Konvertiten var nog egentligen lite ledsen men mest undrande.
Ett långt liv i Svenska kyrkan, många ansvarsfulla uppgifter, uppskattning i församlingarna, uppskattning i kontrakt och stift. Kyrkopolitiska uppdrag på nationell nivå och i sig själv en ämabel person. Därtill påläst och konstruktiv också i kritiken. När en sådan person bestämmer sig för att gå - eller "komma hem" - kunde man tänka sig att ledningen skulle vilja fråga för att förstå. Kanske kunde kyrkoledningen få några nya perspektiv på Svenska kyrkan. Men icke! Hur kommer sig detta?
Svaret är nog enkelt. Det är bäst att slippa få veta - för hur skulle det då bli?
På samma sätt som när ledamoten av Läronämnden, professor Eva Hamberg, lämnar. Angelägenheten blir då att se till att Läronämnden inte får någon ledamot som kan tänkas göra detsamma, inte att fundera över hur det kunde gå så at en ledamot bara säger: "Det här går inte längre." Men det finns en logik i detta, systembevarandets logik.
Eftersom det egentligen inte finns något grundläggande fel i eller med Svenska kyrkan så blir allt som indikerar en sådan omöjlighet som att något skulle vara fel något som enkelt kan negligeras. Det är ett ingenting. Det finns egentligen inte - i varje fall inte på något meningsbärande sätt.
Fenomenet är urmänskligt.
Det kan beskrivas akademiskt som tillvaron före ett paradigmskiftet. De gamla professorerna försvarar status quo och försöker integrera eller eliminera forskningsresultat som går dem emot. Misslyckas detta, sker paradigmskiftet när de gamla professorerna pensioneras eller föses åt sidan.
Det kan belysas militärt. När den tyska Operation Barbarossa väl drog igång, hade rykten om ett förestående anfall mot Sovjetunionen hörts ett antal veckor. Stalin avvisade allt sådant tal. När anfallet kom, ringde gränstruppernas officerare till sina staber men deras besked avvisades. Det var helt enkelt inte som de sa. Systemen är oemottagliga för besked om annalkande katastrofer, det är det hela. Så blir det som i Sovjetunionen, upprullade försvarslinjer inför en massiv offensiv. Det skulle dröja innan Röda armén samlat ihop sig.
De stela systemen är just - stela. Och i egentlig mening är de oförmögna till både kritisk självreflektion och tacksamhet för gjorda insatser av dem som visat sig vara något annat än systemimmanenta. Det är därför system faller samman så storslaget. Vi har sett det. Vi kommer att se det.
Ett långt liv i Svenska kyrkan, många ansvarsfulla uppgifter, uppskattning i församlingarna, uppskattning i kontrakt och stift. Kyrkopolitiska uppdrag på nationell nivå och i sig själv en ämabel person. Därtill påläst och konstruktiv också i kritiken. När en sådan person bestämmer sig för att gå - eller "komma hem" - kunde man tänka sig att ledningen skulle vilja fråga för att förstå. Kanske kunde kyrkoledningen få några nya perspektiv på Svenska kyrkan. Men icke! Hur kommer sig detta?
Svaret är nog enkelt. Det är bäst att slippa få veta - för hur skulle det då bli?
På samma sätt som när ledamoten av Läronämnden, professor Eva Hamberg, lämnar. Angelägenheten blir då att se till att Läronämnden inte får någon ledamot som kan tänkas göra detsamma, inte att fundera över hur det kunde gå så at en ledamot bara säger: "Det här går inte längre." Men det finns en logik i detta, systembevarandets logik.
Eftersom det egentligen inte finns något grundläggande fel i eller med Svenska kyrkan så blir allt som indikerar en sådan omöjlighet som att något skulle vara fel något som enkelt kan negligeras. Det är ett ingenting. Det finns egentligen inte - i varje fall inte på något meningsbärande sätt.
Fenomenet är urmänskligt.
Det kan beskrivas akademiskt som tillvaron före ett paradigmskiftet. De gamla professorerna försvarar status quo och försöker integrera eller eliminera forskningsresultat som går dem emot. Misslyckas detta, sker paradigmskiftet när de gamla professorerna pensioneras eller föses åt sidan.
Det kan belysas militärt. När den tyska Operation Barbarossa väl drog igång, hade rykten om ett förestående anfall mot Sovjetunionen hörts ett antal veckor. Stalin avvisade allt sådant tal. När anfallet kom, ringde gränstruppernas officerare till sina staber men deras besked avvisades. Det var helt enkelt inte som de sa. Systemen är oemottagliga för besked om annalkande katastrofer, det är det hela. Så blir det som i Sovjetunionen, upprullade försvarslinjer inför en massiv offensiv. Det skulle dröja innan Röda armén samlat ihop sig.
De stela systemen är just - stela. Och i egentlig mening är de oförmögna till både kritisk självreflektion och tacksamhet för gjorda insatser av dem som visat sig vara något annat än systemimmanenta. Det är därför system faller samman så storslaget. Vi har sett det. Vi kommer att se det.