Biskop Åke Bonnier bryr sig om att svara Marcus Birro, som meddelat att han ska konvertera. Om det nu är det han ska. Hans konversion kanske snarare är aversion, han vänder sig bort från ett sammanhang han inte kan eller vill solidarisera sig med. Svenska kyrkan. Han gör alltså nu vad docenten Ann Heberlein uppmanade honom till - lämna Svenska kyrkan! Han förklarar varför och Åke Bonnier gör sig mödan att svara. Det är fint. Av hela sitt hjärta vill biskopen gratulera Marcus Birro till beslutet att påbörja konverteringsprocesssen, som han kallar den. Varför? Därför att Birro känner sig som katolik. Men noga taget bekänner sig Svenska kyrkan vara en katolsk kyrka, en del av den kyrka som är una, sancta, catholica. Så långt i framställningen tvekar jag alltså inför gratulerandet. Borde inte biskop Bonnier fastmer fundera över varför en i kulturlivet verksam drar iväg och undra vad det är för svagheter i Svenska kyrkan som nu borde hanteras av en biskop?
Biskopen talar om Birros "konvertionsresa" (sic!, vilket betyder att han skriver just så och inget nedsättande eller ögonbrynshöjt annat). Denna resa ger Birro "trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter" om det trossamfund han tillhört. Nå, vi lever i ett på papperet fritt land så den rätten har han nog, får vi väl konstatera. Vari består det generaliserade/felaktiga? Har inte Kajsa Ahlstrand gjort just sådana påpekanden om hur förkunnelsens fokus flyttats? Om detta kan man läsa en snutt i den bok jag fick ihop, Inget för någon. Invändningen från Marcus Birro var allvarlig: "Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta."
Den bedömningen delar inte biskopen. Dessvärre delar en del andra den - eller förstår vad Birro syftar på.
Biskop Bonnier beskriver Svenska kyrkan som "en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen." Så - vad hade Martin Luther sagt om Svenska kyrkan år 2014, tro?
Stockholms Storkyrka, där Åke Bonnier tidigare var domprost, följde jag lite under min vän Ludvig Jönssons tid. Där hördes en rent jungiansk förkunnelse. Dessa predikningar las ut för avhämtning. Jag har en samling och Jesus-centrerat var det inte. Redan då.
Besluten om enkönad vigsel togs väl utan besvärande teologiska komplikationer?
Biskoparna var inte överens om partnerskapsvälsignelse och när det kom till frågan om äktenskap för samkönade fanns ingen tid för, låt oss kalla det, intellektuell omorientering. Bråttom var det också. Vigselrätten var i fara. Konsultationer inom Borgågemenskapen fanns det inte tid till - inte 2005 och inte 2009. Och nu håller sig alltså Svenska kyrkan med en ordning för vigsel som Church of England avvisar. Sug på den!
"Svenska kyrkan styrs till stor del av politiker och predikar nästan bara sådant som vilket annat politiskt parti skulle göra."
Birro är generaliserande, det måste man medge. Men är det poänglöst? Biskop Bonnier talar om att evangeliet ska vara politiskt men inte partipolitiskt. Det kan man kanske säga - om man är reformert och om man inte sitter i ett partipolitiserat kyrkosystem. Vi andra säger kanske att evangeliet får konsekvenser utöver det personliga - i samhället - och att de kristnas kallelse också innefattar ansvaret att profetiskt kunna skilja mellan ont och gott. Men vi är programmatiskt kritiska mot något som klavbinder Kyrkan. Libertas Ecclesiae, Kyrkans Frihet, är vad vi står för. Och den friheten är i hög grad friheten från världslig politik in i de kyrkliga styrsystemen.
När det kommer till styrelsens texter till Kyrkomötet, tycker jag Birro har en poäng. Det har jag markerat i skrivelsen KsSkr 2014:1, Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå åren 2015-2017, s 42.
Reformationen fortgår kan betyda allt från att "vi håller på och förändrar" till vad ordet egentligen betyder: Vi ifrågasätter alltid så att Kyrkan behåller sin form, den form Gud gav. Reformationen är en fråga om vad Kyrkan är, inte ett projekt för att förbättra världen. En reformert teologi kan nog tänka sig att "vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet". De evangeliska och de katolska tänker inte riktigt så. De menar nog att det oriktiga i världen kan avslöjas också av dem som aldrig hört evangeliet.
Jag har faktiskt lite svårt att dela glädjen över att Marcus Birro går sin väg. Han ställde sanningsfrågor och bestämde sig för att i Svenska kyrkan hör han inte hemma. Nu önskar biskopen att han i sitt nya sammanhang ska få vila från sina frustrationer. Vad det detta Jesus lovade? Eller var det något annat han tänkte på när han sa att lärjungen fick vara nöjd om det går honom som hans Mästare? På en punkt skulle jag vilja mana Marcus Birro att fundera över sanningsfrågan. Det finns inget som är hans sanning. Egna erfarenheter kan man ha. Sanningen däremot är allmängiltig . Och de kristnas relation till sanningen? Joh 8, kanske.
Biskopen talar om Birros "konvertionsresa" (sic!, vilket betyder att han skriver just så och inget nedsättande eller ögonbrynshöjt annat). Denna resa ger Birro "trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter" om det trossamfund han tillhört. Nå, vi lever i ett på papperet fritt land så den rätten har han nog, får vi väl konstatera. Vari består det generaliserade/felaktiga? Har inte Kajsa Ahlstrand gjort just sådana påpekanden om hur förkunnelsens fokus flyttats? Om detta kan man läsa en snutt i den bok jag fick ihop, Inget för någon. Invändningen från Marcus Birro var allvarlig: "Vill man höra om Gud, Jesus, omvändelse, synd och upprättelse har man väldigt lite att hämta."
Den bedömningen delar inte biskopen. Dessvärre delar en del andra den - eller förstår vad Birro syftar på.
Biskop Bonnier beskriver Svenska kyrkan som "en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska traditionen." Så - vad hade Martin Luther sagt om Svenska kyrkan år 2014, tro?
Stockholms Storkyrka, där Åke Bonnier tidigare var domprost, följde jag lite under min vän Ludvig Jönssons tid. Där hördes en rent jungiansk förkunnelse. Dessa predikningar las ut för avhämtning. Jag har en samling och Jesus-centrerat var det inte. Redan då.
Besluten om enkönad vigsel togs väl utan besvärande teologiska komplikationer?
Biskoparna var inte överens om partnerskapsvälsignelse och när det kom till frågan om äktenskap för samkönade fanns ingen tid för, låt oss kalla det, intellektuell omorientering. Bråttom var det också. Vigselrätten var i fara. Konsultationer inom Borgågemenskapen fanns det inte tid till - inte 2005 och inte 2009. Och nu håller sig alltså Svenska kyrkan med en ordning för vigsel som Church of England avvisar. Sug på den!
"Svenska kyrkan styrs till stor del av politiker och predikar nästan bara sådant som vilket annat politiskt parti skulle göra."
Birro är generaliserande, det måste man medge. Men är det poänglöst? Biskop Bonnier talar om att evangeliet ska vara politiskt men inte partipolitiskt. Det kan man kanske säga - om man är reformert och om man inte sitter i ett partipolitiserat kyrkosystem. Vi andra säger kanske att evangeliet får konsekvenser utöver det personliga - i samhället - och att de kristnas kallelse också innefattar ansvaret att profetiskt kunna skilja mellan ont och gott. Men vi är programmatiskt kritiska mot något som klavbinder Kyrkan. Libertas Ecclesiae, Kyrkans Frihet, är vad vi står för. Och den friheten är i hög grad friheten från världslig politik in i de kyrkliga styrsystemen.
När det kommer till styrelsens texter till Kyrkomötet, tycker jag Birro har en poäng. Det har jag markerat i skrivelsen KsSkr 2014:1, Verksamhet och ekonomi för Svenska kyrkans nationella nivå åren 2015-2017, s 42.
Reformationen fortgår kan betyda allt från att "vi håller på och förändrar" till vad ordet egentligen betyder: Vi ifrågasätter alltid så att Kyrkan behåller sin form, den form Gud gav. Reformationen är en fråga om vad Kyrkan är, inte ett projekt för att förbättra världen. En reformert teologi kan nog tänka sig att "vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet". De evangeliska och de katolska tänker inte riktigt så. De menar nog att det oriktiga i världen kan avslöjas också av dem som aldrig hört evangeliet.
Jag har faktiskt lite svårt att dela glädjen över att Marcus Birro går sin väg. Han ställde sanningsfrågor och bestämde sig för att i Svenska kyrkan hör han inte hemma. Nu önskar biskopen att han i sitt nya sammanhang ska få vila från sina frustrationer. Vad det detta Jesus lovade? Eller var det något annat han tänkte på när han sa att lärjungen fick vara nöjd om det går honom som hans Mästare? På en punkt skulle jag vilja mana Marcus Birro att fundera över sanningsfrågan. Det finns inget som är hans sanning. Egna erfarenheter kan man ha. Sanningen däremot är allmängiltig . Och de kristnas relation till sanningen? Joh 8, kanske.