultur och muslimsk eller ett ställningstagande att kristologi är något positivt men också få en inblick i hur kyrkobesökare tar emot den Jesus som förkunnas, finns något att bita i om man går till Svensk Teologisk Kvartalskrift. Antje skrev. Hennes positionsförskjutningar noteras så vad säger de? Beskrivs rätt brutalt villkoren i det akademabla, dvs nödvändigheten av positionsförskjutningar? Akademabel följsamhet är grundvillkor för anslag, som vi vet. Då sägs ett och sedan något annat.
http://journals.lub.lu.se/index.php/STK/article/view/6874/6516
Premisserna
Ibland bör vi repetera vilka premisserna var. Riksdagsbeslutet i mars månad år 1958 skulle bekräftas av kyrkomötet. Så blev inte fallet. Kyrkomötet la till det som kallades samvetsklausulen. Samexistensen byggdes in i beslutet. Ett "ja" i ämbetsfrågan var alltså från kyrkomötets sida villkorat. Regeringen köpte den lösningen. Riksdagen hördes inte. Men detta var Svenska kyrkans vägval. Hur kunde detta vägval, kyrkomötets avvikande, noga besett omprövas utan att hela frågan fördes upp till diskussion på nytt?
I Sverige anågs beslutet om kv*nnl*g* pr*st*r gälla också biskopar. Inte så i Church of England eller i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Det betyder att någon särskild ecklesiologisk diskussion aldrig, säger aldrig, förts i Sverige. Man kunde tänkt sig att den avgörande förändringen, den med betydande ecklesiologiska konsekvenser, vore den med kv*nnl*g* b*sk*p*r och att ett omfattande analysarbete måste föregå en sådan förändring. Bloggardag är inte inläst på den finska diskussionen men hyfsat orienterad om den engelska. Bloggardag har läst Jonathan Bakers bok Kvinnor i biskopsämbetet, 2005. Vilka var alltså premisserna i Sverige och håller de för en kritisk granskning när det enkla svaret är att premissen var att inte diskutera saken? Har vi ecklesiologiska problem eller har vi ecklesiologiska problem?
I Sverige hanterades frågan om ämbetet som en fråga om kön. Det finns de som fortsatt sitter fast i den tankemodellen. Med den premissen blir alltså frågan om ämbetet inte bara försummad utan betraktas som en icke-fråga. Världen skrev agendan för Kyrkan. Den premissen får väldiga konsekvenser. Och självklart kan frågan inte lyftas nu, då skulle det mesta rasa samman som det teologiska fuskbygge det var, är och – förblir?
Phyra phraliga P:n. Tid phör phunderingar.