I Stilla veckan kanske jag bloggvis denna måndag ska nöja mig med ett par sammanfattningar.
Visby först.
Frågan som domkapitlet skulle ta ställning till var egentligen frågan som måste ställas om varje prästkandidat. Detta innefattar möjligtvis frågan vad prästkandidaten gjorde för sju år sedan. Den som var 23 år gammal kanske sju år tidigare inte gjort så mycket ofog? Den som är 30 eller 40 har hunnit med mer. Vad kan ett domkapitel inte få reda på i sådana fall?
I det aktuella fallet kunde domkapitlet veta att en präst som avsagt sig prästämbetet nu ville tillbaka. Då beslöt domkapitlet att göra en ordentlig undersökning. Det hela resulterade i ett beslut att säga ja till den tidigare prästens begäran att komma tillbaka. Uppenbarligen tog domkapitlet sin uppgift på allvar och förstärkte med psykologhjälp. Den psykologen kunde det kyrkliga och de krav som måste ställas.
Frågan gällde vad som var läget nu - inte hur det var för sju år sedan.
Reaktionerna lät vänta på sig, en omständighet att lägga märke till.
Vi som sitter mer stilla i båten har inget annat underlag än de som är upprörda.
Några upprörda menar att svaret alltid ska vara nej. Förlåtelse ges, men det betyder inte att någon ska tillbaka. Saken är avgjord på förhand. Så uppstår en stor diskussion om vad som hände för sju år sedan, det som inte av domkapitlet utreddes då men som folk i församlingen fick försöka hantera. Aftonbladet visste dock att ge besked hur det varit.
Synden blir aldrig vacker när den beskrivs och det ter sig märkligt att synden kan vara så lockande.
Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, har jag upprepat många gånger. Det är ett faktum.
Vem ska nu kunna ha synpunkter på om mannen får rätt att utöva prästämbetet igen?
Det är faktiskt domkapitlets uppgift.
Därefter är det upp till dem som anställer präster om de vill ha den sökande.
Och till sist är det de enskilda som bestämmer om de går till kyrkan när pastor X står där.
10 månaders utredning är i vart fall knappast en indikation på att domkapitlet fuskat undan sin uppgift.
Hur frågan om den andra chansen ska besvaras, får väl var och en ta ställning till.
Mest intressant tycker jag dock att det är, när jag inser att alla de som haft bestämda meningar i frågan har ett gemensamt: någon utredning har de inte läst, kan de inte ha läst.
Jag skulle vilja ha en annan ordning när det handlar om präster som avsäger sig prästämbetet och i skyndsam ordning beviljas avsked. Då kan eventuella missförhållanden inte undersökas. Men det finns komplikationer hur man än gör. Det är tid att analysera situationen och då blir detta en fråga att hantera i kyrkostyrelsen, tänker jag.
Jag har haft anledning fundera över den s k ämbetsfrågan. Vilka var argumenten och hur gestaltade sig motsättningarna? Vilka var de olika intressenterna och vilka var grundfrågorna? Det är ett stort och komplicerat sammanhang och inte bara fråga om personliga uppfattningar man kan få ha men inte demonstrera med, har jag förstått. På så vis avskaffas alla sanningsfrågor. De blir personliga av typ "finnar på ryggen". Det tror inte jag att de är. På ett antal punkter måste Kyrkan fråga vad Gud vill. På ett antal punkter - eller alla?
I Svenska kyrkan har ju inte heller frihet i frågan fått gälla - fast detta var just vad som lovades genom en samvetsklausul. Det intressanta med den är inte att den förklarades avskaffad eftersom den var ett förarbete till lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Det var den bara oegentligt. Riksdagen tog lagen utan någon samvetsklausul och frågade därefter kyrkomötet, som införde denna utfästelse, ett löfte.
Förarbete? Nja. Efterarbete. Alldeles klart.
Och då gäller Carl Strandbergs konstaterande, att Kyrkan inte kan springa undan sina löften så enkelt som att förklara dem vara förarbeten, som faller när lagen avskaffas. För det skedde år 1982. Tänka sig att jag fick vara med om att avskaffa lagen om kvinnliga präster. Den höll bara 15 år.
Stilla veckan är en tid för stilla eftertankar. Som dessa. Och andra!
Från Dymmelonsdag blir det inga blogginlägg förrän Påskdagen. Inga kommentarer under den tiden heller.
Visby först.
Frågan som domkapitlet skulle ta ställning till var egentligen frågan som måste ställas om varje prästkandidat. Detta innefattar möjligtvis frågan vad prästkandidaten gjorde för sju år sedan. Den som var 23 år gammal kanske sju år tidigare inte gjort så mycket ofog? Den som är 30 eller 40 har hunnit med mer. Vad kan ett domkapitel inte få reda på i sådana fall?
I det aktuella fallet kunde domkapitlet veta att en präst som avsagt sig prästämbetet nu ville tillbaka. Då beslöt domkapitlet att göra en ordentlig undersökning. Det hela resulterade i ett beslut att säga ja till den tidigare prästens begäran att komma tillbaka. Uppenbarligen tog domkapitlet sin uppgift på allvar och förstärkte med psykologhjälp. Den psykologen kunde det kyrkliga och de krav som måste ställas.
Frågan gällde vad som var läget nu - inte hur det var för sju år sedan.
Reaktionerna lät vänta på sig, en omständighet att lägga märke till.
Vi som sitter mer stilla i båten har inget annat underlag än de som är upprörda.
Några upprörda menar att svaret alltid ska vara nej. Förlåtelse ges, men det betyder inte att någon ska tillbaka. Saken är avgjord på förhand. Så uppstår en stor diskussion om vad som hände för sju år sedan, det som inte av domkapitlet utreddes då men som folk i församlingen fick försöka hantera. Aftonbladet visste dock att ge besked hur det varit.
Synden blir aldrig vacker när den beskrivs och det ter sig märkligt att synden kan vara så lockande.
Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker vem han må uppsluka, har jag upprepat många gånger. Det är ett faktum.
Vem ska nu kunna ha synpunkter på om mannen får rätt att utöva prästämbetet igen?
Det är faktiskt domkapitlets uppgift.
Därefter är det upp till dem som anställer präster om de vill ha den sökande.
Och till sist är det de enskilda som bestämmer om de går till kyrkan när pastor X står där.
10 månaders utredning är i vart fall knappast en indikation på att domkapitlet fuskat undan sin uppgift.
Hur frågan om den andra chansen ska besvaras, får väl var och en ta ställning till.
Mest intressant tycker jag dock att det är, när jag inser att alla de som haft bestämda meningar i frågan har ett gemensamt: någon utredning har de inte läst, kan de inte ha läst.
Jag skulle vilja ha en annan ordning när det handlar om präster som avsäger sig prästämbetet och i skyndsam ordning beviljas avsked. Då kan eventuella missförhållanden inte undersökas. Men det finns komplikationer hur man än gör. Det är tid att analysera situationen och då blir detta en fråga att hantera i kyrkostyrelsen, tänker jag.
Jag har haft anledning fundera över den s k ämbetsfrågan. Vilka var argumenten och hur gestaltade sig motsättningarna? Vilka var de olika intressenterna och vilka var grundfrågorna? Det är ett stort och komplicerat sammanhang och inte bara fråga om personliga uppfattningar man kan få ha men inte demonstrera med, har jag förstått. På så vis avskaffas alla sanningsfrågor. De blir personliga av typ "finnar på ryggen". Det tror inte jag att de är. På ett antal punkter måste Kyrkan fråga vad Gud vill. På ett antal punkter - eller alla?
I Svenska kyrkan har ju inte heller frihet i frågan fått gälla - fast detta var just vad som lovades genom en samvetsklausul. Det intressanta med den är inte att den förklarades avskaffad eftersom den var ett förarbete till lagen om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Det var den bara oegentligt. Riksdagen tog lagen utan någon samvetsklausul och frågade därefter kyrkomötet, som införde denna utfästelse, ett löfte.
Förarbete? Nja. Efterarbete. Alldeles klart.
Och då gäller Carl Strandbergs konstaterande, att Kyrkan inte kan springa undan sina löften så enkelt som att förklara dem vara förarbeten, som faller när lagen avskaffas. För det skedde år 1982. Tänka sig att jag fick vara med om att avskaffa lagen om kvinnliga präster. Den höll bara 15 år.
Stilla veckan är en tid för stilla eftertankar. Som dessa. Och andra!
Från Dymmelonsdag blir det inga blogginlägg förrän Påskdagen. Inga kommentarer under den tiden heller.