Jag medger att jag blev lite brydd när folk ändrade profil och satte upp tecknet för att de betalar skatt i kalifatet därför att de är kristna. Varför ska svenskar, bosatta i Sverige och skattskyldiga här, betala skatt där? Det återfanns präster med den nya profilen. Varför betalar präster i Svenska kyrkan skatt till det nyupprättade kalifatet? Borde inte domkapitlet granska den saken? Har de hamnat i beroendeställning till kalifen?
Kollekt till dem som lämnat Mosul, har föreslagits. Kollekt till dem som drabbas av Boko Haram också kanske. Kollekt till familjer vars döttrar kidnappats och gifts bort med islamister? Men kommer inte de ekonomiska resurser för krigföring från oljeintäkter? Är det alltså inte vi som substantiellt stöder fördrivningen av dem som är våra syskon i tro? Är det inte bensinbolagen vi skulle ge oss på - vi vill inte ha produkter från IS-område längre. Eller vill vi? Måste vi? Har fällan slagit igen?
När kristna pilgrimer på väg till Jerusalem överfölls och kanske dödades beslöt påven att det var tid för ett korståg. Tisdagen den 27 november 1095 samlade under ett koncilium i Clermont hade det annonserats ett viktigt uttalande av påven Urban II. Det var ett tal som möttes med entusiasm. Påven syftade till att säkra pilgrimsvägen till Jerusalem. Jag hänvisar till Steven Runciman, A History of the Crusades, Cambridge University Press, 1951 (omtryckt flera gånger för detta ska väl ses som standardverk fortfarande), band 1 s 106 ff. Syftet var inte, som det sagts, att påven sökte en yttre fiende för att ena Kyrkan inåt - varifrån får folkskollärare allt? Det blev mycket mer och i omgångar av korstågen, det vet jag, som varit i Béziers och Carcasonne och fattat vad påvliga korståg kan användas till. Men från början var korstågen ett svar på våld mot de kristna som begav sig till Jerusalem. Det kunde andra kristna inte stillatigande åse.
Så var är vi nu? Kräver situationen något annat än beklaganden?
Hur gör en kristen klart för islamisterna att "Nu är det slutvisslat som han sa, som fick flabben i cykelhjulet" för det ni ägnar er åt, är inte OK.
Korståg är den beprövade modellen.
Bön är väl också en beprövad modell.
Upprepat medvetandegörande om vad som faktiskt sker när kyrkor sprängs och kristna fördrivs - och en fråga till muslimer om hur de ser på islamisterna borde också vara en väg. Församlingshem har vi. Ska vi där tala väsentligheter om dem som är våra syskon i tron och får betala priset för just sådant vi sjunger och säger på söndagen?
Kanske skulle vi vara mer noga med att bära det tecken som egentligen förenar oss med de förföljda och fördrivna kristna? Korsets tecken. Hade jag varit församlingspräst, hade jag nog menat att det kors vi delade ut för att uppmuntra till förbön för församlingen nu kunde spridas till många och vara en bönens bro till många. Det hade ju varit möjligt - och enkelt - att tala om för kyrkoherdar var man beställer några lådor kors och delar ut med ett litet förbönskort. Kyrkoherdar har väl resurser att skaffa fram pengar för en sådan insats? Och så är hållningen att varje dag kl 12 övar vi oss att be för vår församling och - det är det nya - för alla förföljda kristna.
Nu är jag inte församlingspräst och vet inte var korsen beställs.
Skulle någon vara intresserad av att få veta, är det eget ansvar som gäller.
Men präster kan väl i sina matriklar hitta adressen till kyrkoherden i Borgholm och Norra Ölands Kyrkliga Samfällighet. Eller några biskopar, som säger att detta ska vi göra på massbas.
Och en insats för att hålla insikterna om förföljelse och fördrivning vid liv, förstås. Tidningar är kortlivade. Kyrkans minne är längre än det dagsaktuella.
Fast fortfarande ter det sig gåtfullt för mig varför kristna i Sverige betalar skatt till kalifatet för att de är kristna i Sverige.
Kollekt till dem som lämnat Mosul, har föreslagits. Kollekt till dem som drabbas av Boko Haram också kanske. Kollekt till familjer vars döttrar kidnappats och gifts bort med islamister? Men kommer inte de ekonomiska resurser för krigföring från oljeintäkter? Är det alltså inte vi som substantiellt stöder fördrivningen av dem som är våra syskon i tro? Är det inte bensinbolagen vi skulle ge oss på - vi vill inte ha produkter från IS-område längre. Eller vill vi? Måste vi? Har fällan slagit igen?
När kristna pilgrimer på väg till Jerusalem överfölls och kanske dödades beslöt påven att det var tid för ett korståg. Tisdagen den 27 november 1095 samlade under ett koncilium i Clermont hade det annonserats ett viktigt uttalande av påven Urban II. Det var ett tal som möttes med entusiasm. Påven syftade till att säkra pilgrimsvägen till Jerusalem. Jag hänvisar till Steven Runciman, A History of the Crusades, Cambridge University Press, 1951 (omtryckt flera gånger för detta ska väl ses som standardverk fortfarande), band 1 s 106 ff. Syftet var inte, som det sagts, att påven sökte en yttre fiende för att ena Kyrkan inåt - varifrån får folkskollärare allt? Det blev mycket mer och i omgångar av korstågen, det vet jag, som varit i Béziers och Carcasonne och fattat vad påvliga korståg kan användas till. Men från början var korstågen ett svar på våld mot de kristna som begav sig till Jerusalem. Det kunde andra kristna inte stillatigande åse.
Så var är vi nu? Kräver situationen något annat än beklaganden?
Hur gör en kristen klart för islamisterna att "Nu är det slutvisslat som han sa, som fick flabben i cykelhjulet" för det ni ägnar er åt, är inte OK.
Korståg är den beprövade modellen.
Bön är väl också en beprövad modell.
Upprepat medvetandegörande om vad som faktiskt sker när kyrkor sprängs och kristna fördrivs - och en fråga till muslimer om hur de ser på islamisterna borde också vara en väg. Församlingshem har vi. Ska vi där tala väsentligheter om dem som är våra syskon i tron och får betala priset för just sådant vi sjunger och säger på söndagen?
Kanske skulle vi vara mer noga med att bära det tecken som egentligen förenar oss med de förföljda och fördrivna kristna? Korsets tecken. Hade jag varit församlingspräst, hade jag nog menat att det kors vi delade ut för att uppmuntra till förbön för församlingen nu kunde spridas till många och vara en bönens bro till många. Det hade ju varit möjligt - och enkelt - att tala om för kyrkoherdar var man beställer några lådor kors och delar ut med ett litet förbönskort. Kyrkoherdar har väl resurser att skaffa fram pengar för en sådan insats? Och så är hållningen att varje dag kl 12 övar vi oss att be för vår församling och - det är det nya - för alla förföljda kristna.
Nu är jag inte församlingspräst och vet inte var korsen beställs.
Skulle någon vara intresserad av att få veta, är det eget ansvar som gäller.
Men präster kan väl i sina matriklar hitta adressen till kyrkoherden i Borgholm och Norra Ölands Kyrkliga Samfällighet. Eller några biskopar, som säger att detta ska vi göra på massbas.
Och en insats för att hålla insikterna om förföljelse och fördrivning vid liv, förstås. Tidningar är kortlivade. Kyrkans minne är längre än det dagsaktuella.
Fast fortfarande ter det sig gåtfullt för mig varför kristna i Sverige betalar skatt till kalifatet för att de är kristna i Sverige.