"Engelska kyrkan säger nej till kvinnobiskopar", heter det i tidningen Dagen. Det var då för väl. Biskopar har en uppgift som går utöver att vara biskopar för ett kön. Att kvinnoläkare (gynekologer) däremot specialiserar sig har jag inga synpunkter på. Eller har jag? På en brigad fattade man plötsligt att brigadläkaren var just gynekolog - och i den tidens krigsmakt höll man sig mest med karlar på förbandet. Någon munterhet utbröt tills gynekologen sa: "Ni ska vara tacksamma. Vi gynekologer syr de snyggaste stygnen."
Tidningen Dagen vet också att berätta om anglikanska kyrkans teologiska konflikter. En av dem har gällt "hur högt kvinnor kan klättra i kyrkohierarkin". Något fel är trasigt här. Debatten har väl gällt allvarligare saker och biskopsämbetet som karriärstege - är det inte ett väldigt sekulariserat sätt att se på en tjänarfunktion som Kristus själv gett sin Kyrka? Stackars biskoparna får gå sist i processionerna därför att de finns till för att se till alla oss andra. Och debatten i England gällde frågan om "provisions", åtgärder för att folk inte ska lämna och gå till andra kyrkor och sammanhang - Ordinariatet till exempel. Church of England kunde mycket raskt ha blivit en helt annan kyrka. Vill man annars följa argumentationen i sak är det Jonathan Bakers bok Kvinnor i biskopsämbetet? man läser. Den finns alltså på svenska - men jag har ingen aning om den kan köpas längre och i så fall var. Läser man annars Forward in Faith-folkets bidrag i den senaste debatten går de alla ut på att ni får gärna ha era kvinnliga biskopar bara vi får en egen säkrad och respekterad position i kyrkolivet. Det är trots allt lite annorlunda i England än i Sverige.
I tidningen Metro skriver Johan Norberg. Han sätter ett minus inför veckans händelse och skriver: "Intolerant kyrka. Engelska kyrkan fortsätter att avvisa kvinnliga biskopar. Varför är de som talar högst om kärlek och allas värde så ofta de mest bigotta och intoleranta?"
Argumentationen är underhållande efrtersom den så totalt är styrd av för-domar, inte av sakanalys. Skiftet noterar jag. Förr var Kyrkan fördömande - och då hade väl beslutet inte förvånat? Nu är Kyrkan fortsatt fördömande men förkunnelsen sammanfattas med glosan "kärlek och allas värde". Kristna kan avfärdas för de är "så ofta" - missa inte den grälsjuka ansatsen - "de mest bigotta och intoleranta". Johan Norberg har egentligen inte fått någonting rätt. Det är en prestation i sig, måste man med nyvunnen vänlighetsiver konstatera.
I veckan som kommer får jag nog möta någon som satt med i General Synod. Jag ska fråga hur det var och om jag är på glatt humör ska jag berätta om Svenska kyrkans nya strukturer, de som kännetecknas av närhet och samverkan. Vem av oss - angeln eller jag - blir mest förvånad?![]()
Tidningen Dagen vet också att berätta om anglikanska kyrkans teologiska konflikter. En av dem har gällt "hur högt kvinnor kan klättra i kyrkohierarkin". Något fel är trasigt här. Debatten har väl gällt allvarligare saker och biskopsämbetet som karriärstege - är det inte ett väldigt sekulariserat sätt att se på en tjänarfunktion som Kristus själv gett sin Kyrka? Stackars biskoparna får gå sist i processionerna därför att de finns till för att se till alla oss andra. Och debatten i England gällde frågan om "provisions", åtgärder för att folk inte ska lämna och gå till andra kyrkor och sammanhang - Ordinariatet till exempel. Church of England kunde mycket raskt ha blivit en helt annan kyrka. Vill man annars följa argumentationen i sak är det Jonathan Bakers bok Kvinnor i biskopsämbetet? man läser. Den finns alltså på svenska - men jag har ingen aning om den kan köpas längre och i så fall var. Läser man annars Forward in Faith-folkets bidrag i den senaste debatten går de alla ut på att ni får gärna ha era kvinnliga biskopar bara vi får en egen säkrad och respekterad position i kyrkolivet. Det är trots allt lite annorlunda i England än i Sverige.
I tidningen Metro skriver Johan Norberg. Han sätter ett minus inför veckans händelse och skriver: "Intolerant kyrka. Engelska kyrkan fortsätter att avvisa kvinnliga biskopar. Varför är de som talar högst om kärlek och allas värde så ofta de mest bigotta och intoleranta?"
Argumentationen är underhållande efrtersom den så totalt är styrd av för-domar, inte av sakanalys. Skiftet noterar jag. Förr var Kyrkan fördömande - och då hade väl beslutet inte förvånat? Nu är Kyrkan fortsatt fördömande men förkunnelsen sammanfattas med glosan "kärlek och allas värde". Kristna kan avfärdas för de är "så ofta" - missa inte den grälsjuka ansatsen - "de mest bigotta och intoleranta". Johan Norberg har egentligen inte fått någonting rätt. Det är en prestation i sig, måste man med nyvunnen vänlighetsiver konstatera.
I veckan som kommer får jag nog möta någon som satt med i General Synod. Jag ska fråga hur det var och om jag är på glatt humör ska jag berätta om Svenska kyrkans nya strukturer, de som kännetecknas av närhet och samverkan. Vem av oss - angeln eller jag - blir mest förvånad?
