Hur bråttom är det med ny kyrkohandbok? Är ett skyndsamhetsargument att det inte blev så mycket revision 2000? Knappast. Trycket nerifrån på förändringar var inte så stort. Eller var det? Men då är det väl inte så bråttom nu, givet att mängder med församlingar hittar på egna gudstjänstordningar. Inte minst i Lunds stift och inte minst i de församlingar som kallas försöksförsamlingar. Då gäller väl skyndsamheten närmast att stänga båset med den lilla komplikationen att kon redan har rymt.
Är det alls tänkbart med en kyrkohandbok m/42 där det mesta är reglerat och en högmässa ser likadan ut över hela landet och gradualpsalmen är angiven i evangelieboken? Eller ska vi följa docenten Pahlmblads enkla enhetspunkter i boken Mässa för enhetens skull och så får det vara bra med det, när man kan fira andra gudstjänster i obegränsad mängd och myckenhet utöver den s k huvudgudstjänsten? På så vis kan arbetet med gudstjänst och gudstjänstmusik fortsätta, inte minst i det lokala.
Eller ska vi säga något annat? "Vi skyndar oss för vi blir ändå inte överens." Det är ett väldigt konstigt argument. Men det ger förstås skäl för skyndsamhet. Jag läser Kyrkans Tidning, som ni förstår. Överens om vad? Hur en kristen högmässas ordinarium ser ut? Om hur liturgi formas utifrån Kyrkans erfarenhet, Bibel och bekännelse?
Nå, men hur blir det med remissarbetet? Jag tvekar och uppställer följande sats:
De allra flesta församlingarna i Svenska kyrkan har ingen liturgisk sakkompetens.
Remissinstanserna kan förvisso tycka, det ena och det andra och som bäst - men inte alltid - ha gedigen erfarenhet av gudstjänstliv i praktiken. Men i hur många församlingar har det undervisats om just liturgi de senaste 25-30 åren? Och hur många har pejl på vad liturgisk teologi är? När det blir tid att remissvara, i hur många församlingar svarar fler än 2-3 personer och så antas remissvaret av kyrkorådet, som litar på att kryssen sitter rätt?
Så vad göra? Bättra saken genom att studiearbete om gudstjänsten innan remissarbetet, alltså gamla hederliga studiecirklar? Eller kan remissarbetet bli just studiearbetet? Men hur säkrar vi då tillgången på invändningar mot handboksförslaget, som bara ett fåtal sett och vet vad det innehåller?
Jag tror inte att vår tid är en god tid för just handboksarbete. Kyrkolivet ter sig svagare och svagare och bara de som går på något tungt kan se framgångarna i kyrkolivet. Somliga ser det religiösa intresset, men det intresset är inte detsamma som kyrkoliv. Risken är att alltför mycket ska med i handboken, sådant som i ett levande kyrkoliv närmast skulle höra hemma i själavården. Sentimentalitet hör till det som riskeras liksom all problemfixering. Det handlar mer om mig än om Gud, liksom.
Reformationen tas upp när Christer Hugo i samma Kyrkans Tidning anmäler Luthers bordssamtal, kloka kommentarer fällda när Luther inmundigat ett och annat. Det är en typisk kyrkoherde som i traditionen efter Erasmus, Bucer och Stefan Zweig menar att Luther är grovkornig och bullrande. Jag markerar att jag läst Zweigs Erasmusbok, den som aldrig gavs ut på svenska men däremot i Danmark! Själva missuppfattningen, Hugos, att en lutheran kan tänkas ha att upprepa vad Luther sa, kan vi lämna därhän. Luther blev inte Luther på bild i svenska prästgårdar förrän efter Tysklands enande, Bismarck och kejsaren ni vet. Då är det 1800-tal. Däremot är Hugos förståelse av vad reformation innebär belysande: "att tänka själv, att inte vara bunden av okritiskt övertagna normer och regler, att ta spjärn och göra motstånd mot allt som förtrycker människan". Nu tänkte reformatorerna inte så. De tog spjärn mot Skriften och när de gjorde så, upptäckte de en del missförstånd som smugit sig in i kyrkosystemet. De mönstrade kyrkofäderna och bedrev på så vis kyrkokritik i tanke att Kyrkan skulle finna vägen till sig själv. Komma i form. Reformation! Intresset ljuger inte men i alla fall. Och upplysningstidens antikristna hållningar blir plötsligt det Luther stod för!
Nu är jag rätt säker på att Antje själv på twitter sände mig och alla en midsommarönskan. Det var hon som person. Då blir jag glad, för jag vill inte att det personliga ska försvinna i alla tekniska innovationer och alls inte att det personliga ska övertas av en kommunikationsavdelning. Snart hägrar Almedalen. Fast inte för mig men för Fast med flera, om ni fattar. Och alla gläds över att Svenska kyrkans företrädare räknas in bland Makthavare. Fick jag det rätt nu?
På torget i Borgholm vajar regnbågsflaggan, rapporterar lokalpressen. "Det betyder mycket att ha flaggan uppe. Den står frö alla människors lika värde. Det är ett viktigt budskap för kommunen, säger Ilko Corkovic (S)."
Är det alls tänkbart med en kyrkohandbok m/42 där det mesta är reglerat och en högmässa ser likadan ut över hela landet och gradualpsalmen är angiven i evangelieboken? Eller ska vi följa docenten Pahlmblads enkla enhetspunkter i boken Mässa för enhetens skull och så får det vara bra med det, när man kan fira andra gudstjänster i obegränsad mängd och myckenhet utöver den s k huvudgudstjänsten? På så vis kan arbetet med gudstjänst och gudstjänstmusik fortsätta, inte minst i det lokala.
Eller ska vi säga något annat? "Vi skyndar oss för vi blir ändå inte överens." Det är ett väldigt konstigt argument. Men det ger förstås skäl för skyndsamhet. Jag läser Kyrkans Tidning, som ni förstår. Överens om vad? Hur en kristen högmässas ordinarium ser ut? Om hur liturgi formas utifrån Kyrkans erfarenhet, Bibel och bekännelse?
Nå, men hur blir det med remissarbetet? Jag tvekar och uppställer följande sats:
De allra flesta församlingarna i Svenska kyrkan har ingen liturgisk sakkompetens.
Remissinstanserna kan förvisso tycka, det ena och det andra och som bäst - men inte alltid - ha gedigen erfarenhet av gudstjänstliv i praktiken. Men i hur många församlingar har det undervisats om just liturgi de senaste 25-30 åren? Och hur många har pejl på vad liturgisk teologi är? När det blir tid att remissvara, i hur många församlingar svarar fler än 2-3 personer och så antas remissvaret av kyrkorådet, som litar på att kryssen sitter rätt?
Så vad göra? Bättra saken genom att studiearbete om gudstjänsten innan remissarbetet, alltså gamla hederliga studiecirklar? Eller kan remissarbetet bli just studiearbetet? Men hur säkrar vi då tillgången på invändningar mot handboksförslaget, som bara ett fåtal sett och vet vad det innehåller?
Jag tror inte att vår tid är en god tid för just handboksarbete. Kyrkolivet ter sig svagare och svagare och bara de som går på något tungt kan se framgångarna i kyrkolivet. Somliga ser det religiösa intresset, men det intresset är inte detsamma som kyrkoliv. Risken är att alltför mycket ska med i handboken, sådant som i ett levande kyrkoliv närmast skulle höra hemma i själavården. Sentimentalitet hör till det som riskeras liksom all problemfixering. Det handlar mer om mig än om Gud, liksom.
Reformationen tas upp när Christer Hugo i samma Kyrkans Tidning anmäler Luthers bordssamtal, kloka kommentarer fällda när Luther inmundigat ett och annat. Det är en typisk kyrkoherde som i traditionen efter Erasmus, Bucer och Stefan Zweig menar att Luther är grovkornig och bullrande. Jag markerar att jag läst Zweigs Erasmusbok, den som aldrig gavs ut på svenska men däremot i Danmark! Själva missuppfattningen, Hugos, att en lutheran kan tänkas ha att upprepa vad Luther sa, kan vi lämna därhän. Luther blev inte Luther på bild i svenska prästgårdar förrän efter Tysklands enande, Bismarck och kejsaren ni vet. Då är det 1800-tal. Däremot är Hugos förståelse av vad reformation innebär belysande: "att tänka själv, att inte vara bunden av okritiskt övertagna normer och regler, att ta spjärn och göra motstånd mot allt som förtrycker människan". Nu tänkte reformatorerna inte så. De tog spjärn mot Skriften och när de gjorde så, upptäckte de en del missförstånd som smugit sig in i kyrkosystemet. De mönstrade kyrkofäderna och bedrev på så vis kyrkokritik i tanke att Kyrkan skulle finna vägen till sig själv. Komma i form. Reformation! Intresset ljuger inte men i alla fall. Och upplysningstidens antikristna hållningar blir plötsligt det Luther stod för!
Nu är jag rätt säker på att Antje själv på twitter sände mig och alla en midsommarönskan. Det var hon som person. Då blir jag glad, för jag vill inte att det personliga ska försvinna i alla tekniska innovationer och alls inte att det personliga ska övertas av en kommunikationsavdelning. Snart hägrar Almedalen. Fast inte för mig men för Fast med flera, om ni fattar. Och alla gläds över att Svenska kyrkans företrädare räknas in bland Makthavare. Fick jag det rätt nu?
På torget i Borgholm vajar regnbågsflaggan, rapporterar lokalpressen. "Det betyder mycket att ha flaggan uppe. Den står frö alla människors lika värde. Det är ett viktigt budskap för kommunen, säger Ilko Corkovic (S)."