Jag kollade - på anmodan - tv-gudstjänsten från Biskopsgården på Svt-Play. Först kollade jag inledningen till gudstjänsten i förrgår. Sas verkligen ingenting om skjutningarna? Nej, gudstjänsten var inspelad i januari och inledningen tydligen densamma för samtliga gudstjänster från Biskopsgården. Ingen hade brytt sig om att göra en ny aktuell inledning. Det fann jag egendomligt.
Så tog jag mig 30 minuter in i gudstjänsten den 15 mars. Det gjorde jag ledd av en flitig bloggläsare, som gjort den resan själv. Vad fick jag då se och höra? Diakonen! Prästen läste instiftelseorden. Diakonen tog hand om prefation och epikles. Och vad detta än är, diakonalt är det inte.
Som i andra utsatta lägen ringde jag syster Kerstin. Hon hade sett. Hennes bedömning var klar. Detta var inte en diakonal uppgift. Så hur kan det bli så?
s Kerstin menade att på det här viset görs diakonin osynlig, just motsatsen till hur det nog tänktes. Diakonen blir en halvpräst - om inte mer. Och det är tydligen präst som är det fina att vara! Jag kan tänka mycket som nog är kätterskt om den nya, fina diakonin. Vi är långtifrån den tiden när diakonissan var en fanjunkare i Guds rike och uppträdde därefter. Nu är det viktiga att få stå vid altaret, ströva i processioner, tala om allt man vill göra (så att det aldrig blir tid att göra det) och hävda diakonernas rätt. Tvångsmässigt ska diakoner företräda läroämbetet i domkapitlet och det blir till sist bara dumt, för detta har diakonen ingen kompetens att göra. Över huvud taget! Diakonerna röstar på biskop - uppenbart ofta med samma kompetens som lekfolket och på så vis får vi en pastor pastorum!
Jag kan för egen del bara beklaga att jag medverkat till denna utveckling. Men jag kan också skylla ifrån mig. Jag mötte diakoner, de kallades diakonissor, som jag beundrade och som utan vidare hade vett i kyrkliga frågor. Jag tänkte att när prästeriet förfaller till ett allmänt omsorgsyrke för folk vars kroppar inte tarvar så mycket arbete, skulle de robusta diakonissorna stå kvar och nya skulle komma. Det kom nya. De var måna om sin status. De förvandlade diakonatet så att det blev liturgiskt. De bröt sönder enheten mellan liturgi och diakoni, själva sändningen från liturgin till diakonin. Sändningen blev i stället liturgi som scen för framträdande, dvs ingen sändning alls.
Ska inte den instiftelseordläsande prästen klandras? Jo, men uppenbarligen vet nuförtiden få vad en präst är och vad därför en präst gör. Det mesta blir sönderhackat. Prästeriet blir en uppsättning funktioner och de flesta kan delas ut till andra. Utom, av ett ordningsskäl, att prästen ska läsa instiftelseorden! Vad behövs? En prästväckelse och om det är för mycket tänkt en grundläggande reflektion kring vad en präst är.
Naturligtvis skulle någon kunna anmäla diakonen i Biskopsgården till Göteborgs domkapitel, som annars mest ägnar sig åt 5-6 präster, som lett gudstjänst för misshagliga medlemmar i Svenska kyrkan och andra misshagliga fd medlemmar i Svenska kyrkan. Bättre än en anmälan vore kanske att stiftsjuristen fick hålla på att pyssla med frågan om de 5-6 prästerna och biskopen struntade i den frågan men i stället tog sig till Biskopsgården för att på plats gå igenom vad en präst respektive en diakon egentligen är och vad som följer av detta.
I kyrkomötet uppstod några och menade att diakonerna svek sina egentliga arbetsuppgifter för att i stället hålla på i det liturgiska. Jag trodde inte detta och sa så. Det måste ha varit för 20-25 år sedan. Jag inser att jag tog miste. S-ledamoten från Linköping hade sett den utveckling som var på väg, jag inte. Jag hade sett hur det kunde vara. Det var fel. Men nog är det lite konstigt att s-ledamoten som så ivrigt inte bara kämpade för kvinnliga präster utan än ivrigare mot dem som inte trodde reformen, aldrig begrep att grundskadan är handlar om Svenska kyrkans obibliska prästfixering. Det är den som gör att vi inte kunde få en annan kyrkotjänst än prästens och samma skada som gör att diakonen blir halvpräst - för det är fint, se. Och vilken är fördelen med att ha en diakon som bligar bakom altaret till församlingens uppbyggelse?
Egentligen är det helt förödande för fromheten.
Förödande också om man hänger på sig en färgskimrande stola, som i färgsättningen närmast påminner om något som åstadkommits av en som ätit pizza och tärt för mycket alkohol till inmundigandet av pizzan. Pizzasalladen inbegripen, förstås.
Det ska se snyggt ut och signalera latinamerikansk radikalitet.
Det sobra kännetecknade annars svensk paramenta. Men det var då, min vän.
Så tog jag mig 30 minuter in i gudstjänsten den 15 mars. Det gjorde jag ledd av en flitig bloggläsare, som gjort den resan själv. Vad fick jag då se och höra? Diakonen! Prästen läste instiftelseorden. Diakonen tog hand om prefation och epikles. Och vad detta än är, diakonalt är det inte.
Som i andra utsatta lägen ringde jag syster Kerstin. Hon hade sett. Hennes bedömning var klar. Detta var inte en diakonal uppgift. Så hur kan det bli så?
s Kerstin menade att på det här viset görs diakonin osynlig, just motsatsen till hur det nog tänktes. Diakonen blir en halvpräst - om inte mer. Och det är tydligen präst som är det fina att vara! Jag kan tänka mycket som nog är kätterskt om den nya, fina diakonin. Vi är långtifrån den tiden när diakonissan var en fanjunkare i Guds rike och uppträdde därefter. Nu är det viktiga att få stå vid altaret, ströva i processioner, tala om allt man vill göra (så att det aldrig blir tid att göra det) och hävda diakonernas rätt. Tvångsmässigt ska diakoner företräda läroämbetet i domkapitlet och det blir till sist bara dumt, för detta har diakonen ingen kompetens att göra. Över huvud taget! Diakonerna röstar på biskop - uppenbart ofta med samma kompetens som lekfolket och på så vis får vi en pastor pastorum!
Jag kan för egen del bara beklaga att jag medverkat till denna utveckling. Men jag kan också skylla ifrån mig. Jag mötte diakoner, de kallades diakonissor, som jag beundrade och som utan vidare hade vett i kyrkliga frågor. Jag tänkte att när prästeriet förfaller till ett allmänt omsorgsyrke för folk vars kroppar inte tarvar så mycket arbete, skulle de robusta diakonissorna stå kvar och nya skulle komma. Det kom nya. De var måna om sin status. De förvandlade diakonatet så att det blev liturgiskt. De bröt sönder enheten mellan liturgi och diakoni, själva sändningen från liturgin till diakonin. Sändningen blev i stället liturgi som scen för framträdande, dvs ingen sändning alls.
Ska inte den instiftelseordläsande prästen klandras? Jo, men uppenbarligen vet nuförtiden få vad en präst är och vad därför en präst gör. Det mesta blir sönderhackat. Prästeriet blir en uppsättning funktioner och de flesta kan delas ut till andra. Utom, av ett ordningsskäl, att prästen ska läsa instiftelseorden! Vad behövs? En prästväckelse och om det är för mycket tänkt en grundläggande reflektion kring vad en präst är.
Naturligtvis skulle någon kunna anmäla diakonen i Biskopsgården till Göteborgs domkapitel, som annars mest ägnar sig åt 5-6 präster, som lett gudstjänst för misshagliga medlemmar i Svenska kyrkan och andra misshagliga fd medlemmar i Svenska kyrkan. Bättre än en anmälan vore kanske att stiftsjuristen fick hålla på att pyssla med frågan om de 5-6 prästerna och biskopen struntade i den frågan men i stället tog sig till Biskopsgården för att på plats gå igenom vad en präst respektive en diakon egentligen är och vad som följer av detta.
I kyrkomötet uppstod några och menade att diakonerna svek sina egentliga arbetsuppgifter för att i stället hålla på i det liturgiska. Jag trodde inte detta och sa så. Det måste ha varit för 20-25 år sedan. Jag inser att jag tog miste. S-ledamoten från Linköping hade sett den utveckling som var på väg, jag inte. Jag hade sett hur det kunde vara. Det var fel. Men nog är det lite konstigt att s-ledamoten som så ivrigt inte bara kämpade för kvinnliga präster utan än ivrigare mot dem som inte trodde reformen, aldrig begrep att grundskadan är handlar om Svenska kyrkans obibliska prästfixering. Det är den som gör att vi inte kunde få en annan kyrkotjänst än prästens och samma skada som gör att diakonen blir halvpräst - för det är fint, se. Och vilken är fördelen med att ha en diakon som bligar bakom altaret till församlingens uppbyggelse?
Egentligen är det helt förödande för fromheten.
Förödande också om man hänger på sig en färgskimrande stola, som i färgsättningen närmast påminner om något som åstadkommits av en som ätit pizza och tärt för mycket alkohol till inmundigandet av pizzan. Pizzasalladen inbegripen, förstås.
Det ska se snyggt ut och signalera latinamerikansk radikalitet.
Det sobra kännetecknade annars svensk paramenta. Men det var då, min vän.