Kyrkans Tidning kommer äntligen med det stora reportaget om Antje Jackelén. Trevliga bilder och orienterande läsning, frågor som kanske ger lite mer kött på benen. Fram träder bilden av ett par professorer i Uppsala, Jan Bergman och Jan Arvid Hellström, vars forskarseminarier Antje ansluter till. Det blir kanske förbryllande för dem som fått höra att hon gick på ITH i Stockholm. Var det sedan hon avlagts sin teologie kandidatexamen - eller innan? Vi kan strunta i det för stunden, för det intressanta är när Antje Jackelén skärper tonen.
"Jag tycker inte om att talet om inre sekularisering ibland används på ett kontraproduktivt sätt, ibland för att racka ner på kyrkan och av dem som hela sitt liv fått sin lön direkt eller indirekt av kyrkan."
Löneargumentet biter på en sån som mig, förstås. Och svaret, det närmast självklara, har biskop Göran Beijer gett: "Vi har fått lön för utfört arbete inte för att inneha en uppsättning åsikter." Frågan om kulturskillnader när det handlar om debatt hoppar jag över och hänvisar till kapitel 1 i boken Inget för någon. Kyrkokärlek uttrycks också som kyrkokritik. Det handlar alls inte om att "racka ner på kyrkan", som Jackelén fått för sig. Jag ogillar vad hon säger för också de som står utanför, Lena Andersson eller Christer Sturmark t ex, ska väl lyssnas till? Det de säger eller försöker uttrycka - hållningen jag talar för är ett närmast majeutiskt lyssnande - kan vara viktig information. Och med Hägerström får vi kanske säga att i sammanhanget ger inte värdeomdömen information i sak men livar framställningen. En levande kyrka har sina bundsförvanter i sina kritiker. Också.
Jag kommer tillbaka till lönen. Hur har man "indirekt" fått sin lön av Svenska kyrkan? Är det prästfruar som ska hålla käft med sin kyrkokritik eftersom de indirekt fått lön "hela sitt liv" av kyrkan? Nä det handlar om direkt lön - är det en sådan som mig hon syftar på? Exakt vilket fel har det varit på min lönesättning och hur oförtjänt har min karriärväg gått i beaktande av den kyrkokritik jag levererat sedan 1960-talets slut? Den frågan kan en uppsättning präster ställa. Vad är det vi ska hålla tyst med - med tanke på lönen?
Det kommer mera. Antje Jackelén vill inte ha den inre sekularisering som består i en polarisering mellan liberala och konservativa för en sådan polarisering är livsfarlig. "Dagens sekularisering består i att man försöker inbilla folk att det är ett nytt påfund att man tolkar." Men vem har försökt det tricket? Frågan har ställts hur Kyrkan i alla tider förstått evangeliet i uppgörelser med andra tolkningar och den frågan ska fortsatt ställas. Man kan kalla saken att ställa sanningsfrågor.
Själv vill Jackelén att vi ska hjälpas åt att sätta strålkastaren på rätt saker. Inte på den nedåtgående statistiken, sådan information skulle ett företag i publicera. Vi ska sätta strålkastaren på hur problemet ska lösas. Det vore kanske inte så dumt att ty sig till högkyrkliga församlingsbyggare då - om det finns några kvar. Fast jag känner folk som misstror ledare som manar underhuggare att se det positiva. De tror att ledarskapet försöker undgå problem på det enkla sättet. För egen del framhärdar jag i tanken att Berndt Gustafson tog fram religionssociologiskt material för att ge verktyg till att ompröva och bygga bättre. Så använde Bo Giertz sociologin.
Frågan om partipolitisering tycks vara irriterande, om man ska tro Kyrkans Tidning. Hon vill inte underkänna människor som är förtroendevalda. Men är frågan inte en annan? Frågan om hur själva systemet är uppbyggt och inte frågan om enskilda? Hon styr på de enskilda förtroendevalda:
Grejen för Antje Jackelén blir att den som inte har någon speciell kunskap om kyrkan får lägga manken till och förvärva det och det är bra om den med ett innerligt Jesus-förhållande vinnlägger sig om att lära sig det politiska hantverket. Riktigt så enkelt är det nog inte. "The Mechanics of the Church" kan man lära sig. En relation till Kyrkans Herre växer fram. Och förtroendeuppdrag ska väl uppfattas som kallelser, eller?
Det där med "indirekt lön" ska jag klura på idag, tror jag. Och så funderar jag över ett fenomen. Hur mycket Antje Jackelén än intervjuas ter hon sig väldigt anonym. Jag lär inte känna henne som person.
Jag får veta att hon skriver kyrkohistoria. Hon har blivit vald - objekt - och skriver - subjekt? Det får vi väl egentligen se hur det blir med den saken. Den store Nathan Söderblom ter sig väldigt liten är han står staty utanför Ärkebiskopsgården. Han gällde på sin tid för att vara en person i storleksklass den heliga Birgitta. Och kommer det till kvinnohistoria i Sverige smäller väl ett helgon högre än en ärkebiskop?
"Jag tycker inte om att talet om inre sekularisering ibland används på ett kontraproduktivt sätt, ibland för att racka ner på kyrkan och av dem som hela sitt liv fått sin lön direkt eller indirekt av kyrkan."
Löneargumentet biter på en sån som mig, förstås. Och svaret, det närmast självklara, har biskop Göran Beijer gett: "Vi har fått lön för utfört arbete inte för att inneha en uppsättning åsikter." Frågan om kulturskillnader när det handlar om debatt hoppar jag över och hänvisar till kapitel 1 i boken Inget för någon. Kyrkokärlek uttrycks också som kyrkokritik. Det handlar alls inte om att "racka ner på kyrkan", som Jackelén fått för sig. Jag ogillar vad hon säger för också de som står utanför, Lena Andersson eller Christer Sturmark t ex, ska väl lyssnas till? Det de säger eller försöker uttrycka - hållningen jag talar för är ett närmast majeutiskt lyssnande - kan vara viktig information. Och med Hägerström får vi kanske säga att i sammanhanget ger inte värdeomdömen information i sak men livar framställningen. En levande kyrka har sina bundsförvanter i sina kritiker. Också.
Jag kommer tillbaka till lönen. Hur har man "indirekt" fått sin lön av Svenska kyrkan? Är det prästfruar som ska hålla käft med sin kyrkokritik eftersom de indirekt fått lön "hela sitt liv" av kyrkan? Nä det handlar om direkt lön - är det en sådan som mig hon syftar på? Exakt vilket fel har det varit på min lönesättning och hur oförtjänt har min karriärväg gått i beaktande av den kyrkokritik jag levererat sedan 1960-talets slut? Den frågan kan en uppsättning präster ställa. Vad är det vi ska hålla tyst med - med tanke på lönen?
Det kommer mera. Antje Jackelén vill inte ha den inre sekularisering som består i en polarisering mellan liberala och konservativa för en sådan polarisering är livsfarlig. "Dagens sekularisering består i att man försöker inbilla folk att det är ett nytt påfund att man tolkar." Men vem har försökt det tricket? Frågan har ställts hur Kyrkan i alla tider förstått evangeliet i uppgörelser med andra tolkningar och den frågan ska fortsatt ställas. Man kan kalla saken att ställa sanningsfrågor.
Själv vill Jackelén att vi ska hjälpas åt att sätta strålkastaren på rätt saker. Inte på den nedåtgående statistiken, sådan information skulle ett företag i publicera. Vi ska sätta strålkastaren på hur problemet ska lösas. Det vore kanske inte så dumt att ty sig till högkyrkliga församlingsbyggare då - om det finns några kvar. Fast jag känner folk som misstror ledare som manar underhuggare att se det positiva. De tror att ledarskapet försöker undgå problem på det enkla sättet. För egen del framhärdar jag i tanken att Berndt Gustafson tog fram religionssociologiskt material för att ge verktyg till att ompröva och bygga bättre. Så använde Bo Giertz sociologin.
Frågan om partipolitisering tycks vara irriterande, om man ska tro Kyrkans Tidning. Hon vill inte underkänna människor som är förtroendevalda. Men är frågan inte en annan? Frågan om hur själva systemet är uppbyggt och inte frågan om enskilda? Hon styr på de enskilda förtroendevalda:
Grejen för Antje Jackelén blir att den som inte har någon speciell kunskap om kyrkan får lägga manken till och förvärva det och det är bra om den med ett innerligt Jesus-förhållande vinnlägger sig om att lära sig det politiska hantverket. Riktigt så enkelt är det nog inte. "The Mechanics of the Church" kan man lära sig. En relation till Kyrkans Herre växer fram. Och förtroendeuppdrag ska väl uppfattas som kallelser, eller?
Det där med "indirekt lön" ska jag klura på idag, tror jag. Och så funderar jag över ett fenomen. Hur mycket Antje Jackelén än intervjuas ter hon sig väldigt anonym. Jag lär inte känna henne som person.
Jag får veta att hon skriver kyrkohistoria. Hon har blivit vald - objekt - och skriver - subjekt? Det får vi väl egentligen se hur det blir med den saken. Den store Nathan Söderblom ter sig väldigt liten är han står staty utanför Ärkebiskopsgården. Han gällde på sin tid för att vara en person i storleksklass den heliga Birgitta. Och kommer det till kvinnohistoria i Sverige smäller väl ett helgon högre än en ärkebiskop?