Tekniken går alltid ut på att tysta de obekväma, inte sällan under anspråket att man i sin snällism på så vis ger de nedtystade en röst. Tidningen Expo ringde. Det är alltså rasiststämpeln som nu satts på mig. Den ambitiöse reportern drog sina frågor ett par varv, mer än jag hade tid till på snövädrets Öland, där vi hade vår diakonala grötfest - men jag svarade när samma nummer ringt tre gånger för det kunde vara något viktigt. Sedan havererade telefonen en stund på eftermiddagen. Inget nät. Men metoden förstod jag. Först Seglora-folket, därefter ett uppbåd. Helle Klein kallar på folk som ska avtvingas en mening - och ärkebiskopen ska helst gripa in. Det gjorde han för 13 år sedan. Vad ska han göra nu? Säga att en kyrkokristen måste hålla avståndet till de islamkiritiska - för de är parias och ska kallas "rasister". Varför ska man inte lyssna på dem - och när man lyssnat också ta sakdebatten?
Jag är förstås inte rätt person att högt värdera den kultur där man tystar folk genom paroller om att inte tiga. Så går det till i kyrkopolitiken. Människosorterandet blir en dygd - och jag är lite trött på det. Det sorteras efter åsiktskonformitet. När jag läste min gamle vän Jan-Erik Petterssons politiska biografi Stieg Larsson, Telegram Bokförlag 2010, insåg jag att det också finns faror med att i demokratins namn jaga det antidemokratiska.
Undersökande journalistik, ja - och öppen debatt om det som den undersökande journalistiken redovisar. Ett politiskt arbete där människors röster hörs och där de kan tala om sina farhågor utan att stämplas som "rasister" eller att de skulle lida av någon slags fobi. Ett vitalt kyrkligt arbete så att stadsdelskyrkan också kan bli en mötesplats för människor av många olika slag. Engagerade lärare - som svenskläraren på gymnasiet som tog den nazistiske eleven på allvar, läste Mein Kampf, diskuterade och ett halvår senare uppsöktes av eleven som anförtrodde henne "Jenny, jag är inte nazist längre." Men det krävdes lite mer tid än arbetstiden för insatsen och det krävdes först och främst en beredskap att möta den unge mannen.
Det finns många medel för att få upp frågor och farhågor till samtal. Helle Klein använder andra metoder och agerar uppifrån som den översåte hon skolats att bli och vara. Utifrån den positionen kan hon alltid framträda som orakel - och klassens ordningsman, som springer till magistern och skvallrar om någon förbrutit sig mot någon av hennes reghler och pratat med de oönskade. Går någon egentligen på det - utom intresseklubben?
Expo-journalisten underade om jag kunde tänka mig att medverka i en nazistisk tidskrift. Det är en bra fråga, men jag kan väl nöja mig med att jag skrivit i det som betraktades som extremvänsterns organ. Men frågan står kvar: Om någon ber en präst kommentera en företeelse i Svenska kyrkan, måste man då först avgöra vad den frågande politiskt eller religiöst står för - eller kan man helt enkelt svara på frågan? Och, oss emellan, vem tror att en tidning får respektablitet för att jag skriver i den?
Anklagelsen om rasism återges i dag i lokaltidningen Barometern - men hur var det - löd inte anklagelsen först att jag kallat den fina biskopen i Lund för nazist? Hur ska vi egentligen ha det? Är det svårt att hålla reda på lögnerna så skaffa er ett kartotek!![]()
Jag är förstås inte rätt person att högt värdera den kultur där man tystar folk genom paroller om att inte tiga. Så går det till i kyrkopolitiken. Människosorterandet blir en dygd - och jag är lite trött på det. Det sorteras efter åsiktskonformitet. När jag läste min gamle vän Jan-Erik Petterssons politiska biografi Stieg Larsson, Telegram Bokförlag 2010, insåg jag att det också finns faror med att i demokratins namn jaga det antidemokratiska.
Undersökande journalistik, ja - och öppen debatt om det som den undersökande journalistiken redovisar. Ett politiskt arbete där människors röster hörs och där de kan tala om sina farhågor utan att stämplas som "rasister" eller att de skulle lida av någon slags fobi. Ett vitalt kyrkligt arbete så att stadsdelskyrkan också kan bli en mötesplats för människor av många olika slag. Engagerade lärare - som svenskläraren på gymnasiet som tog den nazistiske eleven på allvar, läste Mein Kampf, diskuterade och ett halvår senare uppsöktes av eleven som anförtrodde henne "Jenny, jag är inte nazist längre." Men det krävdes lite mer tid än arbetstiden för insatsen och det krävdes först och främst en beredskap att möta den unge mannen.
Det finns många medel för att få upp frågor och farhågor till samtal. Helle Klein använder andra metoder och agerar uppifrån som den översåte hon skolats att bli och vara. Utifrån den positionen kan hon alltid framträda som orakel - och klassens ordningsman, som springer till magistern och skvallrar om någon förbrutit sig mot någon av hennes reghler och pratat med de oönskade. Går någon egentligen på det - utom intresseklubben?
Expo-journalisten underade om jag kunde tänka mig att medverka i en nazistisk tidskrift. Det är en bra fråga, men jag kan väl nöja mig med att jag skrivit i det som betraktades som extremvänsterns organ. Men frågan står kvar: Om någon ber en präst kommentera en företeelse i Svenska kyrkan, måste man då först avgöra vad den frågande politiskt eller religiöst står för - eller kan man helt enkelt svara på frågan? Och, oss emellan, vem tror att en tidning får respektablitet för att jag skriver i den?
Anklagelsen om rasism återges i dag i lokaltidningen Barometern - men hur var det - löd inte anklagelsen först att jag kallat den fina biskopen i Lund för nazist? Hur ska vi egentligen ha det? Är det svårt att hålla reda på lögnerna så skaffa er ett kartotek!
