Jag inser att den som heter Maria kan bli radikal som Maria. Jag menar, störta härskare och så.
Maria Ludvigsson gjorde det i gårdagens Svenska Dagbladet, som inte ankom till Moheda förrän idag. Jag hämtar tidningarna i gryningen och försöker skaka tvestjärtarna ur dem. Jag antar att tidningsbudet har en burk med tvestjärtar att fylla på förråden i brevlådorna när vi skakat bort de föregående.
Maria var inte imponerad av biskoparnas klimatbrev. Hon ser den som ett "b-uppsatsförsök" och finner själva greppet ohederligt. Analysen är "lika felaktig som beklämmande."
Det gör mig ingenting om det inte vore så att biskoparna liksom satt sin intellektuella heder, sin beläsenhet och sin klokskap i pant på det här utspelet. Om denna analys nu i en stor tidning av en krönikör på ledarplats döms ut, styr kritiken också på biskoparna själva.
Hur tas biskopsbrev av det här slaget fram?
Detaljkunskap saknar jag men nog är det en handläggare som skriver. En handläggare gick från Kyrkokansliet till Pr-byrån Westanders, förstod vi nyligen. Och så har den stora kommunikationsavdelningen städslat byrån att skapa publik framgång - tills detta händer. Maria Ludvigsson har ställt till det, kan man lugnt säga.
En av hennes insikter sätter nog fart på andarna i de svenska prästtjällen - och annorstädes: "Ett trossamfund som anpassar sig efter politikens villkor kommer utan fördröjning förpassas till de irrelevantas gömmor." Det har kanske Maria Ludvigsson kommit på utan att läsa boken Inget för någon. Fast hon kanske borde läsa den. Svenska kyrkan har kritiker och det tycks som om många ville läsa vad de hade att anföra. Första upplagan av den boken är slut på förlaget, sägs det.
Jag har inte ägnat mig särskilt mycket åt biskopsbrevet. Jag har, som ni vet, nog med att hålla reda på biskop Landgren. Men på en punkt tänkte jag dystert och det var det där med att välja den lite dyrare men klimatsmartare maten.
Jag har varit präst i en stadsdel där människor var fattiga. De fick handla klokt. De tankade aldrig full tank när de köpte bensin till sina gamla, knappast miljövänliga, bilar. De avstod eget för barnens skull. De fick problem med de löjliga extrautgifterna för skolans utfärder. Om församlingens budskap till dem hade varit bannor för att de köpte den billigare maten och inte tog miljöansvar, hade det varit personligt kränkande.
Diakon och präst visste något om hur folk hade det. Ibland kunde de göra små insatser. Biskoparna har aldrig varit präster så att de sett detta, förstår jag. Men de har förstås inte haft särskilt mycket tid att tränga in i miljö- och klimatfrågor, inte mer än vi andra. Så får de hoppas att handläggarna fått till det och lite bråttom var det ju för nu skulle Svenska kyrkan påverka valrörelsen.
I ljuset av detta ska vi nu betrakta att Antje Jackelén blev hetast i Almedalen med hjälp av en pr-byrå som fått i uppdrag att hjälpa till med klimatfrågan. Och kanske sitter någon biskop och funderar över om biskoparna sprattlade i trådar som handläggarna knutit samman med PR-byråns folk fast biskoparna under själva processen tänkte att de var väldigt relevanta, för att inte säga kompetenta.
"Det tar sig", som mordbrännarn sa.
Själv räknar jag till förödelsens styggelse att Svenska kyrkan drabbas av rubriken "Politik före Gud i biskopsbrev" och uppfattas som en fjortis, naiv och ängslig att inte få vara med.
Min kyrkliga självmedvetenhet handlar om en kyrka som tar sina resurser till vara och säger det andra inte säger och kopplar allt till själva Ärendet. Jag menar det där med synd och nåd, frälsning, upprättelse, liv och en del annat i det häradet.
När jag på senare tid funderat över hur det kan gå Svenska kyrkan så illa som det gör, inser jag att en hel del av dem som fått ansvar inte kan bättre än så här. Det är förbannelsen. De gör så gott de kan! Om de inte ägnat sig åt att marginalisera för att eliminera, hade det gått Svenska kyrkan, oss gemensamt, bättre. Men nu påminns vi närmast om Wolf Biermanns sång om mannen som högg av sig foten eftersom han äcklades så, när han trampat i skit.
Man kan nog googla efter texten om mannen och hans elände. Aaaah-jaaa!
Maria Ludvigsson gjorde det i gårdagens Svenska Dagbladet, som inte ankom till Moheda förrän idag. Jag hämtar tidningarna i gryningen och försöker skaka tvestjärtarna ur dem. Jag antar att tidningsbudet har en burk med tvestjärtar att fylla på förråden i brevlådorna när vi skakat bort de föregående.
Maria var inte imponerad av biskoparnas klimatbrev. Hon ser den som ett "b-uppsatsförsök" och finner själva greppet ohederligt. Analysen är "lika felaktig som beklämmande."
Det gör mig ingenting om det inte vore så att biskoparna liksom satt sin intellektuella heder, sin beläsenhet och sin klokskap i pant på det här utspelet. Om denna analys nu i en stor tidning av en krönikör på ledarplats döms ut, styr kritiken också på biskoparna själva.
Hur tas biskopsbrev av det här slaget fram?
Detaljkunskap saknar jag men nog är det en handläggare som skriver. En handläggare gick från Kyrkokansliet till Pr-byrån Westanders, förstod vi nyligen. Och så har den stora kommunikationsavdelningen städslat byrån att skapa publik framgång - tills detta händer. Maria Ludvigsson har ställt till det, kan man lugnt säga.
En av hennes insikter sätter nog fart på andarna i de svenska prästtjällen - och annorstädes: "Ett trossamfund som anpassar sig efter politikens villkor kommer utan fördröjning förpassas till de irrelevantas gömmor." Det har kanske Maria Ludvigsson kommit på utan att läsa boken Inget för någon. Fast hon kanske borde läsa den. Svenska kyrkan har kritiker och det tycks som om många ville läsa vad de hade att anföra. Första upplagan av den boken är slut på förlaget, sägs det.
Jag har inte ägnat mig särskilt mycket åt biskopsbrevet. Jag har, som ni vet, nog med att hålla reda på biskop Landgren. Men på en punkt tänkte jag dystert och det var det där med att välja den lite dyrare men klimatsmartare maten.
Jag har varit präst i en stadsdel där människor var fattiga. De fick handla klokt. De tankade aldrig full tank när de köpte bensin till sina gamla, knappast miljövänliga, bilar. De avstod eget för barnens skull. De fick problem med de löjliga extrautgifterna för skolans utfärder. Om församlingens budskap till dem hade varit bannor för att de köpte den billigare maten och inte tog miljöansvar, hade det varit personligt kränkande.
Diakon och präst visste något om hur folk hade det. Ibland kunde de göra små insatser. Biskoparna har aldrig varit präster så att de sett detta, förstår jag. Men de har förstås inte haft särskilt mycket tid att tränga in i miljö- och klimatfrågor, inte mer än vi andra. Så får de hoppas att handläggarna fått till det och lite bråttom var det ju för nu skulle Svenska kyrkan påverka valrörelsen.
I ljuset av detta ska vi nu betrakta att Antje Jackelén blev hetast i Almedalen med hjälp av en pr-byrå som fått i uppdrag att hjälpa till med klimatfrågan. Och kanske sitter någon biskop och funderar över om biskoparna sprattlade i trådar som handläggarna knutit samman med PR-byråns folk fast biskoparna under själva processen tänkte att de var väldigt relevanta, för att inte säga kompetenta.
"Det tar sig", som mordbrännarn sa.
Själv räknar jag till förödelsens styggelse att Svenska kyrkan drabbas av rubriken "Politik före Gud i biskopsbrev" och uppfattas som en fjortis, naiv och ängslig att inte få vara med.
Min kyrkliga självmedvetenhet handlar om en kyrka som tar sina resurser till vara och säger det andra inte säger och kopplar allt till själva Ärendet. Jag menar det där med synd och nåd, frälsning, upprättelse, liv och en del annat i det häradet.
När jag på senare tid funderat över hur det kan gå Svenska kyrkan så illa som det gör, inser jag att en hel del av dem som fått ansvar inte kan bättre än så här. Det är förbannelsen. De gör så gott de kan! Om de inte ägnat sig åt att marginalisera för att eliminera, hade det gått Svenska kyrkan, oss gemensamt, bättre. Men nu påminns vi närmast om Wolf Biermanns sång om mannen som högg av sig foten eftersom han äcklades så, när han trampat i skit.
Man kan nog googla efter texten om mannen och hans elände. Aaaah-jaaa!