Jag fyller år idag. Då är det väl tillåtet att gå i barndom? Fast varför "väl" och frågetecken? Jag gör väl som jag vill på min födelsedag! "Ska man inte va gla, på sin födelseda, när ska man då vara gla?" Fast riktigt glad är jag inte när jag går i barndom för jag kan lugnt konstatera att Svenska kyrkan så som hon nu framträder inte är den Kyrka jag döptes till. Medlem blev jag för övrigt innan, ett par decennier före ärkebiskopen, om ni vill veta.
I den kyrka där jag döptes, Svenska kyrkan, fanns inga kvinnliga präster. Tanken på samkönad, enkönad, vigsel fanns inte på kartan, inte ens på en stjärnkarta. När biskop, pastor pastorum, skulle väljas, valde prästerna. Det var visserligen några år fram till Biskopsmötets uttalande i en folkets livsfråga och när uttalandet kom, fattade jag inte riktigt vad det handlade om. Ni får ha måttliga krav på en treåring. På 1960-talet hänvisade biskoparna fortfarande till detta uttalanden när det blivit liv och rörelse om sex-frågan och Vår Kyrkas chefredaktör, sedermera RFSU, CG Boëthius svarat liberalt på frågor om sex. Vad säger biskoparna nu? Är de för eller emot sex utanför äktenskapet?
Jag började i söndagsskolan hösten 1952. Agneta Brunius hämtade mig på Nygatan i Tranås och det betyder att jag tidigt hade kontakt med det svenska kulturlivet, som ni förstår. Men kvinnliga präster hade Svenska kyrkan inte. Remissbilden var av ett slag som inte enkelt bejakade en sådan reform och stackars Sjöberg blev illa åtgången för sin exegetiska utredning av problemen. Det var en härva. Ännu hade för övrigt inte ärkebiskop Hultgren svarat på frågan vad Ärkebiskopen ansåg om preventivmedelsapparater. När han avgav svaret fick han det mångtydiga smeknamnet "Gummi-Gunnar", välförtjänt på mer än ett sätt, antar jag. När jag gick i söndagsskolans Storklass fattades det kyrkopolitiska beslutet om kvinnor i prästämbetet. Jag har kollat i efterhand. Denna stor nyhet berättades inte för söndagsskolbarnen i de tidningar vi fick, inte i Lill-Klassen, inte i Sveriges Barn, alltså. Hur ska det förstås?
Jag konfirmerades på Kronoberg för Sven Hultman. Hans fru Barbro var för kvinnliga präster och hade suttit i kyrkomötet år 1958. Sven försökte nog hålla frågan borta från folkhögskolan - men där fanns en tuffingarna på ja-sidan, den fd missionsförbundaren Gustaf Dahlbäck. Han och doventen Gunnar Hillerdal skulle sedan anställa kättarjakt på oss som var unga teologie studerande, mend et visste jag inte som konfirmand. Tanken på enkönad vigsel var inte Svens, det vågar jag påstå. I vart fall undervisade han oss inte så. Stig Hellstens konfirmandbok användes. Där stod väl inget om kvinnliga präster och inget om äktenskap med två av samma kön, eller minns jag fel?
Jag åkte på en prästkallelse. I går letade jag efter adress till en officer och hamnade på listan över regementschefer på KA2. Det var också att gå i barndom eller strax därefter. Krigsmakten gick något förlorad när jag skulle bli präst i en kyrka som benhårt höll på att beslutet från 1958 behövde man alls inte svära på. Alla skulle behandlas juste. Så blev det inte. Jag undrar vad Olof Sundby skulle säga om han såg Svenska kyrkan nu? Löftesbrottet hade han inte gillat. Inte enkönad vigsel heller. Jag väljer att alls inte förstå moralen hos de medkristna löftesbrytarna som på allt sätt inte bara låtit förtalet stå oemotsagt utan också bidragit. De medkristna säger ju nu öppet sådant som bara anonyma insändarskribenter för 40-50 år sedan kunde hävda. Det kallas sannolikt "utveckling".
Sedan var jag församlingspräst fram till pensionen. Ärkebiskop Bertil Werkström var mycket tydlig med att vi som inte trodde 1958 års riksdagsbeslut, i princip konfirmerat av det inkallade kyrkomötet, inte fick dra oss undan utan skulle bidra till det gemensamma. Det betydde att vi skulle låta oss väljas in i olika organ. Vi ställde upp - och fick vad för det? Inte en hederlig behandling i alla fall. Svenska kyrkan har mer att tacka mig för än jag har Svenska kyrkan att tacka för.
Men va f - (= vad försöker jag uttrycka, vad fabulerar jag nu eller vad faderullan eller något valfritt allt utifrån läsarens egen helgelse) det är ju min födelsedag. Jag är 66 år gammal. Jag kan väl ha roligare saker för mig än att fundera över det kyrkliga förfallet och min medkristna som bara kan uppfattas vara hederliga om man ser dem som sina motkristna. För då har de agerat rätlinjigt och rättsinnigt.
Om en månad ska väl Överklagandenämnden fatta beslut om den skriftliga erinran Växjö Domkapitel under biskop Johanssons ledning och med ämbetslinjen i samverkan, dvs diakonen Ask men inte diakonen Embla och domprosten Petersson) gett mig. Har jag nämnt att jag varit förbandsinstruktör (stridsdomare) med Överklagandenämndens ordförandes kusin och att jag och ärkebiskop Eidems brorson varit kamrater i ett av Sveriges nyckelförband? Vi får se var detta slutar.
De som bor i Blekinge har mycket att tacka mig för. Jag bidrog till att de inte hamnade i krig. Har blekingarna haft förstånd att tacka mig för det? Ingen nu nämnd och ingen glömd. Själv glömmer jag nog aldrig att jag, märkligt nog, blivit mer juste behandlad i Marinen än i Svenska kyrkan. Är det inte på sitt sätt rätt förfärligt? För hur det än är, jag är en produkt av Svenska kyrkan och ser min spiritualitet vara vuxen ur denna kyrka. Minns att det var konfirmationsläraren farbror Sven som första gången tog mig till fader Gunnar!
Nu blev jag på gott humör igen. En gång skulle det vara sammandrag i Kristianstad för militärområdet och jag tänkte att övernatta på P6 hade jag gjort rätt mycket, bättre att sova på Gratia Dei. Detta "bättre" förstod en av kamraterna på marinbasen och undrade om vi kunde samåka och han sova på samma ställe jag sov. Visst, sa jag.
Vi kom i god tid. Problemet var bara att Gratias alltiallo trodde att vi båda var präster och sa: "Skulle inte fäderna kunna leda oss i dagens sext?". Vi gick in sakristian. Jag fick ett röklin och när jag stack ut huvudet såg jag min icke-präst-kollega skrudas på samma vis. När damen skulle ge honom en stola, knep jag den elegant (kyrkoårsfärgen var vit...) och föste ut den konsternerade kamraten med en väsning: "Gör som jag!" Han gjorde som jag. Föll på knä, korsade, bugade och läste rätt. Han var ritkigt tagen av erfarenheten och alla var nöjda. Fäderna hade ju ordnat sexten så väl. Kamraten förtäljde milo-kollektivet om sin nyvunna erfarenhet i det högkyrkliga - och fattade några av poängerna, tror jag. The hard way, kan man säga.
Ska man inte va glad på sin födelseda! Om Svenska kyrkan säger vi: "Vi talar inte om det, vi tänker inte på det!"
I den kyrka där jag döptes, Svenska kyrkan, fanns inga kvinnliga präster. Tanken på samkönad, enkönad, vigsel fanns inte på kartan, inte ens på en stjärnkarta. När biskop, pastor pastorum, skulle väljas, valde prästerna. Det var visserligen några år fram till Biskopsmötets uttalande i en folkets livsfråga och när uttalandet kom, fattade jag inte riktigt vad det handlade om. Ni får ha måttliga krav på en treåring. På 1960-talet hänvisade biskoparna fortfarande till detta uttalanden när det blivit liv och rörelse om sex-frågan och Vår Kyrkas chefredaktör, sedermera RFSU, CG Boëthius svarat liberalt på frågor om sex. Vad säger biskoparna nu? Är de för eller emot sex utanför äktenskapet?
Jag började i söndagsskolan hösten 1952. Agneta Brunius hämtade mig på Nygatan i Tranås och det betyder att jag tidigt hade kontakt med det svenska kulturlivet, som ni förstår. Men kvinnliga präster hade Svenska kyrkan inte. Remissbilden var av ett slag som inte enkelt bejakade en sådan reform och stackars Sjöberg blev illa åtgången för sin exegetiska utredning av problemen. Det var en härva. Ännu hade för övrigt inte ärkebiskop Hultgren svarat på frågan vad Ärkebiskopen ansåg om preventivmedelsapparater. När han avgav svaret fick han det mångtydiga smeknamnet "Gummi-Gunnar", välförtjänt på mer än ett sätt, antar jag. När jag gick i söndagsskolans Storklass fattades det kyrkopolitiska beslutet om kvinnor i prästämbetet. Jag har kollat i efterhand. Denna stor nyhet berättades inte för söndagsskolbarnen i de tidningar vi fick, inte i Lill-Klassen, inte i Sveriges Barn, alltså. Hur ska det förstås?
Jag konfirmerades på Kronoberg för Sven Hultman. Hans fru Barbro var för kvinnliga präster och hade suttit i kyrkomötet år 1958. Sven försökte nog hålla frågan borta från folkhögskolan - men där fanns en tuffingarna på ja-sidan, den fd missionsförbundaren Gustaf Dahlbäck. Han och doventen Gunnar Hillerdal skulle sedan anställa kättarjakt på oss som var unga teologie studerande, mend et visste jag inte som konfirmand. Tanken på enkönad vigsel var inte Svens, det vågar jag påstå. I vart fall undervisade han oss inte så. Stig Hellstens konfirmandbok användes. Där stod väl inget om kvinnliga präster och inget om äktenskap med två av samma kön, eller minns jag fel?
Jag åkte på en prästkallelse. I går letade jag efter adress till en officer och hamnade på listan över regementschefer på KA2. Det var också att gå i barndom eller strax därefter. Krigsmakten gick något förlorad när jag skulle bli präst i en kyrka som benhårt höll på att beslutet från 1958 behövde man alls inte svära på. Alla skulle behandlas juste. Så blev det inte. Jag undrar vad Olof Sundby skulle säga om han såg Svenska kyrkan nu? Löftesbrottet hade han inte gillat. Inte enkönad vigsel heller. Jag väljer att alls inte förstå moralen hos de medkristna löftesbrytarna som på allt sätt inte bara låtit förtalet stå oemotsagt utan också bidragit. De medkristna säger ju nu öppet sådant som bara anonyma insändarskribenter för 40-50 år sedan kunde hävda. Det kallas sannolikt "utveckling".
Sedan var jag församlingspräst fram till pensionen. Ärkebiskop Bertil Werkström var mycket tydlig med att vi som inte trodde 1958 års riksdagsbeslut, i princip konfirmerat av det inkallade kyrkomötet, inte fick dra oss undan utan skulle bidra till det gemensamma. Det betydde att vi skulle låta oss väljas in i olika organ. Vi ställde upp - och fick vad för det? Inte en hederlig behandling i alla fall. Svenska kyrkan har mer att tacka mig för än jag har Svenska kyrkan att tacka för.
Men va f - (= vad försöker jag uttrycka, vad fabulerar jag nu eller vad faderullan eller något valfritt allt utifrån läsarens egen helgelse) det är ju min födelsedag. Jag är 66 år gammal. Jag kan väl ha roligare saker för mig än att fundera över det kyrkliga förfallet och min medkristna som bara kan uppfattas vara hederliga om man ser dem som sina motkristna. För då har de agerat rätlinjigt och rättsinnigt.
Om en månad ska väl Överklagandenämnden fatta beslut om den skriftliga erinran Växjö Domkapitel under biskop Johanssons ledning och med ämbetslinjen i samverkan, dvs diakonen Ask men inte diakonen Embla och domprosten Petersson) gett mig. Har jag nämnt att jag varit förbandsinstruktör (stridsdomare) med Överklagandenämndens ordförandes kusin och att jag och ärkebiskop Eidems brorson varit kamrater i ett av Sveriges nyckelförband? Vi får se var detta slutar.
De som bor i Blekinge har mycket att tacka mig för. Jag bidrog till att de inte hamnade i krig. Har blekingarna haft förstånd att tacka mig för det? Ingen nu nämnd och ingen glömd. Själv glömmer jag nog aldrig att jag, märkligt nog, blivit mer juste behandlad i Marinen än i Svenska kyrkan. Är det inte på sitt sätt rätt förfärligt? För hur det än är, jag är en produkt av Svenska kyrkan och ser min spiritualitet vara vuxen ur denna kyrka. Minns att det var konfirmationsläraren farbror Sven som första gången tog mig till fader Gunnar!
Nu blev jag på gott humör igen. En gång skulle det vara sammandrag i Kristianstad för militärområdet och jag tänkte att övernatta på P6 hade jag gjort rätt mycket, bättre att sova på Gratia Dei. Detta "bättre" förstod en av kamraterna på marinbasen och undrade om vi kunde samåka och han sova på samma ställe jag sov. Visst, sa jag.
Vi kom i god tid. Problemet var bara att Gratias alltiallo trodde att vi båda var präster och sa: "Skulle inte fäderna kunna leda oss i dagens sext?". Vi gick in sakristian. Jag fick ett röklin och när jag stack ut huvudet såg jag min icke-präst-kollega skrudas på samma vis. När damen skulle ge honom en stola, knep jag den elegant (kyrkoårsfärgen var vit...) och föste ut den konsternerade kamraten med en väsning: "Gör som jag!" Han gjorde som jag. Föll på knä, korsade, bugade och läste rätt. Han var ritkigt tagen av erfarenheten och alla var nöjda. Fäderna hade ju ordnat sexten så väl. Kamraten förtäljde milo-kollektivet om sin nyvunna erfarenhet i det högkyrkliga - och fattade några av poängerna, tror jag. The hard way, kan man säga.
Ska man inte va glad på sin födelseda! Om Svenska kyrkan säger vi: "Vi talar inte om det, vi tänker inte på det!"