Tunn luft eller "fördel kvinnoprästmotståndare"

I dag ska jag tala  på kyrkodagar. Det är att umgås med vanliga kyrkokristna. Må vara att jag får inleda men jag tror dagen blir en fortgående dialog. Det brukar vara så. Vanliga kyrkokristna betyder människor som vet rätt mycket om Kyrkans verkliga läge och vågar tala om det, sakligt och realistiskt. Jag antar att alla inte delar, som det brukar heta "alla åsikter med mig". De säger så. Jag begriper inte varför. Jag delar ju inte alla åsikter med dem, men det brukar jag finkänsligt inte påpeka. Vi docenter med insikter är försiktiga med att markera vårt vetande, som ni förstått. Och jag håller mig hellre med insikter än åsikter.

Välan, jag umgås ibland med kristna som andas den tunnare luften eftersom de kommit så högt upp. Det som då slår mig är deras brist på frågor. De undrar aldrig varför de kommit så högt. Det tycks mig som om de finner saken självklar. Men det är den ju inte. De kom upp i den höga luften för att de släppte några övertygelser, aldrig hade några, undvek insikter och oftast höll käft. Det är också, oss emellan, det råd jag får av dem. "Säg inte för mycket", säger de. Men det gör jag aldrig. Jag säger det som är alldeles lagom.

De menar nog egentligen att det är bäst att hålla käft.

Här är det fördel kvinnoprästmotståndare, som aldrig behöver förställa sig eller ens föreställa sig vara märkvärdiga. De kan vara som de är och behöver egentligen aldrig vara oroliga för att avslöjas som någon slags bluffar, för de är ju redan nere i skiten. Ursäkta franskan men fatta fördelen!

I den tunna luften finns det massor med vanliga kritiska frågor som aldrig kan ställas. Främst frågan "hur i all världen kunde jag hamna här?" Frågar inte kvinnoprästmotståndaren så? Nej, kvinnoprästmotståndaren frågar: hur kunde Svenska kyrkan hamna här. Och det är en helt annan och befriande fråga. Från myllan, där luften går lätt att andas och det doftar vår. Eller?

Om kommentarbehovet blir svårartat så tänk på att lidande är ett av passionstidens teman.