På årets första dag ska man vara positiv och när man väl sovit några timmar börjar dagen med ett äpple, för att man ska få vara frisk. "An apple a day keeps the Doctor away", som ni vet. Hur lokal traditionen är - eller om det bara är en gammal familjetradition - vet jag inte. Äpplet har jag satt i mig. Cox Orange. Jag har i vart fall ingen huvudvärk.
Det har andra. Året är ett kyrkovalsår. Det är nu vi skaffar oss demokratisk legitimitet när 12% röstar i valet. Socialdemokraterna syftar till att deras medlemmar ska "lyfta på arslet" och gå och rösta. På sin tid manade Mona Sahlin också till såpdan röstning. Själv har hon dock inte med i Svenska kyrkan. När det gäller livet tror jag man med fog ska uppfatta det som et mysterium och inte som en absurditet. När det gäller kyrkopolitiken är den inte ett mysterium. Den är en absurditet. Jag ska inte undanhålla er Stig-Björn Ljunggrens formulering i hans krönika i Ölandsbladet (31 dec):
"15 september blir det kyrkoval i Svenska kyrkan. Ett väldigt viktigt val kommer det att sägas. Ni som tror på detta får en guldstjärna för er godhets skull. Vi andra stretar vidare med att förbereda snöns återkomst."
Kan vi få en valdebatt om värderingar? Vilka frågor tvingar sig på utifrån Svenska kyrkans självförståelse och hennes av Gud givna kallelse? Vilka är de verkliga kyrkligha problemen - bortom slagordsförståelse? Det kunde bli en intressant debatt. Eller får vi en valrörelse där S driver sina kommunala frågor med de egna partimedlemmarna som målgrupp och C kanske tar upp förslaget i nya programmet om polygami? Borde inte C också engagera sig i valen till styrelser för olika muslimska föreningar i så fall?
På årets första dag ska man, som sagt, vara positiv. Det behövde jag väl inte vara årets sista dagar, när jag funderade på gamla präster. Det var det vanliga elaka tankeexperimentet: Vad skulle hända om man kunde kalla fram några av de talträngda äldre prästerna från 1960-80-talen och låta dem se Svenska kyrkan som hon ter sig i dag:
Den farliga högkyrkligheten marginaliserad/eliminerad och det nya programmet på väg att genomföras. Utglesningen verklig. Deras egna tjänster indragna eller omgjorda till komministraturer. Prästgårdarna borta. Terminsindelning av det kyrkliga arbetet så att horderna som anställts för att underlätta arbetet med t ex barn arbetar från slutet av januari till början av maj samt från början av september till mitten av december. Och så statistiken till det och insikten om hur många kyrkoherdar lägger sin tid vid skrivbord och sammanträdesbord trrots att de inte har någon folkbokföring att fly till.
Det är inte utan att det vore underhållande att få se en samling Besserwissrarkyrkoherdar från den tiden (de som visste att de yngre prästerna rakt av hade fel och att de yngre prästernas traktan egentligen var att driva bort folket från evangeliet) uppstå ur gravarna och ta sig en titt på den aktuella situationen. Men så tänker man bara året sista dagar. På årets första dag ska man vara positiv.
Det har andra. Året är ett kyrkovalsår. Det är nu vi skaffar oss demokratisk legitimitet när 12% röstar i valet. Socialdemokraterna syftar till att deras medlemmar ska "lyfta på arslet" och gå och rösta. På sin tid manade Mona Sahlin också till såpdan röstning. Själv har hon dock inte med i Svenska kyrkan. När det gäller livet tror jag man med fog ska uppfatta det som et mysterium och inte som en absurditet. När det gäller kyrkopolitiken är den inte ett mysterium. Den är en absurditet. Jag ska inte undanhålla er Stig-Björn Ljunggrens formulering i hans krönika i Ölandsbladet (31 dec):
"15 september blir det kyrkoval i Svenska kyrkan. Ett väldigt viktigt val kommer det att sägas. Ni som tror på detta får en guldstjärna för er godhets skull. Vi andra stretar vidare med att förbereda snöns återkomst."
Kan vi få en valdebatt om värderingar? Vilka frågor tvingar sig på utifrån Svenska kyrkans självförståelse och hennes av Gud givna kallelse? Vilka är de verkliga kyrkligha problemen - bortom slagordsförståelse? Det kunde bli en intressant debatt. Eller får vi en valrörelse där S driver sina kommunala frågor med de egna partimedlemmarna som målgrupp och C kanske tar upp förslaget i nya programmet om polygami? Borde inte C också engagera sig i valen till styrelser för olika muslimska föreningar i så fall?
På årets första dag ska man, som sagt, vara positiv. Det behövde jag väl inte vara årets sista dagar, när jag funderade på gamla präster. Det var det vanliga elaka tankeexperimentet: Vad skulle hända om man kunde kalla fram några av de talträngda äldre prästerna från 1960-80-talen och låta dem se Svenska kyrkan som hon ter sig i dag:
Den farliga högkyrkligheten marginaliserad/eliminerad och det nya programmet på väg att genomföras. Utglesningen verklig. Deras egna tjänster indragna eller omgjorda till komministraturer. Prästgårdarna borta. Terminsindelning av det kyrkliga arbetet så att horderna som anställts för att underlätta arbetet med t ex barn arbetar från slutet av januari till början av maj samt från början av september till mitten av december. Och så statistiken till det och insikten om hur många kyrkoherdar lägger sin tid vid skrivbord och sammanträdesbord trrots att de inte har någon folkbokföring att fly till.
Det är inte utan att det vore underhållande att få se en samling Besserwissrarkyrkoherdar från den tiden (de som visste att de yngre prästerna rakt av hade fel och att de yngre prästernas traktan egentligen var att driva bort folket från evangeliet) uppstå ur gravarna och ta sig en titt på den aktuella situationen. Men så tänker man bara året sista dagar. På årets första dag ska man vara positiv.