Min gamle biskop gillade inte storpastorat. Han skrev om saken när Sverige fått storkommuner och funderade över de stora befolkningsomflyttningarna. När man låter kyrkor stå stängda var tredje eller varannan söndag och hänvisar folk till grannförsamlingen har metoden visat sig mycket fördärvbringande för det kyrkliga livet i de berörda församlingarna. Det kyrkliga kravet är att inga församlingskyrkor står stängda på söndagarna.
Biskopen ville ha enprästpastorat överallt. Då kan prästen bättre lära känna församlingsmedlemmarna och deras förhållanden. Det blir inte så mycket dyrare och reskostnaderna i den lilla enheten blir lägre. Inga skäl talar för att att det skulle vara ett pastorat för varje storkommun.
Min gamle biskop var Torsten Ysander och själv var jag då - juni 1952 - inte ens fyra år fyllda. Jag skulle börja söndagsskolan i Tranås till hösten. Storkommunerna var inte särskilt stora. De skulle ett tjog år senare bli större. En konstruktion som Växjö pastorat var för Torsten Ysander en omöjlighet. Nu är vi där. Svenska kyrkans oförmåga att följa folkvandringen in i städerna berodde inte bara på den gamla landsbygdsförankringen utan också på statens ovilja att ge bygglov för nya kyrkor (och kyrkans oförmåga at konstruktivt använda sin byggkvot, mycket gick till att renovera kyrkor, mindre till att bygga i efterkrigstiden - och byggkvoten för kyrkor hörde, tror jag, till samma kategori som bensinstationer så vilket behövde folket bäst?!). Staten styrde också prästtjänsterna - och då förvandlades somliga kyrkoherdetjänster till komministraturer och somliga komministertjänster till kyrkoadjunkturer. Detta tog sin tid och var klart 1962 men organisationsförändringen var en faktor till att Svenska kyrkan inte orkade med de samtida pastorala utmaningarna.
Jag tänkte att denna fjärran spegel kunde hållas upp - och hade tänkt nöja mig med det. Misshandeln/dråpet i Helsingborg vid den allsvenska premiären kanske ändå ska behandlas. Sverige är ett av länderna i Europa med störst problem med fotbollsrelaterat våld. Om det inte handlar om bristande säkerhet kanske vi borde tala om huliganerna. Min fråpga är: kan det vara så at normala huliganfasoner kommer ut ett svagt självmedvetande - eller en stark insikt om att allt är kört. I en utstyrsel som förvandlar den jagsvage till en i grupp kan man slåss med klubbmärket som sköld. Sönderslagen krog, krossade rutor, förstörda bilar, misshandel och fylleri, rapporteras det. Något av Kinna över det hela, verkar det som. Fast i större format. Och detta har i åratal varit vardag i fotbollens Sverige, läser jag i tidningen.
Vi kanske betalar för ett misslyckande i skolan och ett skolans misslyckande, det kan jag inte bedöma. Eller ett Kyrkans? Jag ser i en annan artikel att självacceptans, självkontroll, ansvarsförmåga, empati och tolerans för andra delvis är medfödda faktorer. Det är väl också faktorer som skulle kunna räknas till trons frukter. Att släppa in nihilismen får konsekvenser. Huliganismen är inte en orimlig konsekvens. Ser ni problemet? Och det problemet hanteras inte, tro mig, genom storpastorat, om man säger så.
Biskopen ville ha enprästpastorat överallt. Då kan prästen bättre lära känna församlingsmedlemmarna och deras förhållanden. Det blir inte så mycket dyrare och reskostnaderna i den lilla enheten blir lägre. Inga skäl talar för att att det skulle vara ett pastorat för varje storkommun.
Min gamle biskop var Torsten Ysander och själv var jag då - juni 1952 - inte ens fyra år fyllda. Jag skulle börja söndagsskolan i Tranås till hösten. Storkommunerna var inte särskilt stora. De skulle ett tjog år senare bli större. En konstruktion som Växjö pastorat var för Torsten Ysander en omöjlighet. Nu är vi där. Svenska kyrkans oförmåga att följa folkvandringen in i städerna berodde inte bara på den gamla landsbygdsförankringen utan också på statens ovilja att ge bygglov för nya kyrkor (och kyrkans oförmåga at konstruktivt använda sin byggkvot, mycket gick till att renovera kyrkor, mindre till att bygga i efterkrigstiden - och byggkvoten för kyrkor hörde, tror jag, till samma kategori som bensinstationer så vilket behövde folket bäst?!). Staten styrde också prästtjänsterna - och då förvandlades somliga kyrkoherdetjänster till komministraturer och somliga komministertjänster till kyrkoadjunkturer. Detta tog sin tid och var klart 1962 men organisationsförändringen var en faktor till att Svenska kyrkan inte orkade med de samtida pastorala utmaningarna.
Jag tänkte att denna fjärran spegel kunde hållas upp - och hade tänkt nöja mig med det. Misshandeln/dråpet i Helsingborg vid den allsvenska premiären kanske ändå ska behandlas. Sverige är ett av länderna i Europa med störst problem med fotbollsrelaterat våld. Om det inte handlar om bristande säkerhet kanske vi borde tala om huliganerna. Min fråpga är: kan det vara så at normala huliganfasoner kommer ut ett svagt självmedvetande - eller en stark insikt om att allt är kört. I en utstyrsel som förvandlar den jagsvage till en i grupp kan man slåss med klubbmärket som sköld. Sönderslagen krog, krossade rutor, förstörda bilar, misshandel och fylleri, rapporteras det. Något av Kinna över det hela, verkar det som. Fast i större format. Och detta har i åratal varit vardag i fotbollens Sverige, läser jag i tidningen.
Vi kanske betalar för ett misslyckande i skolan och ett skolans misslyckande, det kan jag inte bedöma. Eller ett Kyrkans? Jag ser i en annan artikel att självacceptans, självkontroll, ansvarsförmåga, empati och tolerans för andra delvis är medfödda faktorer. Det är väl också faktorer som skulle kunna räknas till trons frukter. Att släppa in nihilismen får konsekvenser. Huliganismen är inte en orimlig konsekvens. Ser ni problemet? Och det problemet hanteras inte, tro mig, genom storpastorat, om man säger så.