Jag var på lantegendomen i går för att hämta en bok, sätta ut ett par musfällor, rasta hundarna och lite av det där som ska ske på hösten. Ärligt talat var jag på lantegendomen för att göra det jag glömde i förrgår. Hur kan man lägga fram en bok i en kasse, vända sig om för att ta hundarna och så glömma den? Hade jag inte gjort sådant också för 40 år sedan, hade jag blivit rädd nu.
Jag bestämde mig för att göra ett kyrkobesök. Visserligen ingen gudstjänst, högmässa minns jag inte när det var senast i den kyrkan, sannolikt för några år sedan. Jag parkerade och läste anslagstavlans A4-sida med personal som det hänvisades till.
Jag lyfte blicken och såg Svenska kyrkans flagga slarvigt hissa, 40-40 cm från rätt läge.
Jag gick runt bland familjegravarna och såg att morfar inte varit uppe och tvättat sin sten på länge, lika illa med morfars systrar Hulda och Martina.
Och så steg jag in i gudshuset. Det blev dystert. Var det fukten som luktade i vapenhuset eller var det fukt och mögel? Det material som var utlagt var, där det stod datum angivet, från februari. Detta år - men i alla fall.
I kyrkorummet var det lite rått. Ute var det varmt så jag kan ha blivit lurad men det kändes kallt. Obebott liksom. Då slogs jag av vad jag lärt mig av min vän docenten Madeleine Sultan Sjöqvist: "Det är inte bara så att de kyrkor som det inte firas gudstjänst i töms på folk (folk slutar gå, helt enkelt, när det blir ett ytterst sporadiskt gudstjänstliv). Inventarierna tar skada. Textilier, mattor, orglar, andra instrument ..."
Det hade jag inte tänkt på - men så måste det förstås vara. Alldeles bortsett från allt det andliga. Här är inte längre en värmehärd i socknen med Ord, sakrament, lovsång och böner. Klockklangen hör den över nejden - rings helgsmål? Jag vet inte. Det hörs till lantegendomen bara om vinden ligger rätt. Jag blev vemodig av mitt kyrkobesök, ett vemod som underströks av den långa listan över personal och insikten att det nya församlingshemmet i Ör inte fanns angivet. Det var märkligt för att närmare 6 miljoner anslagits för att bygga det och det skulle vara till för de två gamla församlingarna Ör och Ormesberga.
När jag gick förbi morföräldrarnas gravar på väg till bilen tänkte jag på kusinen. Jag läste äntligen Henrik Roelvinks memoarer och fick mig hans djupa besvikelse över hur samtalen med Svenska kyrkan gått till - eller slutat - till del. I den sista fasen av den samtalsrundan kom kusinen, som stigit fram i det kyrkopolitiska som socialdemokrat, med en lång särskrivning. Där odlades föreställningar som det romerska katolikerna inte kunde känna igen. De särskrev sig kortfattat och så bestämdes att detta sista inte skulle publiceras. Kusinen såg dock till att publicera sitt aktstycke - var det i Svensk Kyrkotidning, det anger inte Roelvink. Därmed insåg de romerske att det inte var så mycket mening med ekumenik med Svenska kyrkan. Tänk om morfar fattat att hans barnbarn skulle bli ekumeniksabbare - för att inte tala om mormor!
Jag satt i dåvarande kyrkostyrelsen, som var mer olycklig över det inträffade än Henrik Roelvink kan förstå. Men han har rätt. Det valdes partipolitiskt när deltagare skulle in i samtalen med Stockholms katolska stift och det blev därefter.
"Andens ekumenik"är vad som återstår, antyder Henrik Roelvink. Den fungerar. Jo - men Kyrkans synliga enhet är den förblivande utmaningen. Och så minns jag de gammalkyrkliga i Ormesberga. Mans- och kvinnosida. De gammalkyrkliga karlarna kom in med hatten i hand, böjde sig djupt i kyrkbänken med hatten framför ansiktet och bad inför gudstjänsten. Det kan man kalla att "be i hatten". De var teologiskt medvetna. När de såg en röd tidegärdsbok sporde de allvarligt om detta var Röda boken. Reformationen hade inte gått spårlöst förbi i Ormesberga. Jag såg den tomma plats där jag brukade sitta när det var högmässa i Ormesberga.
Vet ni, en tom plats i en kyrkbänk är ibland väldigt, väldigt tom.
För att inte tala om en gudstjänstlös kyrka.
Vi måste nog inte bara återinföra statskyrkosystemet utan också den lagstadgade kyrkogångsplikten. Alternativet är att ställa grundläggande kritiska frågor. Hur kommer det sig att med så många anställda produceras det så föga för Guds rike. Med den frågan i bakhuvudet valde jag att ta vägen mot Berg, där prosten åkt med hästskjuts när Berg och Ormesberga var ett pastorat. Det är vackert i den backiga socknen Ormesberga. Snake Mountain, som de internationellt orienterade säger.
Jag bestämde mig för att göra ett kyrkobesök. Visserligen ingen gudstjänst, högmässa minns jag inte när det var senast i den kyrkan, sannolikt för några år sedan. Jag parkerade och läste anslagstavlans A4-sida med personal som det hänvisades till.
Jag lyfte blicken och såg Svenska kyrkans flagga slarvigt hissa, 40-40 cm från rätt läge.
Jag gick runt bland familjegravarna och såg att morfar inte varit uppe och tvättat sin sten på länge, lika illa med morfars systrar Hulda och Martina.
Och så steg jag in i gudshuset. Det blev dystert. Var det fukten som luktade i vapenhuset eller var det fukt och mögel? Det material som var utlagt var, där det stod datum angivet, från februari. Detta år - men i alla fall.
I kyrkorummet var det lite rått. Ute var det varmt så jag kan ha blivit lurad men det kändes kallt. Obebott liksom. Då slogs jag av vad jag lärt mig av min vän docenten Madeleine Sultan Sjöqvist: "Det är inte bara så att de kyrkor som det inte firas gudstjänst i töms på folk (folk slutar gå, helt enkelt, när det blir ett ytterst sporadiskt gudstjänstliv). Inventarierna tar skada. Textilier, mattor, orglar, andra instrument ..."
Det hade jag inte tänkt på - men så måste det förstås vara. Alldeles bortsett från allt det andliga. Här är inte längre en värmehärd i socknen med Ord, sakrament, lovsång och böner. Klockklangen hör den över nejden - rings helgsmål? Jag vet inte. Det hörs till lantegendomen bara om vinden ligger rätt. Jag blev vemodig av mitt kyrkobesök, ett vemod som underströks av den långa listan över personal och insikten att det nya församlingshemmet i Ör inte fanns angivet. Det var märkligt för att närmare 6 miljoner anslagits för att bygga det och det skulle vara till för de två gamla församlingarna Ör och Ormesberga.
När jag gick förbi morföräldrarnas gravar på väg till bilen tänkte jag på kusinen. Jag läste äntligen Henrik Roelvinks memoarer och fick mig hans djupa besvikelse över hur samtalen med Svenska kyrkan gått till - eller slutat - till del. I den sista fasen av den samtalsrundan kom kusinen, som stigit fram i det kyrkopolitiska som socialdemokrat, med en lång särskrivning. Där odlades föreställningar som det romerska katolikerna inte kunde känna igen. De särskrev sig kortfattat och så bestämdes att detta sista inte skulle publiceras. Kusinen såg dock till att publicera sitt aktstycke - var det i Svensk Kyrkotidning, det anger inte Roelvink. Därmed insåg de romerske att det inte var så mycket mening med ekumenik med Svenska kyrkan. Tänk om morfar fattat att hans barnbarn skulle bli ekumeniksabbare - för att inte tala om mormor!
Jag satt i dåvarande kyrkostyrelsen, som var mer olycklig över det inträffade än Henrik Roelvink kan förstå. Men han har rätt. Det valdes partipolitiskt när deltagare skulle in i samtalen med Stockholms katolska stift och det blev därefter.
"Andens ekumenik"är vad som återstår, antyder Henrik Roelvink. Den fungerar. Jo - men Kyrkans synliga enhet är den förblivande utmaningen. Och så minns jag de gammalkyrkliga i Ormesberga. Mans- och kvinnosida. De gammalkyrkliga karlarna kom in med hatten i hand, böjde sig djupt i kyrkbänken med hatten framför ansiktet och bad inför gudstjänsten. Det kan man kalla att "be i hatten". De var teologiskt medvetna. När de såg en röd tidegärdsbok sporde de allvarligt om detta var Röda boken. Reformationen hade inte gått spårlöst förbi i Ormesberga. Jag såg den tomma plats där jag brukade sitta när det var högmässa i Ormesberga.
Vet ni, en tom plats i en kyrkbänk är ibland väldigt, väldigt tom.
För att inte tala om en gudstjänstlös kyrka.
Vi måste nog inte bara återinföra statskyrkosystemet utan också den lagstadgade kyrkogångsplikten. Alternativet är att ställa grundläggande kritiska frågor. Hur kommer det sig att med så många anställda produceras det så föga för Guds rike. Med den frågan i bakhuvudet valde jag att ta vägen mot Berg, där prosten åkt med hästskjuts när Berg och Ormesberga var ett pastorat. Det är vackert i den backiga socknen Ormesberga. Snake Mountain, som de internationellt orienterade säger.