Med största diskretion berättade jag om den fd moderatpolitikern som blivit POSK-are. Det stod inte på förrän förre redaktören Bengt Olof Dike trädde fram och presenterade sig som mannen ifråga. Sedan han gjort så, blev det till att försvara sig.
Den "överväldigande delen" av församlingarna, menar han, ville ha kvar statskyrkosystemet. Överväldigande? Småförsamlingarna ville. Andra församlingar insåg att en era var över. Dessa var till antalet färre men omfattade större delen av Svenska kyrkans medlemmar. Majoriteten alltså.
Alla hade inte fattat att Svenska kyrkan efter 1860-talet levt på en slags övertid. Statskyrkosystemet hade blivit orimligt. Det var på sin tid en kyrka med den döpte kungen som främste medlem och med kungens ansvar att vårda kyrkan. Det blev annorlunda. Staten ville inte ha ett statskyrkosystem (politiskt kunde kontrollen över Svenska kyrkan säkras genom partierna, förstås). Vad återstod egentligen då för Svenska kyrkan att göra?
Att Svenska kyrkan många årtionden dessförinnan förlorat svenska folket som ett gudstjänstfirande folk stod klart sedan länge. Dagens Nyheters kyrksamhetsundersökning 1927 är ett exempel. Vi behöver knappast älta detta längre. Redan i söndagsskolan insåg jag att mina jämnåriga som inte gick i söndagsskolan tänkte på annat sätt. De är mellan 65 och 70 nu, dessa gamla kamrater.
Bo Giertz med flera ville evangelisera. Det arbetet försvann i en kyrkokonflikt. Kommentarer överflödiga.
Dike undviker påfallande ofta att tala om Jesus. Han kunde använda ett H-ord som "Herre". Det där talet om "Den Högste" eller "Han med stort H"är och förblir egendomligheter i ett kristet sammanhang. Jag tror att Dikes omskrivningar är informationsbärande- Och vem i all sin dar skulle vilja återvända till denna bloggs kommentarsfält för att undersöka om Dike någon gång fått ur sig namnet Jesus även om han/hon inte minns sig ha läst något om Jesus Kristus där?
Det fanns visioner för Svenska kyrkan i ungkyrkligheten, som byggde institutioner. Folkhögskolor, förstås, och Lekmannaskolan i Sigtuna. Sådant kostar men idrottsanläggningar och annat kostar också. Visionen för Lekmannaskolan var utbildning av kvalificerat lekfolk i en miljö med duktig personal och möjlighet till gudstjänstliv genom en kaplan. Andra kunde komma på konferenser i den miljön. Placeringen nära Arlanda/Märsta gav möjligheter. Kyrkokansliet skulle också ha en arena för möten med människor och det skulle utveckla arbetet med kanslifrågor men också ge en möjlighet att låta idéer flöda åt alla håll. Kostnaden 20:- per kyrkomedlem för en tankesmedja, som var mer än en stiftsgård, var inte alls dum. Och den bottnade i den ungkyrkliga visionen för stället.
Dike såg pengar och det var allt han såg. Vad hans insatser för att förstöra ställen verkligen har kostat, vore det kanske anledning att ta reda på. Kapellet avsakraliserades. Såldes marken som tomtmark och vad finns i husen nu? Jag har ingen aning. Däremot inser jag hur fel Dike tänker när han frågar: "Skall kyrkan bedriva verksamheter med jättelika årliga förluster?" Alla andra fattar att Svenska kyrkan ingenstans är ett vinstdrivande företag! Kammentarer överflödiga! Det moderatdumma är i vart fall inte moderat dumt. Det är närmast omodererat dumt.
Jag ska inte ta upp det tröttsamma med Dikes kampanj vad vi ska be om. Den utgår från tanken att vi alls ber - och om detta har han ingen aning. Det kan ju vara så att vi som tidigare bett för både det en och det andra i Svenska kyrkan kortat förbönslistan och nu mest låter den handla om ledsna medkristna. Men i sak är detta inte Bengt Olof Dikes sak. Han får be sitt, så ber vi andra vårt - och vad vi rätteligen borde be, har vi inte riktigt fattat - om jag fattat rätt. (Rom 8:26)
Bengt Olof Dikes trägna försvar för förtroendevalda belyses när vi plötsligt informeras om att tre kyrkopolitiker ertappades med fingrarna i syltburken och berikade sig. Dike sparkades ur moderaterna för denna sin upptäckt. Skulle Dike tigit om skandalen? Kanske inte. Men tonat ner försvaret av de utomordentliga insatser partipolitiker uträttar i Svenska kyrkan, kanske? Och möjligtvis funderat över om det inte är lika illa att ha fingrarna i den ekonomiska som i den teologiska syltburken. Politiker ska inte kladda i sådant de inte har kompetens för. Nästa gång Dike orerar om de partipolitiskt valda, minns de kladdiga fingrarna i syltburken!
Med spänning inväntas nu kyrkostatistik - som om Bloggardag var en utredningstjänst. Det är den inte. Hur tänkte sig Dike nu?
Yngve Kalin och Fredrik Sidenvall nämns. Kalin lämnade sin tjänst 2013, Sidenvall 2007. I Hyssna redovisades vid redovisningen år 2011 en gudstjänstfrekvens på 259 personer/vecka är 2010 om man räknar som på Gotland. Siffran för söndagar var i snitt - alla sön- och helgdagar räknade - 110. I socknen fanns 1550 kyrkotillhöriga. I Göteborg skulle man kanske vilja se en jämförelse mellan Domkyrkan och S:t Pauli. Men vad skulle bevisas? Det alla vet, att högkyrkliga pastoralteologer bygger församling?
Det är helt enkelt roligare och allvarligare i högkyrkliga församlingar. Vi är ju högkyrkliga därför att vi är svenskkyrkliga.
Jag är döpt i Svenska kyrkan. Där avviker jag från vad som gäller för nuvarande ärkebiskop och hennes företrädare.
Jag är vid 15 års ålder konfirmerad i Svenska kyrkan och undervisad med Stig Hellstens konfirmandlärobok. Jag avviker därvidlag från den nuvarande ärkebiskopen och från stiftsbiskopen. Jag drabbades av en prästkallelse i Svenska kyrkan genom församlingsprästen (Nils Norrlin) och stiftets mödor (Henrik Svenungsson) när jag var 17 - också här avviker jag från nuvarande ärkebiskopen och stiftsbiskopen.
Ibland ska man påminna sig själv och andra om vilken svenskkyrklig mylla somliga av oss står djupt i.
Sifferexercis om högkyrkligt arbete? Nja, poängen är en annan. Bengt Olof Dike har idogt arbetat för att komma denna väckelse till livs. Han har lyckats rätt väl. Han kan stå rak i ryggen, stolt över sin fördärvelsebringande verksamhet att stoppa de olämpliga präster och prästkandidater med en teologi som faktiskt kunde bygga församling men också med aktiviteter som på sin tid skrämde ärkebiskop KG Hammar och generalsekreteraren Sören Ekström och förtog arbetsglädje. Riktigt ensam har han dock inte varit i detta sitt värv, numera POSK-aren Dike. Fast jag medger, dåvarande POSK-aren Dag Sandahl gjorde sitt bästa för att Hammar och Ekström inte skulle förtvivla på grund av misstänkliggörandekampanjerna. Kanske bad jag till och med för dem.
Somligt är dock väldigt överraskande här i livet, medge det.
Den "överväldigande delen" av församlingarna, menar han, ville ha kvar statskyrkosystemet. Överväldigande? Småförsamlingarna ville. Andra församlingar insåg att en era var över. Dessa var till antalet färre men omfattade större delen av Svenska kyrkans medlemmar. Majoriteten alltså.
Alla hade inte fattat att Svenska kyrkan efter 1860-talet levt på en slags övertid. Statskyrkosystemet hade blivit orimligt. Det var på sin tid en kyrka med den döpte kungen som främste medlem och med kungens ansvar att vårda kyrkan. Det blev annorlunda. Staten ville inte ha ett statskyrkosystem (politiskt kunde kontrollen över Svenska kyrkan säkras genom partierna, förstås). Vad återstod egentligen då för Svenska kyrkan att göra?
Att Svenska kyrkan många årtionden dessförinnan förlorat svenska folket som ett gudstjänstfirande folk stod klart sedan länge. Dagens Nyheters kyrksamhetsundersökning 1927 är ett exempel. Vi behöver knappast älta detta längre. Redan i söndagsskolan insåg jag att mina jämnåriga som inte gick i söndagsskolan tänkte på annat sätt. De är mellan 65 och 70 nu, dessa gamla kamrater.
Bo Giertz med flera ville evangelisera. Det arbetet försvann i en kyrkokonflikt. Kommentarer överflödiga.
Dike undviker påfallande ofta att tala om Jesus. Han kunde använda ett H-ord som "Herre". Det där talet om "Den Högste" eller "Han med stort H"är och förblir egendomligheter i ett kristet sammanhang. Jag tror att Dikes omskrivningar är informationsbärande- Och vem i all sin dar skulle vilja återvända till denna bloggs kommentarsfält för att undersöka om Dike någon gång fått ur sig namnet Jesus även om han/hon inte minns sig ha läst något om Jesus Kristus där?
Det fanns visioner för Svenska kyrkan i ungkyrkligheten, som byggde institutioner. Folkhögskolor, förstås, och Lekmannaskolan i Sigtuna. Sådant kostar men idrottsanläggningar och annat kostar också. Visionen för Lekmannaskolan var utbildning av kvalificerat lekfolk i en miljö med duktig personal och möjlighet till gudstjänstliv genom en kaplan. Andra kunde komma på konferenser i den miljön. Placeringen nära Arlanda/Märsta gav möjligheter. Kyrkokansliet skulle också ha en arena för möten med människor och det skulle utveckla arbetet med kanslifrågor men också ge en möjlighet att låta idéer flöda åt alla håll. Kostnaden 20:- per kyrkomedlem för en tankesmedja, som var mer än en stiftsgård, var inte alls dum. Och den bottnade i den ungkyrkliga visionen för stället.
Dike såg pengar och det var allt han såg. Vad hans insatser för att förstöra ställen verkligen har kostat, vore det kanske anledning att ta reda på. Kapellet avsakraliserades. Såldes marken som tomtmark och vad finns i husen nu? Jag har ingen aning. Däremot inser jag hur fel Dike tänker när han frågar: "Skall kyrkan bedriva verksamheter med jättelika årliga förluster?" Alla andra fattar att Svenska kyrkan ingenstans är ett vinstdrivande företag! Kammentarer överflödiga! Det moderatdumma är i vart fall inte moderat dumt. Det är närmast omodererat dumt.
Jag ska inte ta upp det tröttsamma med Dikes kampanj vad vi ska be om. Den utgår från tanken att vi alls ber - och om detta har han ingen aning. Det kan ju vara så att vi som tidigare bett för både det en och det andra i Svenska kyrkan kortat förbönslistan och nu mest låter den handla om ledsna medkristna. Men i sak är detta inte Bengt Olof Dikes sak. Han får be sitt, så ber vi andra vårt - och vad vi rätteligen borde be, har vi inte riktigt fattat - om jag fattat rätt. (Rom 8:26)
Bengt Olof Dikes trägna försvar för förtroendevalda belyses när vi plötsligt informeras om att tre kyrkopolitiker ertappades med fingrarna i syltburken och berikade sig. Dike sparkades ur moderaterna för denna sin upptäckt. Skulle Dike tigit om skandalen? Kanske inte. Men tonat ner försvaret av de utomordentliga insatser partipolitiker uträttar i Svenska kyrkan, kanske? Och möjligtvis funderat över om det inte är lika illa att ha fingrarna i den ekonomiska som i den teologiska syltburken. Politiker ska inte kladda i sådant de inte har kompetens för. Nästa gång Dike orerar om de partipolitiskt valda, minns de kladdiga fingrarna i syltburken!
Med spänning inväntas nu kyrkostatistik - som om Bloggardag var en utredningstjänst. Det är den inte. Hur tänkte sig Dike nu?
Yngve Kalin och Fredrik Sidenvall nämns. Kalin lämnade sin tjänst 2013, Sidenvall 2007. I Hyssna redovisades vid redovisningen år 2011 en gudstjänstfrekvens på 259 personer/vecka är 2010 om man räknar som på Gotland. Siffran för söndagar var i snitt - alla sön- och helgdagar räknade - 110. I socknen fanns 1550 kyrkotillhöriga. I Göteborg skulle man kanske vilja se en jämförelse mellan Domkyrkan och S:t Pauli. Men vad skulle bevisas? Det alla vet, att högkyrkliga pastoralteologer bygger församling?
Det är helt enkelt roligare och allvarligare i högkyrkliga församlingar. Vi är ju högkyrkliga därför att vi är svenskkyrkliga.
Jag är döpt i Svenska kyrkan. Där avviker jag från vad som gäller för nuvarande ärkebiskop och hennes företrädare.
Jag är vid 15 års ålder konfirmerad i Svenska kyrkan och undervisad med Stig Hellstens konfirmandlärobok. Jag avviker därvidlag från den nuvarande ärkebiskopen och från stiftsbiskopen. Jag drabbades av en prästkallelse i Svenska kyrkan genom församlingsprästen (Nils Norrlin) och stiftets mödor (Henrik Svenungsson) när jag var 17 - också här avviker jag från nuvarande ärkebiskopen och stiftsbiskopen.
Ibland ska man påminna sig själv och andra om vilken svenskkyrklig mylla somliga av oss står djupt i.
Sifferexercis om högkyrkligt arbete? Nja, poängen är en annan. Bengt Olof Dike har idogt arbetat för att komma denna väckelse till livs. Han har lyckats rätt väl. Han kan stå rak i ryggen, stolt över sin fördärvelsebringande verksamhet att stoppa de olämpliga präster och prästkandidater med en teologi som faktiskt kunde bygga församling men också med aktiviteter som på sin tid skrämde ärkebiskop KG Hammar och generalsekreteraren Sören Ekström och förtog arbetsglädje. Riktigt ensam har han dock inte varit i detta sitt värv, numera POSK-aren Dike. Fast jag medger, dåvarande POSK-aren Dag Sandahl gjorde sitt bästa för att Hammar och Ekström inte skulle förtvivla på grund av misstänkliggörandekampanjerna. Kanske bad jag till och med för dem.
Somligt är dock väldigt överraskande här i livet, medge det.